Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition - och betydelsen av det rysk-sibiriska ordet normal-na

Jag lever egentligen på att berätta om betydelsen av det ryska ordet normal-na. Egentligen är det konstruerat att användas och fullt förstås av blott sibirier. Ändå kan det appliceras på i stort sett allt som har med livet att göra. Kanske kan det vara till hjälp för någon av er. Jag vill därför gärna berätta om det även för Er läsare och refrererar då först till en blograpport från Sibirien. Och avslutar med ett You Tubeklipp angående normal-na!

29 Nov, 04 - 14:54 

GPS-pos: N66°18´ | E151°46´ | Alt: 24 M 

-43°C och det är så kallt att det känns ända in på ryggraden. Vi har tagit oss in i en övergiven skogskoja vid N 66°18´52,0 och Ö 151°46´34,7 after tre iskalla nätter i tältet. Kaminen är rostig och trög och vi har knappt kommit över nollan i temperatur efter tre timmars arbete.

Även om vi i stort sett fryser dygnet runt, eftersom vi har haft 43 minusgrader 3 dagar i rad nu, så känns det som vi börjar få grepp om hur vi skall hantera denna extrema kyla. Och det behövde vi få, eftersom det bara blir kallare och kallare hela tiden. Dessutom går det just nu fruktansvärt sakta, för mycket snö och isbarriärer, och vi har bara gjort 35% av totaldistansen till Srednekolymsk. 

Jag lovade mig själv innan avfärd från Zyryanka, att oavsett om vi var illa däran av kyla, så skulle rapporterna också innehålla någonting annat än detta lidande. För det finns väldigt lite positivt med att bara frysa. Att hitta någonting positivt i iskylan är däremot lätt. De få oerhört tuffa, men nästan osannolikt vänliga människorna längs Kolyma. Låt mig kort berätta om tre vi mött.

Ivan Fralov är en legend i trakten och det beroende på att han våren år 1979 skidade från Zyryanka till Cherskii. Det ansågs, och anses fortfarande, vara en bragd. Idag, drygt 60 år gammal, är han fortfarande ett litet kraftpaket och när han under sin årliga semester i Moskva, hörde talas om oss, avbröt han semestern och återvände till Zyryanka för att ge oss hjälp och ovärderliga tips. Så dagen vi skulle åka dök han upp i lägenheten och ville visa oss den bästa vägen ut ur Zyryanka fram till första stället vi kunde sova inomhus. I -35 graders kyla sprang han före oss och spårade. I två mil! Av och till stannade han till, väntade in oss och försedde oss med kex och godis. Väl framme hos gubben Alexej vände han i det tilltagande nattmörkret och sprang de två milen tillbaka till Zyryanka! Nästan ett helt maraton i 35 minusgrader.
´´Hur skall du orka?´´ frågade jag honom och han svarade som alla andra gör här ute:
´´Normal-na!´´

Gubben Alexej hade bott ensam här ute i 20 år och hade ett stort ovårdad skägg, men i likhet med alla andra vi träffat på norr om Zyryanka, så var det pedantiskt rent och vårdat inomhus. Alexej bjöd på nykokt hargryta, massor av sött ryskt te och hade mängder av intelligenta frågor vi inte kunde svara på till följd av bristande ryska. Vi sov på en bädd nära elden, som Alexej höll igång hela natten. Han hade rejäl tandvärk, men klagade inte.
´´Normal-na´´ ,påstod han.

När vi anlände frusna in till ryggmärgen till jakuten Vassilj, två dagar senare, bjöd han in oss på fryst rå fisklever, straganina (fryst rå fisk), hargryta och drog samtidigt i sig en hel liter vodka. Vilket höll oss vakna hela natten, när han ömsom spelade dragspel, diskuterade kalla krigets politik, grät över sin döda mamma, avfärdade vår utrustning som skrämmande usel eller visade oss det obligatoriska familjealbumet. På morgonen bjöd han på pelmeni (rysk ravioli) och gav oss ett par vargskinnshandskar och en rävskinnsmössa som avskedspresent när vi åkte.
´´Normal-na´´ , svarade han när vi tackade honom för hans fantastiska gästfrihet.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-03-01 11:30   peter1969

Kände ni er inte lite västerländskt bortklemade av att ha en 60-åring springande framför er i 2 mil som dessutom passade upp er med kex och godis? Men han var ju å andra sidan en levande legend....
Kul och bra information om en värld man inte förstår, tackar!
PS! Läser Sten Bergmans bok nu om Kamtchatka som du tipsat om tidigare. Mycket bra bok, man börjar inse att det finns väldigt lite att klaga över här hemma....
 
2011-03-01 12:41   explorermikaelstrandberg

Hej Peter! Tack för de snälla orden! Jomenvisst är det så. Ibland verkligen avskyr jag den här världen där man måste framhålla sin egen duktighet för att få jobba med det man vill. För verkligheten är ju den, som exempel, när jag föreläser händer det ofta att jag hälsas välkommen som han som gjort en av historiens kallaste Expeditioner. Vilket jag tycker är oerhört lustigt och märkvärdigt, för jag berättar ganska direkt att här, längs Kolyma, har folk bott i över 5000 år och det är folks vardag, året runt, att färdas upp och ner på floden, oftast utan hjälp eller maskiner. Så, längs Kolyma, varje gång vi fick för oss att vi var märkvädiga, inträffade något som visade oss vilken korkad inställning det var. (är)
 
2011-03-02 13:03   Glännman

Vilket härligt blogginlägg :)

Det påvisar ju det jag alltid tänkt, blir det krig så flyr man till Ryssland :) De verkar vara härdade till en grad som vi Svenskar inte vet finns...

Ett maraton i den kylan och med den åldern. Han borde ju få nobelpriset :)

mvh // Johannes
 
2011-03-02 21:34   xtrem

"Ett mål mat om dagen och jag överlever utan problem. En kopp kaffe efter maten och jag har högre standard än miljarder människor på denna jord"
Det är nåt som jag ofta påminner mej om, för det är så lätt att glömma och inte reflektera över hur enkelt och bra vi har det i vår vardag...
Och som svensk så vete katten om jag skulle släppa in nån skäggig ryss på middag och husrum även om det vore plus grader ute...
När man tänker efter så skäms man nästan över hur bra man har det.

Jag har sett några klipp på YouTube från expeditionen men går det inte att beställa hela filmen?

/Dennis
 
Svar 2011-03-03 05:14   explorermikaelstrandberg

Hej dennis!

Filmen finns hos mig för 199:- plus porto och påse. Mejla mig på mikael@mikaelstrandberg.com och lämna din adress ch den kommer fort som tusan! M
 
2011-03-03 12:09   seobserver

Bra och träffsäkert. Gilla läget.
Märkligt så mycket vardagsgnäll man hör och upplever, här där vi har det så bra. Uppenbart är att alltförmånga vill ha ett gratis dukat smörgåsbord på direkten.
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.