Jag skall villigt erkänna att den här tiden har varit den kallaste och mest krävande på mycket, mycket länge. Och då inte beroende på att jag varit hemmapappa till en av de mest energiska, roliga, snabba och underbara döttrar som finns, Dana. Nä, utan på de tuffa omständigheter som råder i Moss Side. Det är på pappret ett av Europas mest tätbebodda områden, ett av de fattigaste och bär med sig ett förhållandevis negativt rykte som kallar Moss Side för Manchesters Bronx. En idag mycket felaktig bild. Men det var helt klart en mindre shock att ta steget från Sverige till Moss Side. Så här skrev jag i ett julbrev hem om vår situation som jag som svensk inledningsvis uppfattade den:
Jag sitter i dunjacka, mössa och skor och skriver detta. Golvkylan är häpnadsväckande. Men inte finns det någon snö utanför. Ej heller minusgrader. Faktum är att det är 7 grader, men det regnar. Som vanligt skulle man kunna säga. Huset vi bor i är ett sådant där radhus som byggdes i stor stress för en 100 år sedan för bomullsfabriksarbetare. Väggarna är tunna, delar dryper av fukt och mögel, isolering är en bristvara och elen är dyr. Man har liksom ett kreditkort som sitter i en väggapparat som visar hur kostnaden tickar iväg och när man inte har gas nog att laga mat, då är det dags att fylla på genom att traska ned till en affär, som drivs av en pakistanier som även säljer kamelmjölk för 60 spänn litern.
Svårt att tro det här är England. Ja, egentligen är ingenting som jag föreställt mig. Nu är det tvärtom svårt att hitta en vit engelsman eller kvinna. Vårt område är i det närmaste somaliskt, uppblandat med karibier, afrikaner och västasiater från Indien, Bangladesh och pakistan. Flera kvinnor bär abbaya och niqab. De vita jag kommer i kontakt med är mest från Östeuropa och de vita engelsmän jag träffar har det ekonomiskt svårt. Arbetslösheten är för alla ganska stor och jag har sällan sett så många vita britter som är så slitna, dystra och fattiga. Efter en ganska tyst start, så har omgivningen vant sig med oss fyra och den sista tiden har jag samlat på mig en hel del bekanta i grannskapet.
Det är en spännande värld dominerad av asfalt och betong och nästan ingen grönska, förutom någon enstaka park. Polis syns mer än jag är van vid och åker fram och tillbaka i trakten.
För familjen har det varit en uppfriskande tid som gett perspektiv på saker och ting. Vi har värderat om mycket. Och Sverige, ja, vilket paradis egentligen!!! Hoppas folk förstår. Det här är en annan...värld...mycket, mycket tuffare. Vi har också försökt leva på samma pengar som våra grannar, de flesta som har jobb tjänar en 5-6 pund i timmen, de andra har hjälp från staten på en 250 pund i månaden. På det skall hyra och mat och annat handlas. Vi klarar ju inte ens maten på det, trots att jag lagar och noggrannt kollar prislappen.
Det var då det. Sedan dess har mycket av min bild förändrats. I stället skattar jag min lycka att vi hamnade här. Varje steg är nästan som att vara på en resa i andra kulturer. Jag har massor av riktigt goda vänner och jag vill påstå att Moss Side är det bästa stället på jorden när det gäller integrering mellan olika människor och kulturer. Det är fortfarande en bit att kvar till det optimala, men mångfallt bättre än jag sett i något annat land eller plats. Definitivt mycket bättre än någon plats i avlånga Sverige.
Jag skattar min lycka att jag fått chansen att leva en stund här!
Hej Läsarna! Efter att jag publicerade den här artikeln så fick jag rättvisa kommentarer att den var generaliserande och negativ för Moss Side och att jag bara drog upp de gamla klicheerna. Och faktum är att det är nog rätt, men det var inte tänkt så. Så jag har bytt bilder för att bättre ge en rättvisande bild, även om jag illustrerade med bilder hur vår vinter varit utifrån hur vi uppfattat den. Och det är viktigt att påpeka att det finns oerhört många sidor av Moss Side, här finns också många välbeställda och jag uppfattade min näromgivning, min gata,, och gör än idag utifrån vad jag sett i resten av världen, som fattig där folk får kämpa mot orättvisor och för att överleva. Och de gör det med kraft. Det är vad som gjort mest intryck på mig. Och jag älskar verkligen atmosfären och människorna, de olika kulturerna, men jag tycker inte att det är ett vackert ställe. det har en fantastisk atmosfär, men betong är inte mitt skönhetsideal. Men människorna, de är fantastiska. Och det är för mig en oerhört positiv upplevelse. Och det måste komma fram. Tanken med bloggartikeln var att jag ville visa hur "svår" vintern hade varit för mig personligen, men att efter jul blev allt oerhört mycket bättre och Moss Side är för mig en oerhört positiv upplevelse. Men det är viktigt att tala om att i Moss Side finns allt man kan tänka sig av liv! och jag uppskattar åsikterna och håller med. Den är i vissa avseenden generaliserande, kliche artad och negativ. Och det är fel. Men vintern var svår. men allt därefter mycket bättre!
Men jag uppskattar att Moss Sidborna står upp för sitt Moss Side! yes, jag hade fel och ni rätt.
Låt mig rekommendera en kanonsajt om Moss Side http://www.pinterest.com/mossside/about-moss_side/