Ett besök till Nasha och Dimas stuga 

Det är annandag jul, 26 december 2004, och vi befinner oss i vår lilla etta här i Srednekolymsk. Det är bara -32°C ute, men en liten iskall sydväst vind gör ett besök utomhus ganska friskt ändå. Fullt tillräckligt för att ge en lätt förfrysning. Om man inte passar sig. 

”Jag jobbar här bara” , förklarade Nasha på min fråga hur hon hamnat här mitt ute i denna ensliga vildmark, ”jag lagar mat åt killarna. Det här är Dimas hus.”

Vi hade nästan skrämt livet ur Nasha, när vi häromdagen dök upp i Dimas lilla jaktkoja, lokaliserad drygt 15 km söder om Srednekolymsk. Hon höll på att förbereda en hargryta, när vi klumpade in i våra stora dunjackor,  våra skrämmande svarta ansiktsmasker och hälsade glatt på bruten ryska. Det tog säkert tre minuter innan hon hämtat sig från chocken och lyckats förtränga sitt skräckfyllda skrik.

”Men jag är född i Srednekolymsk, där mina föräldrar bor” ,fortsatte hon, ”men Dima han bor här ute hela tiden.”

Nasha var för modern att passa här ute, att jobba som husa, kändes det som. Det till trots att jag var medveten om den stora bristen på job inne i Srednekolymsk. Hon var säkert en 30 år, klädd i jeans, skinnväst och var en blandning av ryska och jakutska. Hon uttryckte sig väl hela tiden, var nyfiken och verkade påläst om det mesta. Hennes arbetsplats, Dimas stuga, var ett oerhört litet arbetsställe. Och slitet. Det var jordgolv, fyra personer delade plats om detta lilla utrymme, kanske 40 kvadrat. Överallt hängde snaror, fiskedon, pälskläder, vadmalskläder, pälsmössor och skor på tork. Det enda ljus som fanns i vintermörkret var tre oljelampor och det var ordentligt dragit inne i stugan. Fyra små träbritsar täckta av älghudar tog upp ¾-delar av väggutrymmet och kaminen och veden resten. Men Nasha verkade trivas. När Dima, i tjocka pälskläder, dök upp en timme senare log hon stort och det vara bara att inse att det var kärlek som hade lockat hit henne från civilisationen i Srednekolymsk.

”Fick du ingenting?”, frågade hon Dima, som skakade på huvudet och svarade: ”Inte en enda hare hade fastnat i fällorna.”

Dima hälsar med fast hand, återvänder direkt ut och kommer omgående tillbaka med en frusen rå lever från malfisken Nalim. Vår favoriträtt maxa. Han hackar upp den i bitar, sätter fram ett fat salt och serverar oss. Lika hygglig, trevlig och mänsklig som alla andra längs Kolyma.

”Sover ni över inatt?” ,frågade Nasha och när vi svarade om det gick bra, svarade hon: ”Inga problem, bara så jag vet hur mycket mat jag skall göra.”

”Det är ni som är skidåkarna?” ,frågade Dima, tände sin fjärde cigarett sedan han kom innanför dörren, och det var lätt att se att han var en mycket vältränad senig jakut i min egen ålder, 42 år, som helt levde på att jaga och fiska, och fortsatte: ”Jag hörde också att ni cyklat genom Saharaöknen. Hur var det då?”

”Varmt” ,svarade jag och Dima skrattade så man kunde se att han som de flesta andra män längs Kolyma saknade framtänder. 

Alltför mycket socker och rökning är två av huvudorsakerna. Längs Kolyma har man inte bara en tesked socker i teet. Oftast 3 eller 4. 

”Jag var soldat i Mongoliet under två år, under Sovjettiden, och var stationerad i Gobiöknen”” ,berättade Dima, ”så jag förstår.”

”Hade du några problem med värmen i jämförelse med ryssarna?” frågade jag snabbt.

”Jag hade inga problem alls” ,skrattade han, ”men ryssarna, de led hela tiden.”

Flertalet av de sovjetiska elitsoldaterna under andra världskriget var jakuter. Både män och kvinnor. De ansågs de tuffaste av alla soldater. En fjärdedel av all jakuter fick sätta livet till, mest kvinnor, och i Srednekolymsk finns flera monument som hedrar traktens omkomna soldater. 

Jag måste bara få berätta följande, innan del två av berättelsen om Dima och Nasha fortsätter, att idag när vi besökta den lokala hövdingen, Herr Grigorjev, så blev vi inte bara inbjudna på att fira nyår i hans hem, utan han gav oss, osannolikt egentligen, 100 kg potatis och massor av torkad fisk som gåva! Så här är mänskligheten längs Kolyma! Detta skulle aldrig, jag säger det igen, aldrig inträffa i den rika västvärlden!

”Vi jakuter kommer ju från dessa stekheta trakter, en gång i tiden” ,förklarade Dima, ”så kyla och värme är inga problem för oss.”

För en tusen år sedan tvingades jakuterna norröver, till följd av någon sorts naturkatastrof, från trakten runt den väldiga Bajkalsjön, och hamnade i det iskalla nordöstra Sibirien. De har anpassat sig mycket väl och är den dominerande folkgruppen idag. När perestroika inträffade, deklarerade staten Jakutien sin självständighet gentemot övriga Ryssland och har fått genom bland annat att deras egna lagar gäller framför de statliga. Deras grön-vita flagga syns överallt i Srednekolymsk. Det är ett självständigt och vackert folk.

”Ni äter väl allting?” ,frågade Nasha lite oroligt och vi svarade: ”Självklart! Vi älskar maten här!”

Det är viktigt som besökare. Att man tycker om maten hos de människor man besöker och noga påpekar detta hela tiden. Det river ned onödiga barriärer. Det finns ingenting som bygger barriärer, som en besökare som endera visar avsky för maten eller tackar nej. Under tiden vi fortsatte prata jakt och fiske med Dima, gick Nasha ut i den iskalla farstun, den lika stor som rummet vi befann oss i. I farstun låg som alltid massor av fryst fisk överallt, tunnor med nedsaltad fisk, högar av fryst bröd, torkad fisk, köttbitar, köttslamsor, köttben, nät, annan bråte och här och där någon skjuten oflådd ekorre eller snarad hare. Där i den unkna lukten brann också en öppen eld och Nasha satte dit sin stora gryta med hare. Från denna eldstad hade man dragit ett rör som gick upp på taket och rakt in i en plåtkonstruktion där uppe som fungerade som en fisktork. En sorts kallrök kan man säga. En sak är klar, den torkade fisken längs Kolyma är överlägsen all annan jag smakat. Den är mör, smakrik, inte sönderrökt som hemma och mättar omgående. Godast är nog ändå den fisk man först soltorkat ett par nätter under sommaren, så lagt ned i en trätunna, där de pressat ned fisken hårt i olika lagar till all luft är borta och så snabbt på med locket. Inlagd fisk av absolut bästa och godaste sort. (Ungefär som samerna i Storsjösätern i Idre torkar en del av sitt renkött.)

”Är du gift? Jag ser du har en ring på fingret?” frågade Nasha, när hon kom in igen. En av de vanligaste frågorna jag får. Samt om jag har barn och om Johan är min son.

”Jo” ,svarade jag och berättade samma historia som vanligt, "Johan var inte min son och jag hade inga egna barn."

Svar som brukar oroa folk. Men här i Jakutien spelare det ingen roll alls om barnen inte är ens egna. Få är gifta och byte av partner och en tillvaro som styvförälderroll är betydligt mer vanligt än tvärt om. Både bland inflyttade ryssar och jakuter, evener och jukahirer. Kolyma är förmodligen också det enda stället jag någonsin besökt där ingen har frågat om vi tror på Gud eller inte. Och vad vi har för religion. Jakuterna längs Kolyma, som förut nämnts, är i regel animister. En värld av olika andar, själar och gudomligheter i olika former. En naturnära livsåskådning kan man säga, där shamaner har sin viktiga plats. En tro helt fri från missionerande. (Mer om detta den 19:e januari, när det är en stor dag för alla animister längs Kolyma, när flodens gudar skall lugnas.)

”Nu är det dags att äta” ,säger Dima plötsligt, hjälper Nasha att duka fram och plötsligt dyker de två andra inneboende upp.

Två tandlösa unga jakuter som snarast rullar sina egna cigaretter av tidningspapper och sätter sig lugnt vid bordet. De har sågat upp ved med en gammaldags fogsvans och kollat om några malar hamnat i näten de lagt under isen. En av dem saknar fingrar på ena handen.

”Asch” ,svarar han lugnt när jag frågar, ”det är vodkans fel. Jag somnade ute i kylan för några år sedan och förfrös fingrarna.

Hargrytan är himmelsk som vanligt. När vi har ätit upp den, serveras soltorkad fisk. Vi svenskar blir så mätta att vi somnar, samtidigt som de andra, åter igen spelar kort. Någon form av jakutisk skittunna.