Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


20 år sedan Expedition Sibirien: Andedyrkan

Det är den 27 januari idag 2004, -40°C och vi har satt på ett långkok med revbensspjäll från vildren, de sista potatisen av de 100 kg vi fick vid ankomsten och det går inte att beskriva den upplevelse det innebär att äta detta avkok! Inga kryddor, inget lagerbladskrafs, bara den naturliga viltsmaken. Himmelskt!

 

En liten brasklapp angående Andedyrkan

 

”Är han sjuk?” ,frågade jag ett par vänner häromdagen, när vi kom in i deras varma kök och såg deras hängige styvson håglöst hålla på med veden.

”Nä, han är bara trött. Hans far hängde sig igår natt” ,berättade de och tillade: ”Han har setat uppe hela natten och hållit den döde sällskap tillsammans med sin bror. Det är så vi gör här när någon dör. Hans själ måste ha sällskap av någon från hans familj när den lämnar den dödes kropp. Hur skall det annars gå för honom?”

Det här var ännu en vardagshändelse under vår tid i Srednekolymsk som visar att den jakutiska animismen är vid gott liv. Det trots att när man tar upp ämnet, innan man lär känna jakuterna, så hävdar de att de är moderna som de kallar det och att tron på andar och naturens gudar tillhör forntiden. Inte så att de skäms, men de tror att man inte förstår. Tills man förklarar hur mycket tid man tillbringar i det fria livet i den stora naturen och då vet de att vi förstår. Och vår relation till de två jättekorparna, Hugin och Munin.

”De är era väktare” ,förklarar de då direkt: ”Ni är lyckligt lottade.”.

Även ryssar som bott längs Kolyma i decennier har tagit efter vissa riter från denna mycket naturnära och ödmjuka religion. Det kan man bäst se om man går på en kyrkogård och besöker en ny grav. Under gravstenen brukar det ligga saker och ting som var av stort värde för den döde och som denne kan ta med sig på sin långa resa när han lämnar jordelivet. Oftast är det cigaretter och vodka.

”Vet ni” ,förklarade en förskollärarinna för oss under ett besök på ett dagis förra veckan, ”att varje månad har en speciell betydelse för oss jakuter och att vårt kalender år börjar med Hästens månad? Hästen är en Gud för oss. Och här kan ni se hur var kalender ser ut.”

Med dessa ord visade hon in oss i ett av många spännande rum på detta dagis. Här samlades barna varje morgon. I detta rum hade man målat upp betydelsen av alla månader. Kvinnans månad, fisket och jaktens månad, barnets månad och så vidare. Viktiga vardagshändelser. Väldigt lite hokuspokus. Deras form av animism är mycket lik den som många av Nordamerikas skogsindianer gjort så känd i västvärlden.

”Och här..” ,fortsatte hon och visade oss deras värld av Gudar målad på väggen: ”Vår värld består av nio olika Gudar på olika nivåer av himlar. Vi tillber dem varje dag. Men många av oss tillber också djuren där ute i naturen. Som renen, hästen och björnen.”

För mig såg målningen över de jakutiska Gudarnas värld ut som den tibetanska världen av olika Gudar, med himmel och helvete, goda och onda andar och fräsande Eldmän i hörnen.

”Det här kan vara av betydelse för Er” ,fortsatte hon, eftersom hon visste vad vi höll på med: ”I februari styr framtidens gud. Det är ett bra tecken för er.”

Överhuvudtaget var det ett spännande dagis. De hade förutom detta samlingsrum, ett rum med bara blomsterväxter så att alla barn och lärare fick kraft att växa under den långa vintern, ett rum med alla tajgans växter och uppstoppade djur, ett rum med folkdräkter och saker som hörde deras jakutska traditioner till, bland annat hade de små liar, ryggsäckar, knivar, en liten yxa, räfsa, fisknät och andra ting som hör bonden, jägaren och fiskarens vardag till. Så att de små redan på dagis fick lära sig användning av dessa viktiga saker.

”Vi samlas ofta för att dansa och sjunga” , förklarade en annan kvinna som bjöd in oss till kulturhuset häromdagen för att vi skulle få bevista andliga danser och sånger som vi önskat: ”Det är ett sätt att både hålla oss själva igång, traditionerna vid liv och tillbe Gudarna.”

Vi fick se Eld dansen som ackompanjerades av en mungigans mystisk väsen och det var svårt att stå still. Mitt i dansen steg shamanen in, ja, den person som enligt denna tro kan samtala med andarna. Häxdoktorn som kan bota de sjuka och inspirera de tvivlande. Det var en kvinna klädd i grönt.

”Jag tror det kommer att gå bra för er” ,förklarade hon innan vi tog avsked och utan att vi nämnt det: ”Håll er väl med korparna så går er inget illa.”

 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2024-12-28 10:58   HasseQ

Kul att läsa dessa inlägg !
 
Svar 2024-12-29 05:32   explorermikaelstrandberg

Kul att höra!
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.