Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


20 år sedan Expedition Sibirien: Andedyrkan

Det är den 27 januari idag 2004, -40°C och vi har satt på ett långkok med revbensspjäll från vildren, de sista potatisen av de 100 kg vi fick vid ankomsten och det går inte att beskriva den upplevelse det innebär att äta detta avkok! Inga kryddor, inget lagerbladskrafs, bara den naturliga viltsmaken. Himmelskt!

 

En liten brasklapp angående Andedyrkan

 

”Är han sjuk?” ,frågade jag ett par vänner häromdagen, när vi kom in i deras varma kök och såg deras hängige styvson håglöst hålla på med veden.

”Nä, han är bara trött. Hans far hängde sig igår natt” ,berättade de och tillade: ”Han har setat uppe hela natten och hållit den döde sällskap tillsammans med sin bror. Det är så vi gör här när någon dör. Hans själ måste ha sällskap av någon från hans familj när den lämnar den dödes kropp. Hur skall det annars gå för honom?”

Det här var ännu en vardagshändelse under vår tid i Srednekolymsk som visar att den jakutiska animismen är vid gott liv. Det trots att när man tar upp ämnet, innan man lär känna jakuterna, så hävdar de att de är moderna som de kallar det och att tron på andar och naturens gudar tillhör forntiden. Inte så att de skäms, men de tror att man inte förstår. Tills man förklarar hur mycket tid man tillbringar i det fria livet i den stora naturen och då vet de att vi förstår. Och vår relation till de två jättekorparna, Hugin och Munin.

”De är era väktare” ,förklarar de då direkt: ”Ni är lyckligt lottade.”.

Även ryssar som bott längs Kolyma i decennier har tagit efter vissa riter från denna mycket naturnära och ödmjuka religion. Det kan man bäst se om man går på en kyrkogård och besöker en ny grav. Under gravstenen brukar det ligga saker och ting som var av stort värde för den döde och som denne kan ta med sig på sin långa resa när han lämnar jordelivet. Oftast är det cigaretter och vodka.

”Vet ni” ,förklarade en förskollärarinna för oss under ett besök på ett dagis förra veckan, ”att varje månad har en speciell betydelse för oss jakuter och att vårt kalender år börjar med Hästens månad? Hästen är en Gud för oss. Och här kan ni se hur var kalender ser ut.”

Med dessa ord visade hon in oss i ett av många spännande rum på detta dagis. Här samlades barna varje morgon. I detta rum hade man målat upp betydelsen av alla månader. Kvinnans månad, fisket och jaktens månad, barnets månad och så vidare. Viktiga vardagshändelser. Väldigt lite hokuspokus. Deras form av animism är mycket lik den som många av Nordamerikas skogsindianer gjort så känd i västvärlden.

”Och här..” ,fortsatte hon och visade oss deras värld av Gudar målad på väggen: ”Vår värld består av nio olika Gudar på olika nivåer av himlar. Vi tillber dem varje dag. Men många av oss tillber också djuren där ute i naturen. Som renen, hästen och björnen.”

För mig såg målningen över de jakutiska Gudarnas värld ut som den tibetanska världen av olika Gudar, med himmel och helvete, goda och onda andar och fräsande Eldmän i hörnen.

”Det här kan vara av betydelse för Er” ,fortsatte hon, eftersom hon visste vad vi höll på med: ”I februari styr framtidens gud. Det är ett bra tecken för er.”

Överhuvudtaget var det ett spännande dagis. De hade förutom detta samlingsrum, ett rum med bara blomsterväxter så att alla barn och lärare fick kraft att växa under den långa vintern, ett rum med alla tajgans växter och uppstoppade djur, ett rum med folkdräkter och saker som hörde deras jakutska traditioner till, bland annat hade de små liar, ryggsäckar, knivar, en liten yxa, räfsa, fisknät och andra ting som hör bonden, jägaren och fiskarens vardag till. Så att de små redan på dagis fick lära sig användning av dessa viktiga saker.

”Vi samlas ofta för att dansa och sjunga” , förklarade en annan kvinna som bjöd in oss till kulturhuset häromdagen för att vi skulle få bevista andliga danser och sånger som vi önskat: ”Det är ett sätt att både hålla oss själva igång, traditionerna vid liv och tillbe Gudarna.”

Vi fick se Eld dansen som ackompanjerades av en mungigans mystisk väsen och det var svårt att stå still. Mitt i dansen steg shamanen in, ja, den person som enligt denna tro kan samtala med andarna. Häxdoktorn som kan bota de sjuka och inspirera de tvivlande. Det var en kvinna klädd i grönt.

”Jag tror det kommer att gå bra för er” ,förklarade hon innan vi tog avsked och utan att vi nämnt det: ”Håll er väl med korparna så går er inget illa.”

 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2024-12-28 10:58   HasseQ
Kul att läsa dessa inlägg !
 
Svar 2024-12-29 05:32   explorermikaelstrandberg
Kul att höra!
 

Läs mer i bloggen

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Året 2025

2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.


Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips