Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


20 år sedan Expedition Sibirien

Det är den 19:e December, det är bara drygt -45°C ute och vi gömmer oss inne i lägenheten här i Srednekolymsk. Vi kommer att bo här i 6 veckor. Ingen vind, det snöar lite och folk skäller på varandra i korridoren utanför lägenheten. 

Då har vi kommit lite till ro. Vid ankomsten hyllades vi märkvärdigt nog som hjältar och ingen här riktigt tror på oss, att vi faktiskt skidat hit från grannsamhället Zyryanka 40 mil sydväst härom. Och de kan bara inte tro att vi sover ute i tält utan att ha en kamin! Det till trots, är alla helt fantastiskt trevliga och spontant pratar som om vi hade känt varandra hela livet. Folk är så här. En av dem, en lirare vi aldrig sett förut, dök upp i lägenheten igår, var kvar här en halv dag och pratade om mest om jakt och fiske. Och om hans traumatiska upplevelse denna sommar, när hans båt slog runt i en våldsam ström och han blev av med både den och en helt ny fyrtakts båtmotor av märket Mercury! Och han glömde nästan av att nämna att det tog honom fyra dagar att gå tillbaka genom en tät skog till Srednekolymsk! 

”Asch” ,svarade han när jag frågade, ”det är normalt här ute!”

Vi visade honom också 3 minuters inslaget vi skickat till SVT:s Gokväll. Han var inte imponerad och reagerade bara en enda gång, när han såg att, i hans ögon veke Luka, hade ett par tunna gummihandskar på sig i ”varma” -45°C och tog malen ur nätet och lugnt påpekade:

”Jag gör samma sak utan handskar så klart.”  

Vi bor i en liten lägenhet norr om centrum, vid flygplatsen, i slutet av en kollänga, så det är lite svalare här inne den här lägenheten jämfört med i Zyryanka. En 16 grader, så det passar oss bra. Som vanligt finns inget kallvatten, det är bara skållhett vatten och kylan gör att alla rutor är helt igen isade och insidorna på rummets all fönster bär ett litet lager av snö och is. De två första nätterna var det svårt att sova, eftersom grannarna i lägenheten under oss söp som attan och det slutade bland annat med att en ruta krossades. Nu är det lugnt. Men ljudet på TV:n där nere står på max ljud. Förmodligen är de lomhörda av allt drickande. Med det var Alexej i Ambar jag skulle berätta om. 

”Nä, men pratar ni inte mer ryska än så där?” klagade Alexej när han insåg att vår kommunikation skulle bli begränsad, ”det var skit det. Skit är vad det är.”

Alexej hade bott ensam i Ambar över 20 år. I en liten stuga som han efter hand hade byggt ut. I grovt virke. Springorna var tätade med vadmal, gräs och halm med tidningspapper på väggarna. Inne i stugan var det exemplariskt rent och välstädat. Rep och spikar fanns överallt runt kaminen där man kunde hänga upp mängder av blöta kläder. Han hade ett speciellt ställ att ställa skorna i, så att de snabbt skulle torka. Alla här har valenkis, lätta vadmalsstövlar, när det är kallt ute och han bara grymtade missnöjt när han ställde upp våra tunga pjäxor. Han hade ett stort tomteskägg, rörde sig lugnt, lätt framåtlutad och gav ett mycket klokt intryck. Han var en bit över 60 år, hade grova händer och hade fram till perestroikan slog till arbetat inne i Zyryanka, 2 mil söder om Ambar. Han hade gjort olika grovjobb, som han kallade det. Så fort vi kom innanför dörren i hans bastuvarma stuga, serverade han oss färsk maxa. Dvs. rå fryst fisklever från en för regionen endemisk malfisk som heter Nalim. Underbart god. Man äter den som en glass och sticker ned den i lite salt då och då. Den är så fet att kroppsvärmen höjs drastiskt snabbt. Perfekt när man som vi kommer in råsvettiga från en -35 gradig kyla, som det var samma dag vi lämnade Zyryanka. Jag såg flera böcker uppradade i små hyllor i det lilla oljelampsupplysta rummet. En av dom, en kantstött roman, höll Alexej på att läsa när vi dök upp. Hans slitna läsglasögon fungerade som bokmärke.

”Är den bra?” frågade jag Alexej.

”Bara skit” ,svarade han, ”det enda som går att få tag på idag. Inga riktiga klassiker, bara något att fördriva tiden med. Bara skit.”

Det här var vårt första möte med den osannolika värme som råder, och skulle råda, i varje liten stuga vi besökte. Så varmt att vi svettades kopiöst och snart satt i långkalsongerna. 

”Det är 40 grader nu”, påpekade Johan, ”det kan inte bli värre än det här.”

Det blev än värre när Alexej dagen till ära gjorde i ordning en helt osannolikt god hargryta. Samma kombination av först kyla, så denna värme, så kyla igen följande dag, gav mig den luftrörskatarr jag har haft med mig hela tiden och fortfarande lider av. 

”Vilka fina hundar du har” ,påpekade Johan, men det tyckte inte Alexej: ”De är alldeles för små. Bara skit.”

Att Alexej inte gillade de förändringar som kommit i samband med perestroika var lätt att förstå. Han kom in på detta ämne hela tiden. Han hade blivit av med jobbet, hade blivit isolerad ute i Ambar eftersom transporterna tog slut och hade knappt någon pension att leva av, men han överlevde som så många andra, med hjälp av jakt och fiske. Det är lätt att förstå. Jag börjar förstå att för folk här ute i den isolerade nordöstra delen av detta jätteland, så var nog Sovjettiden mycket bra. De fick sina löner i tid, en bra pension att leva på, semester vid Svarta Havet vartannat år, sjukvård fungerade, det rådde god kompetens i alla yrkesområden och det värsta av de kommunistiska sidorna, såsom kontroll, ingen yttrande frihet, myndigheter och säkerhetspoliser från KGB och annat som plågade folk i det befolkade väst, det var inget större bekymmer här långt borta. Dessutom var lönerna högre här än i väst och matpriserna desamma. Nu är det tvärtom plus att matpriserna är betydligt högre. Det rådde helt enkelt större trygghet då.

”Allt är bara skit idag” ,påpekade Alexej.

”Var kan jag pissa?” frågade Johan på vår grova ryska.

”Du kan urinera var du vill utanför” , svarade Alexej lite tillrättavisande språkmässigt och tillade: ”När våröversvämning kommer så sköljs allting bort direkt. Då flyttar jag själv upp till andra våningen, eftersom den här delen då är vattenfylld.”

Johan och delade en u-formad säng och låg och svettades kopiöst hela natten. Vi sov inte många sekunder. Det berodde på att Alexej såg att jag fått en förfrysning på höger tummen och att han inte vill vi skulle frysa. Så han sov knappt någonting själv, så att han under hela natten kunde lasta in ved i sin effektiva Kolyma vedspis och hålla oss varma! Det är människokärlek det. 

”Ät nu ordentligt innan ni skall iväg” , förklarade han strax efter det att han väckt oss 5 i sex och serverade oss mer välsmakande hargryta, ”vintern kommer att bli kall i år. Jag känner det i mina leder.”

När vi kollar vår egen termometer, digital, var den död när vi kom ut. Andra dagen. Ännu en pryl som inte var gjord för sibirisk kyla!

”Bara skit” , tyckte Alexej när han tjockt påpälsad kom ut och vinkade av oss i morgonmörkret.

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Portraits of Karlag. Ondskan sitter fortfarande i väggarna

Jag skriver det här nu av en enkel anledning.

Theo har gjort en mycket bra film.

Att få gå vilse

Jag hittade ett foto av mig själv häromdagen.

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips