Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Världspremiär: Expedition Jemen - 52 grader i skuggan

Jag måste säga att det var en av höjdpunkterna i mitt professionella liv när Jemen filmen hade premiär i Båstad onsdagen den 7:e augusti. Men jag hade likväl ganska svårt att njuta. Jag har jobbat med filmen i stort sett i 2½ år från första tanke till sista handtaget. Och filmen blev klar i sista sekund. Jag var mest trött. Gladast var min familj!

Reaktionerna på filmen var smått otroliga. Full lokal, massor av skratt, applåder och massor av frågor när filmen väl va över. det var underbart att se den på stor duk. Vilket jobb Johan, Samir och Ulrika gjort! Jag kände mig nästan "mobbad" av folk efteråt och deras överord. Viktigast var att de tyckte att bilden gav en mycket positiv bild av Jemen och mellan Östern. Jag med tanke på hur media idag vräker ut elände från denna del av världen, så var många lätt chockade, men positivt överraksade att verkligheten som vanligt är en annan. 

En av resencionerna har kommit från en av landets främsta filmare och filmskapare, Marianne Ahrne, som skrev så här:

Hej Mikael, 

Nu har jag sett din film och tycker den är alldeles underbar! Så här har ingen svensk sett Jemen före dig och Tanya! Jag känner igen det varma mottagandet ute i byarna från egna vandringar i andra länder, men det är unikt att få se och höra hur människor i dessa trakter tänker. Tanya är ett fynd! Härligt att hon kan tala arabiska och faktiskt väldigt bra att du går i all vänskap med en kvinna. 

De svårigheter ni stöter på och de kriser ni råkar in i förhöjer ju också värdet av filmen. Rent tekniskt är jag inte förtjust i skakig handkamera, men jag förstår också att ni inte hade något annat val när ni skulle filma under marsch. Och efter hand bryr man sig inte om det: det är bara spännande att få följa er på färden. En del bilder i gryning och skymning är magiskt vackra. 

Det var intressant också i början av filmen att få se klanuppgörelsen där man lämnade över vapen och resonemangen runt vapnen. (Utan vapen är man ingen man...) Jag tycker den här filmen kommer vid alldeles rätt tidpunkt. Nu när amerikanerna och andra västländer stänger sina ambassader i Jemen och USA skickar drönare är det uppfriskande att få möta landets verkliga befolkning. Det är också bra att du inte idealiserar alla: odugliga guider som ska ha 100 dollar om dagen och inte orkar gå t.ex. 

Jag tror TV.tittarna kommer att älska din film. Jag ska säga till alla jag känner att inte missa den. Och Kensington vill man bara pussa på! Han grät - precis som min kamel! Kameler är världens åttonde underverk tycker jag. 

Jag njuter av dessa ord och vill nu få denna film snarast internationellt, kanske det på något vis kan ändra bilden av det fantastiska Jemen! 

Jag har skrivit en större resencion av mina känslor på engelska här

Lyssna på radioprogrammet Verkligheten i P 3!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-08-21 23:03   andyyy

Hur ser man denna om man inte vill/kan gå på premiärer. Köpa någonstans? TV? Ladda ner gratis? :)
 
Svar 2013-08-22 07:58   explorermikaelstrandberg

SVT 2, 20.00 den 29 augusti, en vecka från denna dag.
 
2013-08-22 10:46   fowwe

Det är mycket roligt att filmen är klar. Vad jag förstår ett unikt projekt med dimensioner som "vanliga" dokumentärfilmare sällan når upp till. Du har färdats under många strapatser med nära kontakt och samarbete (och vänskap) med lokalbefolkningen. Det är så kvalificerat att jag har svårt att föreställa mig det. Gratulerar till den lyckade premiären, jag önskar dig och denna film stor framgång!
 
Svar 2013-08-22 12:24   explorermikaelstrandberg

Hej hans! Tack för dessa fina ord, ja, den kommer nu den 29:e, så jag ser fram emot vad du tycker när du sett den. Jag är oerhört nöjd själv och mycket beror också på att jag arbetat med en av världens bästa klippare, ulrika!
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.