Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Tankar på livet i Lima

3 (38 F) grader. Inomhus temperaturen när jag anlände hit till Bu, Limedsforsen igår. -21 grader (-6 F) utanför. Det första jag tänkte på var alla de som saknar el och värme i krigets Ukraina. Detta obegripliga krig. Som förstört så oerhört mycket för så många. Efter några timmar i huset, iklädd tre lager av kläder, samma kyla, tänkte jag, jag borde göra något för att hjälpa de lidande i Ukraina.
 
Hela den tio timmar långa resan upp från Malmö lyssnade jag Rich Roll´s podprogram. Rich Roll är en ultra löpare som är vegan, har 4 barn och ägnar mycket tid att fundera på meningen med livet. I ett av inslagen jag lyssnade på hade han bjudit in en gammal vän till mig som blivit en sorts amerikansk superstar, Dan Buettner. Här en artikel från senaste mötet https://www.mikaelstrandberg.com/2010/01/21/dark-clouds-and-blue-zones-time-to-reflect/ Dan är en gammal långfärdscyklist som nu är känd som en av National Geographics mest populära skribenter och för att ha skapat de s.k Blue Zones. Han skriver om olika grupper av folk över 100 år gamla som bor i olika miljöer världen över. Han har dragit slutsatser vad det är som gör att de blir så gamla. I stora drag följande:
 
De har en kost som baseras på grönsaker, bönor, ibland fisk, nästan aldrig kött och de äter ingen skräpmat.
 
De bor ofta i miljöer där det krävs att man går upp och ned ofta.
 
De fortsätter jobba och sitter inte stilla. Minst sex timmar per dag.
 
De röker inte.
 
De umgås med andra människor hela tiden. Oftast samma människor de växt upp med hela livet.
 
 
Min resa och tid här i Lima är helt och hållet dedikerat till att komma på fötter igen. Efter Grönlandsolyckan. Inför den färden lade jag på mig 18 extra kilo. Sanningen är ju den att man behöver en hel del extra fett. Eller kanske inte. Peter Wilson lade knappt på sig ett kg och ändå kände han sig starkare än någonsin efter en månad på isen. Och jag blev inte av med extra kg på grund av olyckan. Fortfarande drar jag omkring på 4-5 extra kg och jag kände under min första skidtur igår, att de är ett problem!
 
Jag vill också försöka gå över helt och hållet på att bli vegan. Jag har ju märkt under de senaste tre åren att jag mår oerhört mycket bättre utan kött framför allt! Framför allt kött inköpt på affär, som är fylld av olika läkemedel. Så nu tidig morgon kokar jag en frukost gjord på broccoli och sötpotatis mosad i kokosolja. Idén kommer från Hannah. Vem är Hannah? Hannah spelar en stor roll i mitt liv just nu. Det här är Hannah https://www.instagram.com/gofeetgo_tv/
 
Under skidturen igår, -21 grader, underbart, så kändes allt tungt. Jag har ju kommit igång med träningen ganska bra. Tränar några timmar varje dag 6 dagar utav 9. Varierad träning. Cykel, gym, löpning och snart är det dags att börja dra däck igen.
 
Mina nordpolsplaner är fortfarande tydliga. Jag vill ju korsa Grönland, men vill se denna gång här uppe, hur påverkad jag är av hjärnskakningen. Jag kände lite under skidturen igår. Jag skall köra 2-3 mil per dag tills den 27:e, när jag vänder åter. För ännu ett äventyr, kanske ett av de största. På Teneriffa!
 
Ja! Nackdelen att lyssna på poddar av och med framgångsrika människor är ju att man funderar på sig själv. Hur lite jag får gjort i livet. Både Dan och Rich gör ju så många saker av värde. Vi är alla tre i ungefär samma ålder. Så kom jag på, jag är den ende av oss som har småbarn som jag ser efter själv. Det är ju trots allt viktigast!
 
Nu skall sötpotatisen, broccolin och fettet mixas! Så skidor!
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips