Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Tankar på livet i Lima

3 (38 F) grader. Inomhus temperaturen när jag anlände hit till Bu, Limedsforsen igår. -21 grader (-6 F) utanför. Det första jag tänkte på var alla de som saknar el och värme i krigets Ukraina. Detta obegripliga krig. Som förstört så oerhört mycket för så många. Efter några timmar i huset, iklädd tre lager av kläder, samma kyla, tänkte jag, jag borde göra något för att hjälpa de lidande i Ukraina.
 
Hela den tio timmar långa resan upp från Malmö lyssnade jag Rich Roll´s podprogram. Rich Roll är en ultra löpare som är vegan, har 4 barn och ägnar mycket tid att fundera på meningen med livet. I ett av inslagen jag lyssnade på hade han bjudit in en gammal vän till mig som blivit en sorts amerikansk superstar, Dan Buettner. Här en artikel från senaste mötet https://www.mikaelstrandberg.com/2010/01/21/dark-clouds-and-blue-zones-time-to-reflect/ Dan är en gammal långfärdscyklist som nu är känd som en av National Geographics mest populära skribenter och för att ha skapat de s.k Blue Zones. Han skriver om olika grupper av folk över 100 år gamla som bor i olika miljöer världen över. Han har dragit slutsatser vad det är som gör att de blir så gamla. I stora drag följande:
 
De har en kost som baseras på grönsaker, bönor, ibland fisk, nästan aldrig kött och de äter ingen skräpmat.
 
De bor ofta i miljöer där det krävs att man går upp och ned ofta.
 
De fortsätter jobba och sitter inte stilla. Minst sex timmar per dag.
 
De röker inte.
 
De umgås med andra människor hela tiden. Oftast samma människor de växt upp med hela livet.
 
 
Min resa och tid här i Lima är helt och hållet dedikerat till att komma på fötter igen. Efter Grönlandsolyckan. Inför den färden lade jag på mig 18 extra kilo. Sanningen är ju den att man behöver en hel del extra fett. Eller kanske inte. Peter Wilson lade knappt på sig ett kg och ändå kände han sig starkare än någonsin efter en månad på isen. Och jag blev inte av med extra kg på grund av olyckan. Fortfarande drar jag omkring på 4-5 extra kg och jag kände under min första skidtur igår, att de är ett problem!
 
Jag vill också försöka gå över helt och hållet på att bli vegan. Jag har ju märkt under de senaste tre åren att jag mår oerhört mycket bättre utan kött framför allt! Framför allt kött inköpt på affär, som är fylld av olika läkemedel. Så nu tidig morgon kokar jag en frukost gjord på broccoli och sötpotatis mosad i kokosolja. Idén kommer från Hannah. Vem är Hannah? Hannah spelar en stor roll i mitt liv just nu. Det här är Hannah https://www.instagram.com/gofeetgo_tv/
 
Under skidturen igår, -21 grader, underbart, så kändes allt tungt. Jag har ju kommit igång med träningen ganska bra. Tränar några timmar varje dag 6 dagar utav 9. Varierad träning. Cykel, gym, löpning och snart är det dags att börja dra däck igen.
 
Mina nordpolsplaner är fortfarande tydliga. Jag vill ju korsa Grönland, men vill se denna gång här uppe, hur påverkad jag är av hjärnskakningen. Jag kände lite under skidturen igår. Jag skall köra 2-3 mil per dag tills den 27:e, när jag vänder åter. För ännu ett äventyr, kanske ett av de största. På Teneriffa!
 
Ja! Nackdelen att lyssna på poddar av och med framgångsrika människor är ju att man funderar på sig själv. Hur lite jag får gjort i livet. Både Dan och Rich gör ju så många saker av värde. Vi är alla tre i ungefär samma ålder. Så kom jag på, jag är den ende av oss som har småbarn som jag ser efter själv. Det är ju trots allt viktigast!
 
Nu skall sötpotatisen, broccolin och fettet mixas! Så skidor!
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.