Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Tankar kring klimatångest

"Såg du något av de dramatiska klimatförändringarna under ditt år på Grönland?" undrar folk någon enstaka gång.
 
Inte så ofta som jag hade förväntat mig i denna den globala stekhettans tid. Jag sov inget inatt. Inte heller så bra under min tid i Warsawa förra veckan. För varmt. Både ute och inne. Men på samma sätt som på Grönland, så är det ingen som pratar om klimatförändringarna som någon sorts prioritet när jag möter folk. Både här och där. På Grönland var ju alla anse om att det blivit varmare ute. Att nya stormvindar från öst försvårat fiske både under vintern och den korta sommaren. Det var alla överens om. Många, i synnerhet yngre, tyckte det var bra att det blev varmare ute. Få gillar att frysa. Att leva i en frysbox. Men orsaken till upphettningen, det refererade nästan alla till vad de sett och hört på nyheterna. Att det var en klimatkris på gång. Men att det var inget de pratade om sinsemellan. Folk hade fullt upp med att överleva vardagen.
 
Jag funderar mycket på det här med den globala hettan. Jag är som de flesta. Jag gör så gott jag kan att ta ett sorts eget ansvar. Jag sopsorterar, äter inte kött eller mjölkprodukter . Om jag kan undvika det. På Grönland var det svårt. Jag försöker att undvika att ta bilen i onödan. Även om jag erkänner att efter att ha varit utan bil i snart 12 år, så har det gett mig mer tid och ett bättre liv. Bilen gör att jag kan åka ut i skogen mycket mer med tjejerna. Jag flyger mycket, det krävs av för att jag skall kunna försörja mig och familjen. Och jag hoppas att tekniken fungerar snabbt där, att hitta en lösning. För flyget gör också världen mindre, bättre och mer upplyst. Jag beundrar Greta Thunberg och tycker hon är ett viktigt och fantastiskt fenomen. Och håller med henne, något måste göras nu. Trots att det finns en liten poäng i vad Christopher Caldwell skrev i NY Times. Diskussion måste tas.
 
Huvudproblemet som jag ser det är att folk inte orkar tänka på det och hoppas det löser sig av sig självt. Säkert ett problem med tanke på starka konservativa krafter. Med det menar jag politiska ledare som Trump, Bolsanaro, Boris Johnson med flera. De är ett symptom på att undvika problemet. Tyvärr tycker jag att världen blir alltmer splittrad och fientlig. Två läger. För och emot.
 
Mitt förtroende för vetenskapen är starkt. Jag köper deras bild av vad som händer. Det ser oroande ut. Och jag känner att jag måste göra mer än jag gör. För mina barn och barnbarns skull. Det går inte att skylla allt på utsläppsindustrin som är ett huvudproblem. Jag tror att genom att göra något själv, så blir jag en del av lösningen som jag hoppas blir positiv. Jag måste fundera lite. En sak i taget. En dag i taget. Hur skall jag hinna med?
 
Jag rekommenderar att se den dokumentär från BBC med den David Attenborough som nu finns på SVTPlay. Som vanligt dramatiskt, skrämmande och alarmerande. Men viktigt och rätt. Men jag tänker att det måste gå att göra en mer jordnära dokumentär för att få vanligt folk att inse vad som händer. Utan att skrämma dem för mycket.
 
För er som inte orkar läsa böcker eller se dokumentärer om ämnet, så kan jag rekommendera att läsa Björn Wiman in DN . Hans bok Sent På Jorden är lysande. En annan favorit är George Monbiot på The Guardian. Korta bra texter.
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-08-04 10:06   OBD

Håller med dig i det mesta. Framför allt i följande citat:
"Men jag tänker att det måste gå att göra en mer jordnära dokumentär för att få vanligt folk att inse vad som händer. Utan att skrämma dem för mycket".
 
Svar 2019-08-12 05:38   explorermikaelstrandberg

Tack Bertil. Det är under projektering så att säga.
 
2019-08-10 20:31   Sejrla

Det är en snårig värld att leva i, där man ska lyckas både dra sitt strå till stacken för att inte förstöra vår värld och samtidigt ändå faktiskt leva i en värld där så många system gör det ”lätt att göra fel”. Att visa på det knasiga i att vi använder resurser vi inte har utan att det blir för jobbigt att ta in för gemene man.... Tack för lästipsen, och de jordnära tankarna i frågan.
 
Svar 2019-08-12 05:40   explorermikaelstrandberg

Tack Matilda för ditt fina inlägg!
 
2019-08-19 11:36   Trottoarbonden

' Med det menar jag politiska ledare som Trump, Bolsanaro, Boris Johnson med flera'
Bra skrivet, dessa 3 ledare verkar helt køra huvudet i sanden och vill sælja ut hela planeten, skræmmmande att de sitter vid makten.

Lyckligtvis verkar iaf. några lyssna på Greta.....
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.