Mina gamla cykelresor. Så fort jag lägger ut något om dessa, blir det reaktioner. Vilket är ju fantastiskt. Det är över 25 år sedan. Idag har jag inte ens cykel. Under många år kunde jag knappt tänka klart, utan att sitta i cykelsadeln. Jag tillbringade ungefär 6.5 år i cykelsadeln. Klart det har påverkat mitt liv. Det jag saknar idag mest från den tiden, är friheten att slå upp läger var man vill. Vakna på en ny plats varje dag. Känna sig (oftast) trött och nöjd varje kväll. Sova bra. Det okända som väntade varje dag. Alla generösa människor. Styrkan. Och känslan att vara helt påverkad av vädret. Leva mitt i. Det som händer.
Det var då det. Undersommarhalvåret har jag sett ett antal långfärdscyklister i Malmö. Jag har inte haft tid att prata med dem. Men känt längtan tillbaka. Kanske en dag. När tjejerna har rusat vidare i sina egna liv Vi får se. Eller kanske vi gör en tur tillsammans.
Det var under min senaste cykeltur, den från Nya Zeeland till Kairo, där jag började filma. Jag har verkligen haft tur att träffa på de rätta människorna i mitt liv. De som tror på mina idéer och möjligheter. En av dem är min gamle vän Björn O Henriksson. Jag träffade honom första gången på min allra första TV-intervju i Packat Och Klart soffan. Sedan dök han upp där som en räddare i livet flera gånger. Han var mycket instrumentell gällande att jag skulle få med en film kamera den cykelturen. Och där kan man säga att min filmstil fick sin början. Den skakiga och realistiska kameran som ger djup närvaro känsla. Jag lärde mig hur man skulle filma på hans instruktioner längs vägen. (OBS! Jag vill påstå att jag inte lärt mig personligen detta med film förrän de sista tre åren)
Här är några av de inslagen samt Rolf Bergström och min första intervju i Packat Och Klart studion.
