Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Svante är död.

Svante är död. Skjuten av Malmö stads skyddsjägare med licens att döda, Agent 0045/4 och 3/4-delar. Svante är en knölsvan pappa som jag och barnen har följt under många år. Svante är gift med White Rose som nu ligger på äggen själv utan att någon som försvarar hennes revir mot inkräktare. Det är inte lätt att vara starkt revirtänkande knölsvan mamma, eller pappa, för vi vet som följt dem genom åren att i regel får mamman 8 ägg, men när de väl börjar simma, ungarna, går det fort. Ett år överlevde bara två och förra året tre, varav den starkaste döpte vi till Superducky. Ungarna har älskat de berättelser vi skapat runt denna familj. Något som också fört med sig att de lärt sig uppskatta och tycka om djur, få förhöjd empati.

I morse gick jag upp tidigt, gick ut på balkongen under tiden kaffekokarn drog igång morgonkaffet och såg då att någon satt upp en skrift framför honans bo. jag gick ned och tittade och såg upprörda känslor. Så såg jag min vän Emma skriva på Facebook och jag kollade media, där stod att läsa om händelsen både i Aftonbladet och Expressen, lätt sensationalistiskt, men ändå, klart folk blir upprörda. Så oerhört onödigt att skjuta hanen.

Svante hade uppträtt aggressivt, skrämt folk i en kanot som slagit runt. Svante hade också bitit en ekolog som varit på besök. OJ, vad ont det måste ha gjort. För någon som blivit biten av svanar, pingviner, babian (rivit då...), så kan jag tillägga att det skapar ingen större smärta. Av denna anledning, så sköt Malmö Stds skarprättare Svante. Han passade inte in i hur samhället ser Svantes uppträdande. Inte lätt att tala om för ungarna att han sköts för att han gjorde sitt jobb som pappa. Passar ni inte in skjuter vi.

Jag vet, jag ägnar mig där åt kvällstidningsjournalistik. Men jag vet också att beslut runt detta måste tas och jag vet att ett beslut för skyddsjakt togs den 4 april av Länsstyrelsen Skåne. men jag undrar har länsstyrelsen verkligen pratat med fågelklubbar och kanotklubbar om detta? Är det inte mer än en vecka som krävs innan verkställande av beslut? Och oss som bor här? Jag betvivlar detta och vi ser åter ett tecken på att dessa alldeles för många sudd- och pennförflyttare tagit ett alltför hastigt beslut. Jag vet att kanotklubben varje år talar om för sina paddlare att hålla avstånd. Ornitologerna vet ju vad som händer när farsan är borta. Tar man bort farsan så överlever inte många, om någon av barnen, när det är dags att börja simma ut och upptäcka världen.

En sak vet jag, det är att tjejerna är ledsna i onödan. Detta gäller mig med flera. Mycket mer kunde ha gjorts. Man kunde ha spärrat av, lätt gjort, informerat mer, de som hyr ut båtar kunde ha informerat sina kunder, inget större jobb. Och att som ansvarige i media dra upp att en ekolog blivit biten, ja, för mig är detta ett lågvattensmärke. Under min tid i Indonesien blev en lokal ekolog på ön Komodo biten av en av områdets hotade komodovaraner Bettet är giftigt (inte livsfarligt), men inte sköt de varanen, de omplacerade den. Det kunde man gjort i detta fall också. Kört honom till någon av Skånes alla våtmarker. Som ligger högst en timmes bilfärd bort.

En tragedi för oss boende här som känt sådan frid och fröjd att följa Svante och White Rose och deras barns liv. Bra sagor. Som nu fick ett dåligt slut.@ Malmö, Sweden

Media har skrivit en del, mest korta texter, bäst Kvällsposten, trot eller ej https://www.expressen.se/kvallsposten/svanpappa-skots-ihjal-stor-ilska-bland-boende/

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-04-12 13:37   thureb

Svanar kan vara rätt skrämmande. Det påstås att de kan slå av en arm på en människa med vingen. I början av videon nedan syns tydligt hur stressad jag blir av svanen. Troligen bidrar en vit kajak till att svanhanen blir agressiv då instinkten gör att kajaken och paddlaren uppfattas som en rival.

https://www.youtube.com/watch?v=Pqa4hqNdPWg&t=68s
 
Svar 2019-04-12 17:24   explorermikaelstrandberg

:-)

Jag tror det hela handlar om, som så ofta, om bristande kommunikation från alla involverade. jag har skrivit ett par grejer til med länkar till och kommunikéer i olika former från diverse involverade. kika gärna på https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg/ och scrolla genom. Malmö Kanotklubb bland annat.

Personligen har jag levt nära både svarta och vita svanar, paddlat med mera. Aldrig haft några problem så länge jag håller avstånd och lugn vid möte speciellt under parning och ruvning.
 
2019-04-22 13:22   ulfjohansson

Det häckar ganska många svanpar i och runt Malmö kanal, och det är aldrig några problem. De inser att människan inte är någon fara, utan utgör snarare skydd mot andra predatorer och bjuder kanske på mat ibland. Även under häckning funkar det oftast ok. Ungarna kan vara lite pipiga i början men lär snart av föräldrarna.
Under mina snart 20 år i kanalen har jag bara hört talas om en (1) svan som ställt till problem här - den som höll till nedanför polishuset. I början var det ingen fara, den markerade mest. Men de senaste åren blev den gradvis mer och mer aggressiv, och i fjol attackerade den i stort sett allt - kanoter, roddare, trampbåtar t o m 15 meter drakbåt. Förutom att bitas och slå med vingarna, kom den ofta flygande bakifrån och landade i ryggen (ca 12 kg, i kanske 30-40 km/h). Alla som paddlade runt Malmö kanal blev anfallna. I stort sett varje gång. Under hela säsongen. Upp till 1 km från boet. Som de flesta förstår är det här inte ett normalt beteende och som dessutom innebär stor risk för att någon skadas allvarligt. Särskilt när den nu lyckades välta en erfaren ungdomskanotist. Kallt vatten och huggande svan ovanför är ingen bra kombination.
Vi tog därför kontakt med Malmö stad, som beslöt om skyddsjakt. Svanar häckar normalt först i maj-jun men olyckligtvis hade honan redan lagt ägg. Utan hane som försvar fanns det små möjligheter till lyckad häckning. Uppståndelsen vid boet och framförallt andra svanar som ville åt reviret, skrämde bort honan. Och numera har ett nytt par övertagit platsen. Svanar som inte störs av människor..
Tyvärr ville media tjäna en slant på det här och gick ut med: ”Pappa till åtta svanungar sköts av kommunen” (Sydsvenskan), ”Svanpappa sköts ihjäl - mamma bortjagad ur boet” (Aftonbladet) mm i flera veckor efteråt. Med resultat i att framförallt fb gick i spinn, Malmö kanotklubb fick skulden och folk skrek ”mördare” efter ungdomarna när de paddlade förbi. Snyggt.
Nu har det mesta lagt sig, men näe, jag har inte stort förtroende längre, varken för skräpmedia eller svanexperter..
 
Svar 2019-04-22 17:21   explorermikaelstrandberg

Tack för detta sansade inlägg Ulf. Mer sådana.
 
Svar 2019-04-22 17:23   explorermikaelstrandberg

Jag har skrivit mer om detta här om ni skrollar ned https://www.facebook.com/explorermikaelstrandberg/ Sätter jag det i perspektiv beträffande situationen i Jemen, ja, då synes det marginellt. Men här utanför huset har det blivit en samlingsplats och mest är det barn och ungdomar som har åsikter.
 
Svar 2019-05-02 10:42   Helena Rosquist

Skönt att höra att det låg så mycket mer bakom.
Tack för din input!

När jag läste inlägget kunde jag nämligen inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att kommunen utlyst skyddsjakt utan väl avvägd anledning. Skyddsjakt och licensjakt är strikt reglerat och inget som kommunen bara gör så där över en dag.

Jag har själv paddlat i MKK i min ungdom och vet hur utsatt man är där i kanoten. När jag paddlade var det mest mängden döda fiskar i kanel och kanalbåten som irriterade. Mängden döda fiskar har man som tur är fått bukt med idag.
 
2019-04-22 17:24   explorermikaelstrandberg

Och jag kan konstatera att just denna skrift har genererat mer än allt annat jag skrivit om sedan starten juni 2010.
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.