Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Nekton Mission: Följ Med Olly Steeds ned i djupet

Våra hav. Vi vet så lite om dessa för framtiden helt avgörande jättar. Det sägs att vi enbart dokumenterat runt 6% av dess invånare. Och i dessa tider av oro runt klimatet och människans framtid, så självklart är det så att oerhört mycket hänger på kunskapen om våra hav. Osannolikt nog så är det så att en mycket god vän till mig, Olly Steeds, ägnat de senaste 10 åren att försöka få sitt Nekton Mission projekt på fötterna. Och plötsligt har han lyckats få ihop de summor som krävs och de människor som behövs. Helt osannolikt egentligen. Och jag vet hur oerhört mycket arbete och sin själ han lagt ned i denna livsuppgift. Och nu har han nått fram till starten. En berg- och dalbanetur helt klart.

Jag presenterade Jeff Willner för honom en gång i tiden under en äventyrlig färd i Kongo-Kinshasa när Olly bara dök upp ur skogen efter ett besök hos Mbuti folket. Idag är Jeff Willner och Kensington Tours en av Ollys viktigaste samarbetspartner i detta för framtiden livsviktiga projekt.  Tillsammans mötte vi till den stora presskonferensen härom månaden vid det vackra Commonwealth House i London där Olly presenterade delmål 1, undersöka den Indiska Oceanen runt Seychellerna. I panelen satt forskare, komissionärer, politiker och bland publiken många kunniga människor och sponsorer för projektet. Det var en klassisk old British style presskonferens. Fantastisk på många vis.

Tillsammans med Emily Penn som jobbar med ett stort plast projekt.

Nu har forskargruppen anlänt till Seychellerna och kan följas live här! Följ med på denna fantastiska händelse!

Team Kensington Tours

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg