Äntligen fick jag komma till Svalbard. Eller Spetsbergen som öarna egentligen skulle heta. Det här med Svalbard är ju ett namn taget från den norska nationalismens värsta dagar, när de ville knyta an till vikingarna och deras berättelser där de nämner att de varit på öar de kallar svalbardis. Men det finns inga bevis på att det gällde just de öar som idag kallas Svalbard. Så det var nog holländarna som var först.
Hur som helst var det en underbar känsla att landa i Longyerbyen och mina första intryck i detta vinterparadis var hur oerhört tyst det var. Och så den kalla, friska luften. Jag drog in så mycket luft jag kunde. Jag hamnade första två nätterna längst upp i byn på ett ställe som hette Gjestehemmet 102, en gammal lokal för gruvarbetare och tyvärr hade mina döttrar skickat med mig halsfluss från dagis, så jag blev liggande i två dagar. Om man nu kan njuta av att ha halsfluss, så njöt jag då och då av tystnaden och vyn från fönstret ut mot de tvära bergen som tränger in denna mycket moderna by.
Min grupp anlände och jag hade skaffat penicillin mitt i natten, men folk här i Longyerbyen är verkligen de bästa. En blandning av folk världen över, nästan inga äldre eftersom man inte tillåts dö här på öarna och var och en som kommer hit för att bo och leva här, måste kunna försörja sig själv. Det skapar verkligen en känsla av Klondike över det hela, men som helhet, förvånades jag hur modernt allt var, ja, precis som på det norska fastlandet och kaffet var lika kasst som där. Och det var stora mängder turister.
När jag flyttade över på SAS Radisson Blue så hängde högar av maratonlöpare, nordpolsfarare, ryska turister på väg till isstationen Barneo och så mer eller mindre kända polar guider från hela världen. De är ju förhållandevis självupptagna, så jag utväxlade inte ett enda ord med dem. Samtliga satt och väntade på att man skulle fixa en landningsbana vid Barneo och det var bara Ramzan Kadyrovs trupper som var där. Många av dessa nordpols turister, de var klädda som om de var vid Högfjällshotellet i Sälen. Ja, tänk att man förvandlat även nordpolen, där inget finns mer än is, snö och kyla, till en turist destination. Ja, inget fel i det som sådant, kanske kan det leda till större förståelse för de drastiska klimatförändringar som är på gång.
Under ett gäng dagar åka jag skoter, hundsläde, drack kok kaffe, njöt av en brasa och gjorde ett guppig båttur i grov sjö till Esmark glaciären. Och kort besökte den ryska enklaven vid Barentsburg. Som helhet, det som jag tycker skiljer Svalbard från andra destinationer världen över, om vi tar Esmark glaciären som exempel, det är att det helt enkelt inte finns några turister på land ch man får en känsla av en sorts orördhet som jag aldrig tidigare haft som exempelvis vid glaciärer i Argentina, Chile, Nya Zealand och så. Det som saknas för min del är känslan av en inhemsk ursprungskultur, den saknas ju helt. Så historien styrs av gruvbolag och äventyrare av alla dess slag som ville vara först till Nordpolen. Som exempelvis Andrée. Men dessa historier är intressanta, helt klart, men om jag fick välja på att åka till Jakutien eller Svalbard, så är valet enkelt.
Isbjörnar? De var så klart på östsidan, men en vän skickade mig detta att en finsk grupp tvingats döda en av dessa fantastiska varelser samma dag jag återvände till Sverige. Vi såg ett åar sälar, lite fågelliv, några av de små renarna, det var allt i djurliv. Min grupp däremot, ganska ovana vid snö och kyla, tyckte dock att Svalbard var en riktig höjdare. Jag minns mest invånarna. Som i Särna där jag en gång bodde, hjälpsamma, pratiga och trevliga.
Här har ni en liten presentation på engelska.
Och så lite bilder.
Mer info här.
