De sista två veckorna så har jag kommit på mig själv att ha en känsla av att kvävas. Det enda som krävs dock för att bli av med denna hemska känsla, är att öppna balkongdörren eller hålla sig ute i den friska luften. Det hela började under besöket på Svalbard. Redan när jag kom ut från flygplatsen, trots halsfluss, så kändes den runt -10 grader sköna luften som ett livselexir. Jag kom på mig själv under hela veckan att dra in luft och känna att det här är ett måste för ett värdigt liv. Frisk luft.

Frisk luft är ju någonting av en exklusivitet för de flesta människo, eftersom befolkningen på jorden växer och de flesta är urbaniserade. Vi  Sverige är ju lyckligt lottade i vilket fall som helst, till och med våra städer erbjuder ju bra luft. I Malmö är det bara att gå ned tillhavskanten i värsta fall, där den nästan eviga blåsten bjuder på den bästa luft. Så är ju inte verkligheten över allt och det är ett faktum som man skall tänka på när man någon gång blir oerhört trött på detta avlånga land. Ja, då gäller det väl mest folk i vilket fall som helst. Naturen och omgivningen är ju med världens bästa.

Under de sista åren har jag varit på många olika platser världen över och generellt är luften mindre bra. Städer som Nairobi, Almaty, Chennai, Yakutsk och Manchester erbjuder en bedrövlig luft och utan tvekan gör det livet krångligare. Och framförallt kolutsläppen som fortfarande finns på många platser världen över, är ju en stor bov i dramat. Till och med i avlägsna Uchugay i Sibirien, omgiven av både den oändliga tomma tundran och taigan, dominerades lukten av kolutsläppen. Snön var alldeles svart.

Så om livet lärt mig något, så är det värdet av frisk luft och att vakna upp varje morgon var man nu är, i tält eller i lägenhet, öppna dörren och dra in så mycket luft man kan. frisk luft. Det är livskvalité.