Så fort vi kommer upp till snön, förstår jag att vi har problem. Vinterleden är lätt att följa, men sommarleden som skulle göra bestigningen enklare försvinner under snön. Någonstans delade sig de två. Vi missar den korsningen. Stor och Lill-Vätteshågna är täckta av dimma.
Tjejerna gillar att rusa runt i den blöta snön. De kastar snöboll. De hoppar galant över småbäckarna, men efter två timmars blöt promenad inser jag att vi nätt och jämt hinner upp och ned. Innan mörkrets inbrott. Så vi vänder om. Vi får ta ännu en halvkall natt i tältet och 15 timmars mörker.
Vi korsar Foskån igen. Men nu hittar jag de två broarna!
Natten blir lång.
Nästa dag är det klart och fint. Solen tränger på. Det tar sin tid att få på de frysta skorna, åter får jag värma upp tältstängerna med händernas värme och tjejerna åter sitt sista godis.
Tuffa tjejer. Nöjda tjejer. Lycklig pappa. Bästa tiden i livet!
Det är så häftigt och inspirerande att läsa om äventyren du är ute på med dina tjejer. Jag försöker få ut mina två tjejer också, hittills har det mest blivit närmare hemma, vilket i och för sig inte heller är helt fel.
Än så länge går det, även om kompisar börjar ta över. Oftast är det tjejerna som vill iväg. Jag njuter så länge det funkar. Fördelen är att alltsedan de kom ut, har de varit på färd. SÅ de har det i blodet kan man säga.