Bägge bar sina Kalashnikovs, ja, Ahmad hade till och med ett bälte på sig med en par handgranater. Bägge log mot mig och Ahmad lade fram sitt förslag:

"Varför kidnappar inte vi dig? Din eller vår regering kommer att betala lösensumman. Vi delar den och du får en semester i vår by. Vad säger du om det?"

Bägge log. Framförallt min gode vän Hussein.Efter en stund, skrattade han:

"Han bara skämtar!" 

Hussein hade plockat upp mig tidigt på morgonen i Gamla Stan där jag bor. Han kom i en liten minibuss som kallas dabab, som ägdes av en kompis, men Hussein ville ha händerna fria, så han hade nära till sin Kalashnikov. Just ifall att. Det här var dagen efter det oerhört tragiska dådet på paradgatan Sabeein, där en själmordsbombare dödade kanske så många som 100 soldater och skadade kanske dubbelt så många.Än är bilden av vad som hänt långt ifrån klar. Även om vår världs media har svårt att hålla sig från att spekulera i vem som ligger bakom det hela.Det är klart att även vi direkt började prata om tragedin.

"Ja, inte är det Al Qaeda" , förklarade Hussein, samtidigt som han visade mig sin kalashnikov, pekade på ett nummer och sade: "Det här är en riktig kalasnikov. Ingen kopia, utan det här bevisar att den är gjord i Ryssland. Idag kostar en sådan här en 1500 dollar."

Han hade två olika magasin, en med kulor med spåreld och en med vanliga. En del säger att det finns mer vapen i Jemen än något annat land i världen. Och det beror på att bland landets klaner, som framförallt finns koncentrerade norr om huvudstaden, så är vapen en manlighetssymbol.

"Man måste ha ett vapen varifrån jag kommer" , förklarade Hussein under tiden vi navigerade genom den tjocka trafiken; "Annars kallas man för kvinna. Och det vill jag inte."

Hussein kommer från ett område som kallas Khawlan, som lokalt är känt för att länge hållit på med den typ av kidnappningar eller vägutpressningar, som sätter press på regeringen att hålla sina löften om att utveckla ett område och förse det med pengar att kunna göra detta. Hans familj har i generationer varit farmare, som de flesta jemenitiska klaner har hållit på med sedan begynnelsen, men han visade sig var mycket intelligent och hamnade därför i Sanaa. Han har som de flesta andra tre jobb för att överleva. På förmiddagen jobbar han på ett regeringskontor med goda insikter, på eftermiddagarna kör han taxi, det var så jag träffade honom, och ibland så fungerar han som en marga, namnet på en medlare inom stammarna. Han löser problem i det område han bor genom att bli inkallad av folk som medlare. Han sköter alltifrån tjuveri till översitteri. Det är bara de klokaste som får sådana uppdrag. Visserligen sitter bonden djupt i honom på alla sätt och vis, men det mesta han säger på sin brutna. rätt klumpiga engelska, är tänkvärt och intressant.

"Låt mig säga så här, och jag vet, tro mig, att om regeringen inte håller vad det lovat, så spränger jag någonting och säger att jag är al qaeda, för då vet jag att jag får hjälp. Eller om jag inte tycker om den nya regeringen och vill att heller ingen annan tycker om den, så spränger jag och säger att det är Al Qaeda."

De jemeniter jag känner är också stora älskare av konspirationsteorier och det är inte många döda sekunder i deras närvaro. Om de inte tuggar kat förstås. Då blir det helt tyst efter en stund och de vandrar i väg i sina tankar. Hussein visste att jag inte är någon kat tuggare, tvärtom att jag blivit dess motståndare, till följd av allt elände jag sett i dess spår. Så efter den fantastiska lunchen, så rörde han knappt sin kat, som hans vänner tagit med. Alla satt vi där i mafragen, ett rum som fungerar som umgängesrum, där alla sitter på golvet, och tittade på nyheterna. Alla lätt chockade att det fanns elektricitet, eftersom ett par dagar innan dagens National Dag i landet, sprängdes en transformator i delstaten Marib. Trots att president Hadi och hans regering fick bra betyg av alla mina jemenitiska vänner, vilka undantagslöst bor i Sanaa, så är landet mer instabilt än på länge. Det är Al Houthis som slåss med salafisterna i norr och i söder tränger separatisterna på för att få södra Jemen att bli ett eget land. Och så är det ju kampen mot AQAP (Al Qaeda på den Arabiska Peninsulan) och dess följeslagare idag framförallt i delstaten Abyan. Alla mina jemenitiska vänner säger att AQAP är någonting som skapats av USA och den föregående regeringen, för att å ena sidan strategiskt kontrollera den här delen av vår värld och så för att få de gigantiska summor av pengar för att bekämpa dem. Åtminstone en av vår världs främsta forskare i ämnet verifierar denna åsikt.

Jag hade förväntat mig när det var semester och National Dag att trafiken skulle vara sansad för en gångs skull, men eftersom paradgatan Sabeein var avstängd, så trängdes alla ihop mitt i Hadda, den nya stadsdelen, precis som under protestvågens dagar, när jag var här sist. Så mot alla råd jag fått av alla mina västerländska vänner, de flesta som jobbar inom någon biståndsorganisation, där de har extremt hårda säkerhetsförordningar, så knallade jag hela vägen från Hadda til mitt hem i Gamla Stan. Det tog två timmar, men det är en väg jag vandrat ofta under mina tre olika besök i landet under flera år. Så jag tycker jag känner av alla stämningar. Värst var det under förra omgången, under protesterna, den arabiska våren, kriget, när stämningen var mycket spänd och det ständigt låg en sorts aggressivitet i luften. Av den fanns inget nu när jag traskat genom de dammiga gatorna, där barn spelade boll, män tuggade khat och abayya klädda kvinnor var på väg någonstans i grupp, viskande och skrattande. Många hälsade samt önskade mig välkommen till landet. Även kvinnorna. Några stoppade mig och tackade migi hand för att jag vågade vara i jemen dessa tider och att jag då med egna ögon kunde se att det världens media skrev om detta land, ja, det var inte sant. Och det är en sak alla mina jemenitiska vänner och andra jag möter har gemensamt, de är alla oerhört oroliga över hur den övriga världen ser på deras land. Och det kan jag förstå.

Åter konkurrerade världens media efter tragedin med rubriker som det nya Irak, det Nya Afghanistan och Världens Farligaste Land, Al Qaeda överallt....jag kan förstå att folk behöver sälja tidningar för att leva, men det är ju viktigt att sanningen kommer fram och att det skrivs sansade rapporter och även positiva sådan. Någon gång. Intresset rörande Jemen för omvärlden är ju extremt lågt. Man skriver bara när det händer tragedier. Därför vill jag berätta vad det egentligen är som jag ser.

Det är lätt att tro att när någonting så tragiskt som detta händer, att samhället blir helt förlamat, att alla gator stängs och att rädslan är enorm. Så är det inte. Livet går vidare. Precis som under kriget när granater slog in i väggarna i Gamla Stan ibland, detta av hävd skyddade område, så är det bara små och vissa delar av en stad som är isolerat. Annars är det mesta normalt, undantag el tillgång, brist på mat och förnödenheter, men livet går sin gilla gång. Jag vandrade alltså nu i stort sett genoim halva stan. En del av den anses av de biståndsorganisationer som är här, som farlig. Obegripligt för mig. Jag känner mig hel säker, överallt. Sluta åk omkring i stora bilar, bo inte så flott och gå inte klädda i kostym!

T.o.m minuten efter det skalv som kom av när självmördaren utlöste sin bomb, så fortsatte folk serverade lattes på kafeet som jag satt vid. Ingen av de jemeniter jag umgår med är rädda att vara i sin egen stad just nu i alla fall. Värre var det under protesterna. Då var alla mina kamrater rädda för att bli stoppade av de olika fraktionerna.

När jag under protesterna vandrade från kusten till huvudstaden, trots kriget, var det sällan ämnet kriget kom upp längs vägen. De var mer intresserade varför jag inte åkte bil eller vem jag var och varför jag utsatte mig för detta hårda arbete. Det trots att ett krig rådde i deras huvudstad och i Taizz som var ett stenkast från vår färdväg.

Och sedan skall ni veta, med ytterst få undantag, så är det rapporter ni läser i svensk media, enbart kopierade och översatta. Och vet då också att det är ytterst få av de journalister här nere, som förstår Jemen och rätt kan förklara. Många av de journalister jag mött här som rapporterade om "kriget", de kom, bodde på hotell med andra väst journalister, utbytte information, åkte hem och visste allt. Även den svenska. ett svensk undantag finns, Tanya Holm.

Expeditionen? Ja, den har jag helt glömt av. Känns oviktigt just nu. En dag i taget.