Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Jemen; Dagen efter självmordsbombartragedin

Bägge bar sina Kalashnikovs, ja, Ahmad hade till och med ett bälte på sig med en par handgranater. Bägge log mot mig och Ahmad lade fram sitt förslag:

"Varför kidnappar inte vi dig? Din eller vår regering kommer att betala lösensumman. Vi delar den och du får en semester i vår by. Vad säger du om det?"

Bägge log. Framförallt min gode vän Hussein.Efter en stund, skrattade han:

"Han bara skämtar!" 

Hussein hade plockat upp mig tidigt på morgonen i Gamla Stan där jag bor. Han kom i en liten minibuss som kallas dabab, som ägdes av en kompis, men Hussein ville ha händerna fria, så han hade nära till sin Kalashnikov. Just ifall att. Det här var dagen efter det oerhört tragiska dådet på paradgatan Sabeein, där en själmordsbombare dödade kanske så många som 100 soldater och skadade kanske dubbelt så många.Än är bilden av vad som hänt långt ifrån klar. Även om vår världs media har svårt att hålla sig från att spekulera i vem som ligger bakom det hela.Det är klart att även vi direkt började prata om tragedin.

"Ja, inte är det Al Qaeda" , förklarade Hussein, samtidigt som han visade mig sin kalashnikov, pekade på ett nummer och sade: "Det här är en riktig kalasnikov. Ingen kopia, utan det här bevisar att den är gjord i Ryssland. Idag kostar en sådan här en 1500 dollar."

Han hade två olika magasin, en med kulor med spåreld och en med vanliga. En del säger att det finns mer vapen i Jemen än något annat land i världen. Och det beror på att bland landets klaner, som framförallt finns koncentrerade norr om huvudstaden, så är vapen en manlighetssymbol.

"Man måste ha ett vapen varifrån jag kommer" , förklarade Hussein under tiden vi navigerade genom den tjocka trafiken; "Annars kallas man för kvinna. Och det vill jag inte."

Hussein kommer från ett område som kallas Khawlan, som lokalt är känt för att länge hållit på med den typ av kidnappningar eller vägutpressningar, som sätter press på regeringen att hålla sina löften om att utveckla ett område och förse det med pengar att kunna göra detta. Hans familj har i generationer varit farmare, som de flesta jemenitiska klaner har hållit på med sedan begynnelsen, men han visade sig var mycket intelligent och hamnade därför i Sanaa. Han har som de flesta andra tre jobb för att överleva. På förmiddagen jobbar han på ett regeringskontor med goda insikter, på eftermiddagarna kör han taxi, det var så jag träffade honom, och ibland så fungerar han som en marga, namnet på en medlare inom stammarna. Han löser problem i det område han bor genom att bli inkallad av folk som medlare. Han sköter alltifrån tjuveri till översitteri. Det är bara de klokaste som får sådana uppdrag. Visserligen sitter bonden djupt i honom på alla sätt och vis, men det mesta han säger på sin brutna. rätt klumpiga engelska, är tänkvärt och intressant.

"Låt mig säga så här, och jag vet, tro mig, att om regeringen inte håller vad det lovat, så spränger jag någonting och säger att jag är al qaeda, för då vet jag att jag får hjälp. Eller om jag inte tycker om den nya regeringen och vill att heller ingen annan tycker om den, så spränger jag och säger att det är Al Qaeda."

De jemeniter jag känner är också stora älskare av konspirationsteorier och det är inte många döda sekunder i deras närvaro. Om de inte tuggar kat förstås. Då blir det helt tyst efter en stund och de vandrar i väg i sina tankar. Hussein visste att jag inte är någon kat tuggare, tvärtom att jag blivit dess motståndare, till följd av allt elände jag sett i dess spår. Så efter den fantastiska lunchen, så rörde han knappt sin kat, som hans vänner tagit med. Alla satt vi där i mafragen, ett rum som fungerar som umgängesrum, där alla sitter på golvet, och tittade på nyheterna. Alla lätt chockade att det fanns elektricitet, eftersom ett par dagar innan dagens National Dag i landet, sprängdes en transformator i delstaten Marib. Trots att president Hadi och hans regering fick bra betyg av alla mina jemenitiska vänner, vilka undantagslöst bor i Sanaa, så är landet mer instabilt än på länge. Det är Al Houthis som slåss med salafisterna i norr och i söder tränger separatisterna på för att få södra Jemen att bli ett eget land. Och så är det ju kampen mot AQAP (Al Qaeda på den Arabiska Peninsulan) och dess följeslagare idag framförallt i delstaten Abyan. Alla mina jemenitiska vänner säger att AQAP är någonting som skapats av USA och den föregående regeringen, för att å ena sidan strategiskt kontrollera den här delen av vår värld och så för att få de gigantiska summor av pengar för att bekämpa dem. Åtminstone en av vår världs främsta forskare i ämnet verifierar denna åsikt.

Jag hade förväntat mig när det var semester och National Dag att trafiken skulle vara sansad för en gångs skull, men eftersom paradgatan Sabeein var avstängd, så trängdes alla ihop mitt i Hadda, den nya stadsdelen, precis som under protestvågens dagar, när jag var här sist. Så mot alla råd jag fått av alla mina västerländska vänner, de flesta som jobbar inom någon biståndsorganisation, där de har extremt hårda säkerhetsförordningar, så knallade jag hela vägen från Hadda til mitt hem i Gamla Stan. Det tog två timmar, men det är en väg jag vandrat ofta under mina tre olika besök i landet under flera år. Så jag tycker jag känner av alla stämningar. Värst var det under förra omgången, under protesterna, den arabiska våren, kriget, när stämningen var mycket spänd och det ständigt låg en sorts aggressivitet i luften. Av den fanns inget nu när jag traskat genom de dammiga gatorna, där barn spelade boll, män tuggade khat och abayya klädda kvinnor var på väg någonstans i grupp, viskande och skrattande. Många hälsade samt önskade mig välkommen till landet. Även kvinnorna. Några stoppade mig och tackade migi hand för att jag vågade vara i jemen dessa tider och att jag då med egna ögon kunde se att det världens media skrev om detta land, ja, det var inte sant. Och det är en sak alla mina jemenitiska vänner och andra jag möter har gemensamt, de är alla oerhört oroliga över hur den övriga världen ser på deras land. Och det kan jag förstå.

Åter konkurrerade världens media efter tragedin med rubriker som det nya Irak, det Nya Afghanistan och Världens Farligaste Land, Al Qaeda överallt....jag kan förstå att folk behöver sälja tidningar för att leva, men det är ju viktigt att sanningen kommer fram och att det skrivs sansade rapporter och även positiva sådan. Någon gång. Intresset rörande Jemen för omvärlden är ju extremt lågt. Man skriver bara när det händer tragedier. Därför vill jag berätta vad det egentligen är som jag ser.

Det är lätt att tro att när någonting så tragiskt som detta händer, att samhället blir helt förlamat, att alla gator stängs och att rädslan är enorm. Så är det inte. Livet går vidare. Precis som under kriget när granater slog in i väggarna i Gamla Stan ibland, detta av hävd skyddade område, så är det bara små och vissa delar av en stad som är isolerat. Annars är det mesta normalt, undantag el tillgång, brist på mat och förnödenheter, men livet går sin gilla gång. Jag vandrade alltså nu i stort sett genoim halva stan. En del av den anses av de biståndsorganisationer som är här, som farlig. Obegripligt för mig. Jag känner mig hel säker, överallt. Sluta åk omkring i stora bilar, bo inte så flott och gå inte klädda i kostym!

T.o.m minuten efter det skalv som kom av när självmördaren utlöste sin bomb, så fortsatte folk serverade lattes på kafeet som jag satt vid. Ingen av de jemeniter jag umgår med är rädda att vara i sin egen stad just nu i alla fall. Värre var det under protesterna. Då var alla mina kamrater rädda för att bli stoppade av de olika fraktionerna.

När jag under protesterna vandrade från kusten till huvudstaden, trots kriget, var det sällan ämnet kriget kom upp längs vägen. De var mer intresserade varför jag inte åkte bil eller vem jag var och varför jag utsatte mig för detta hårda arbete. Det trots att ett krig rådde i deras huvudstad och i Taizz som var ett stenkast från vår färdväg.

Och sedan skall ni veta, med ytterst få undantag, så är det rapporter ni läser i svensk media, enbart kopierade och översatta. Och vet då också att det är ytterst få av de journalister här nere, som förstår Jemen och rätt kan förklara. Många av de journalister jag mött här som rapporterade om "kriget", de kom, bodde på hotell med andra väst journalister, utbytte information, åkte hem och visste allt. Även den svenska. ett svensk undantag finns, Tanya Holm.

Expeditionen? Ja, den har jag helt glömt av. Känns oviktigt just nu. En dag i taget.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-05-23 15:35   The_Lost_Cyclist
Det är intressant, det du skriver om Jemen. Jag har inte läst allt du skrivit - men mycket. Jag försökte cykla genom Jemen för några år sedan, och tyckte mycket om landet. Tyvärr blev jag hela tiden hindrad av polisen och militären - så oftast fick jag se det vackra landet från ett pickupflak... Önskar verkligen att jag hade fått se mer av landet under mina veckor där, Shibam t ex, och bergen norr om Sanaa...

Lycka till i fortsättningen!

mvh Lars
 
2012-05-23 18:27   explorermikaelstrandberg
Ja, du vet, Lars, jag har bett om en artikel om dina upplevelser på engelska, kanske nu? ;-)
 

Läs mer i bloggen

Till Mina Tjejer, Eva och Dana

Till mina döttrar, Eva och Dana


Tjejer,
Klockan är två på morgonen. Jag har haft en sån där natt igen. Ni vet när jag går upp, gör starkt kaffe, går runt i huset och försöker intala mig att jag inte ska titta på nyheterna. Och så gör jag det ändå.
Jag befinner mig i någon sorts chock över världsläget. Det känns som om det gått fort. För fort. Som om vi halkat från det ordnar sig till att det här kan bli farligt på riktigt utan att någon hann bromsa.
Och jag skriver det här för att ni är det viktigaste jag har. Inte för att jag tror att allt är kört, utan för att jag vill att ni ska förstå hur jag tänker och vad jag hoppas att ni bär med er.
När Ryssland gick in i Ukraina var det som om något brast. Inte bara ett krig. Utan en regel. En grundregel.
Efter andra världskriget skapade världen FN-stadgan, och i den finns en princip som är så enkel att den nästan låter självklar, man får inte hota eller använda våld mot andra länders gränser eller självständighet. Små länder skulle ha samma rätt som stora. Det var ett försök att göra världen mindre barbarisk.
Det är den principen som trampas på nu. Det är därför det känns annorlunda.
Och det är också därför det som händer i Arktis och kring Grönland gör mig rädd på ett nytt sätt. Ukraina var fruktansvärt, men det låg längre bort i kroppen. Arktis ligger nära oss. Det påverkar Danmark. Norge. Sverige. Våra hav. Våra vägar. Vår trygghet.
Jag tror att en del av rädslan handlar om just det: när hotet kommer nära, när psykologiskt avstånd försvinner, då blir det inte en nyhet. Då blir det något man känner i magen.
Arktis är inte bara is och björnar. Det är resurser. Nya sjövägar. Strategi. Stormakter som flyttar fram positioner samtidigt som isen smälter. Det är ett område där klimatet och geopolitiken möts och det är inte en bra kombination.
Ni frågade mig vid middagen igår varför jag är så tagen av allt det här.
Ett av svaren är att jag aldrig trodde att vi så snabbt skulle hamna i en tid där auktoritära ledare blir norm igen. Att USA, som på många sätt varit en symbol för frihet och öppenhet, skulle dra åt ett hårdare, auktoritärt och mer cyniskt håll. Att Ryssland skulle fortsätta gå den väg det gör. Att Kina skulle bli allt mer offensivt mot omvärlden.
Det blir mer vi och dom. Mer stängda gränser. Mer misstänksamhet. Mer kontroll. Som resenär har jag aldrig känt det så tydligt som de senaste åren.
Och det finns drivkrafter bakom det som är större än enskilda personer: rädsla efter kriser, växande klyftor, ekonomisk osäkerhet och en digital värld där algoritmer belönar ilska, konflikt och förenkling.
Det är svårt att bygga samhällen på det.
Det andra som håller mig vaken är klimatet.
Klimatet är inte en fråga bredvid allt annat. Det är en förstärkare. Det gör redan svåra saker svårare som mat, vatten, ekonomi, konflikter, migration, försörjning.
Globalt ser vi mer extremt väder. Värmeböljor, torka, skyfall, bränder. Skördar slår fel. Priser rör sig. Människor tvingas fly.
Och här hemma märker vi det också. Inte som undergång, men som förändring, exempelvis mildare vintrar, regn på snö, kortare säsonger. Sälen och Lima är en symbol för det. Där vi har stugan. Vintern blir mer osäker, och det påverkar människor som lever av den.
Jag tänker också på vår stuga i Lima. För mig är den inte bara ett hus. Den är en plats där man kan andas. Där man kan leva enklare. Där man kan klara sig bättre om världen blir mer stökig, oavsett om det handlar om elavbrott, skyfall eller bara behovet av lugn.
Jag lyssnade nyligen på Martin Krag i en P4-intervju. Han sa något som stannade kvar i mig, han kunde resa fritt som tonåring, men hans barn kommer att leva i en mer begränsad värld.
Jag känner igen mig.
När jag var 13–15 rörde jag mig på ett sätt som kändes självklart. Det fanns risker, men världen kändes öppen. I dag är det annorlunda. Inte bara på grund av krig och terrorhot, utan också på grund av klimatet, ekonomin, övervakningen, och att allt ska dokumenteras, bedömas, jämföras.
Begränsningen handlar inte bara om var man får resa. Den handlar också om en känsla. Att framtiden inte är oändlig, utan villkorad. Att man måste väga saker, tänka längre, vara mer medveten.
Det är tungt. Men det kan också föda något bra. Ansvar, mognad, omsorg, verklig frihet, den som inte bygger på att någon annan betalar priset.
Och här kommer det viktigaste.
Jag tror inte att ni är chanslösa. Tvärtom. Jag tror att ni redan har sådant som många andra saknar.
Ni har levt ute. Ni har frusit och skrattat och löst problem. I extrema områden. Ni vet att det går att klara sig med lite. Ni vet att man måste samarbeta. Ni har sett världen med egna ögon, inte bara genom en skärm.
Det vi ska fortsätta träna på tillsammans innan jag gör vidare till högre utforskning är två sorters mod:
Modet att säga ifrån när något är fel, även när man riskerar att bli obekväm.
Modet att göra rätt saker länge, även när det går långsamt och ingen applåderar.
Och en sak till. Att hålla fast vid människor som vill väl. För de finns. De syns bara inte alltid i flödet. Men vi möter dem överallt när vi reser.
Jag skriver inte det här för att skrämma er, utan för att ni ska förstå att jag tar världen på allvar.
Men också för att jag vill att ni ska känna det jag kände när jag växte upp.
Jag föddes 1962 och växte upp i 60- och 70-talets Sverige. Folkhemmet var inte perfekt, men det fanns en idé om att vi byggde något tillsammans. Att en murarson kunde ha samma chans som någon annan. Gratis skola. Sjukvård. Bibliotek. Idrott. Tillit.
Det är en viktig erfarenhet att bära: att samhällen kan byggas. Att solidaritet inte är en slogan, utan ett system. Och att det går att välja det igen, även om det ser annorlunda ut i dag.
Så! Vi kör en ny expedition i sommar. Oavsett.
Inte för att fly från världen. Utan för att öva på att leva i den. Tillsammans.
Er pappa

Året 2025

2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.


Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.

Den tunna platsen Cayambe knäckte oss. Cotopaxi gav oss soluppgång. Den riktiga segern var laget.

Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips