Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition Yemen Med Kamel; Helt omöjligt.......

Det var inte er han sköt på” , skrattade Shejkhen av Amran när jag gick fram och hälsade på honom samtidigt som alla började lämna lokalen för att ge sig i kast med den avslutande delen av stamdomstolen; ”Han satt där uppe i moskéen, arg över beslutet att hans shejk gått med på förlåtelse och han träffade bara två innan vi hann omringa minareten och tvinga ned honom och hans tolv kamrater.”

Först visste jag inte vad han pratade om, men sedan mindes jag hur våra livvakter förra veckan, Ayman och Adnan hade jagat på oss för att snabbt få in oss i pansarbilen. Det var första omgången av stamrättegången som ägde rum förra veckan. Idag var det sista avslutande delen, men allt var lite lugnare den här gången. Jag behövde inte åka pansarbil denna gång, för jag var ensam utlänning, men min bil låg strax bakom shejkens 250 000 dollar dyra bepansrade Lexus.

Det var säkert 2000 personer på plats. Alla tak och det mesta av den öppna platsen var upptagna med dessa mycket starkt beväpnade jemeniter. Trots att det råder förbud i Sanaa att bära vapen, så vågar ingen ifrågasätta att alla klanmedlemmar bär vapen. Det jemeitiska klansamhället är fortfarande det starkaste i sin form i världen. Men trots att det sägs att det finns tre gånger så mycket vapen som invånare, och de flesta har minst en Kalashnikov, någon granat och pistol i sin ägo, så har de främst en symbolisk närvaro. Vapen tillhör bilden av hur alla jemeitiska män (och de menar jag alla i synnerhet från norr, inklusive ministrar) ser sig själv och sin egen maskulinitet.

Bakil klanen stod på en sida av fältet. Hashid klanen på den andra. På bägge sidor av dem stod än mer tungt beväpnade medlemmar i en lång rad. Som åskådare vid en fotbollsmatch. Jag fick en känsla av att det jag fick uppleva var en duell av typ Vilda Västern, även om jag visste att detta är bara en styrke uppvisning förstås.Sheikh Muhammed Saif och hans närmaste påbörjade plötsligt sin vandring mot Hashid klanens huvudmän. Han ropade högt, de andra sjöng en sorts kampsång och de fick ett lika högt svar från Hashid shejken. Plötsligt stod alla mitt emot varandra. I stället för att slåss, bröt i stället värsta kindpussande och kramande ut. Leende började de nu gå omkring hand i hand ungefär som om ingenting hänt. Två lastbilar fyllda med 44 kor, en del av straffet, stod i bakgrunden och hade lämnats över till den mördades familj. Alla verkade nöjda. Men jag visste ju att offrets familj hade protesterat förra veckan, men att fortsätta klaga och ställa till bråk, vilket benämns den svarta skammen, skulle kunna försätta landets två största stammar i krig. Det är inte ovanligt. Än idag finns det olösta fejder familjer och klaner mellan som är många hundra år gamla. En situation som ständigt hålls igång av hämndaktioner mellan de involverade. Men, det är viktigt att påpeka, att 90% av alla sådana här tvister löses perfekt, än idag, av stammarna främst i landets norra del. Ett rättvist system som bygger på kommunikation och förlåtelse.

Jag blev kvar med dessa halvvilda, färgrika, hyggliga och karismatiska stamkrigare hela dagen. Och allt sedan min ankomst har mycket hänr. Spännande möten, tragedier i form av självmordsbombaren som dödade minst 90 och skadade minst lika många och överallt har jag för det mesta bara fått nej. Ingen törs hjälpa mig.

Min ambassadör ringde från Spanska Ambassaden och sade att jag måste försöka stopp dig” , förklarade min vän nervöst och tillade: ”Al Qaeda har spritt ut sig överallt. Att ta dig skulle vara oerhört värdefullt för dem!”

Så här har det låtit i stort sett hela tiden sedan min ankomst. Helt klart är att jämfört med mina tidigare besök, senast med hela familjen under tiden oktober, november och december förra året, så har skräcken och oron för Al Qaeda växt. Det har gått så långt att ingen vågar uttala sig under mina intervjuer på kamera om Al Qaeda ifall de skulle bli måltavlor för dem. Ja, många hotell i Sanaa vägrar ta utlänningar, ifall de då skulle bli måltavlor för Al Qaeda (AQAP).

Rena hysterin som ni förstår. Självklart är det global och nationell media som ligger bakom denna ensidiga skrämsel propaganda. Men folk köper tyvärr vad som står i dem med hull och hår. Dock är det nog så att de spritt ut sig mer än tidigare, men definitivt inte på de nivåer som media framlägger. Att de klarat av att göra det beror på ett par faktorer. Främst för att regeringen är mycket svag utanför Sanaa och att det arabiska våren skapat oreda i stamkulturernas tusentals års gamla strukturer. Med vilket jag menar att ungdomarna å ena sidan gör uppror mot dem samt att de inte bryr som om den stora gruppen och kör sina egna race. Så många av de kidnappningar som sker är av unga män från någon klan som sedan säljer den kidnappade vidare till de som betalar högst, regeringen eller grupper affilierade med AQAP.

Under tiden sedan jag kom hit har jag haft den stora lyckan att få träffa några av de högsta hönsen inom både regering, de två största klanerna och specialister på ämnet stamkulturer och Al Qaeda och har av detta i samklang med alla år på färd, dragit olika slutsatser. Och jag har nu möjligtvis hittat en lösning. Jag har också hittat en enda person som vågar följa med mig. Den personen får presentera sig själv snart.

Så från och med nu, för säkerhets skull, så kommer nästan ingen att veta vart vi åker, var vi köper kameler och vart vi kommer att färdas. Om vi nu kommer ut ur Sanaa. Ett möte kvar som avgör detta!

Måste få iväg detta snarast. Vi har bara el tre timmar sammanlagt per dag nu i Gamla Stan.

För att se mer bilder från stamrättegången, se här!

Läs mer om stammarna på engelska här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-05-29 14:08   andyyy

Spännande berättelse! Och välskrivet som vanligt.

Jag förstår dock inte att det är mer intresse än vad det är i kommentatorsfälten på ett sådant här unikt äventyr.

Familjen Traneving (eller vad dom heter) får en massiv skara efter sig när dom gör sina turer runt ett äppelträd på baksidan av sin trädgård medans detta passerar obemärkt förbi...

Märkligt!

Ett stort lycka till ! Jag följer fortsättningen med spänning...
 
2012-05-29 16:35   pery

Att familjen Tranewing får många kommentarer beror nog på att deras äventyr är av den rimliga sorten. Själv tänker jag göra mig icke-korrekt genom att säga att jag skulle aldrig åka till något rövhålaland av den här sorten, oavsett hur "intressant" det än kan vara och hur "intressanta" människor det än finns . För att ta ett citat ur "Liftarens guide till galaxen" så har bössor en rätt ände och en fel ände. Risken att hamna i fel ände verkar större här än i svenska älgskogen!
 
2012-05-29 17:44   Håkan Friberg

Tranevingarna är alla gånger de utsidingar som lockar ut flest personer till någon sorts friluftsliv. De får snarast för LITE uppmärksamhet.
 
2012-05-30 02:28   andyyy

Många felaktigheter här:

1. En tur runt äppelträdet på bakgården är knappast något äventyr.
Möjligtvis en promenad.
Och en tråkig sådan.

2. Att kalla Jemen för "rövhålaland" får stå för dig. För mig blev det solklart vem som var rövhålet med ett sådant uttalande.

3. Folk som tar promenader behöver knappast mer uppmärksamhet. Det försegår överallt , hela tiden.

Det här är äventyr.

På hög nivå dessutom. Och detta förtjänas att lyftas fram.
 
2012-05-30 10:42   pery

Eftersom jag inte kallat DIG "rövhål" så har du ingen anledning att kalla mig för det, om du nu inte känner dig väldig personligt påhoppad av åsikter om Jemen.

Vad som är äventyr skiljer förstås från person till person. Uppenbarligen tycker många att "promenader" är tillräckligt med äventyr. Själv föredrar jag "elementen" som äventyrligt inslag, inte stamkrigare. Att det inte skrivs så många kommentarer här beror nog på att jag och andra inte har så mycket att säga. Klart att man kan skriva "Spännande!" eller så...
 
2012-05-30 14:05   andyyy

Efter sådana uttalanden är det självklart att man kan kalla dig vad som helst.

Jag står för varje ord.

Om promenader runt sin egen trädgård är äventyr för de flesta så förstår jag varför inget intresse dras till riktiga äventyr.

En titt ut genom fönstret och jag ser för stunden ett 20 tal äventyrare med andra ord.

Nä, det där håller inte. Missbrukar inte ordet tack.

Jag tror det faktiskt är så att de som följer tranevings promenader i lingonskogen inte är ett dugg äventyrliga. Ser allt utanför sin egen komfortzon som livsfarligt och skulle till och med dra sig för att boka en charter till nått annat ställe än Kanarieöarna.

Men innerst inne drömmer dom om något mer...
 
2012-05-31 22:26   Marsian

Äventyr och äventyr. Det är väl, som Mikael Strandberg själv är inne på, att betrakta som ett studiebesök i den jemenitiska vardagen. För jemeniterna själva motsvarar kanske den här händelsen en "promenad kring äppelträdet". För en boren västerlänning blir det däremot rena äventyret. Exotism.
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.