”Det var inte er han sköt på” , skrattade Shejkhen av Amran när jag gick fram och hälsade på honom samtidigt som alla började lämna lokalen för att ge sig i kast med den avslutande delen av stamdomstolen; ”Han satt där uppe i moskéen, arg över beslutet att hans shejk gått med på förlåtelse och han träffade bara två innan vi hann omringa minareten och tvinga ned honom och hans tolv kamrater.”
Först visste jag inte vad han pratade om, men sedan mindes jag hur våra livvakter förra veckan, Ayman och Adnan hade jagat på oss för att snabbt få in oss i pansarbilen. Det var första omgången av stamrättegången som ägde rum förra veckan. Idag var det sista avslutande delen, men allt var lite lugnare den här gången. Jag behövde inte åka pansarbil denna gång, för jag var ensam utlänning, men min bil låg strax bakom shejkens 250 000 dollar dyra bepansrade Lexus.
Det var säkert 2000 personer på plats. Alla tak och det mesta av den öppna platsen var upptagna med dessa mycket starkt beväpnade jemeniter. Trots att det råder förbud i Sanaa att bära vapen, så vågar ingen ifrågasätta att alla klanmedlemmar bär vapen. Det jemeitiska klansamhället är fortfarande det starkaste i sin form i världen. Men trots att det sägs att det finns tre gånger så mycket vapen som invånare, och de flesta har minst en Kalashnikov, någon granat och pistol i sin ägo, så har de främst en symbolisk närvaro. Vapen tillhör bilden av hur alla jemeitiska män (och de menar jag alla i synnerhet från norr, inklusive ministrar) ser sig själv och sin egen maskulinitet.
Bakil klanen stod på en sida av fältet. Hashid klanen på den andra. På bägge sidor av dem stod än mer tungt beväpnade medlemmar i en lång rad. Som åskådare vid en fotbollsmatch. Jag fick en känsla av att det jag fick uppleva var en duell av typ Vilda Västern, även om jag visste att detta är bara en styrke uppvisning förstås.Sheikh Muhammed Saif och hans närmaste påbörjade plötsligt sin vandring mot Hashid klanens huvudmän. Han ropade högt, de andra sjöng en sorts kampsång och de fick ett lika högt svar från Hashid shejken. Plötsligt stod alla mitt emot varandra. I stället för att slåss, bröt i stället värsta kindpussande och kramande ut. Leende började de nu gå omkring hand i hand ungefär som om ingenting hänt. Två lastbilar fyllda med 44 kor, en del av straffet, stod i bakgrunden och hade lämnats över till den mördades familj. Alla verkade nöjda. Men jag visste ju att offrets familj hade protesterat förra veckan, men att fortsätta klaga och ställa till bråk, vilket benämns den svarta skammen, skulle kunna försätta landets två största stammar i krig. Det är inte ovanligt. Än idag finns det olösta fejder familjer och klaner mellan som är många hundra år gamla. En situation som ständigt hålls igång av hämndaktioner mellan de involverade. Men, det är viktigt att påpeka, att 90% av alla sådana här tvister löses perfekt, än idag, av stammarna främst i landets norra del. Ett rättvist system som bygger på kommunikation och förlåtelse.
Jag blev kvar med dessa halvvilda, färgrika, hyggliga och karismatiska stamkrigare hela dagen. Och allt sedan min ankomst har mycket hänr. Spännande möten, tragedier i form av självmordsbombaren som dödade minst 90 och skadade minst lika många och överallt har jag för det mesta bara fått nej. Ingen törs hjälpa mig.
”Min ambassadör ringde från Spanska Ambassaden och sade att jag måste försöka stopp dig” , förklarade min vän nervöst och tillade: ”Al Qaeda har spritt ut sig överallt. Att ta dig skulle vara oerhört värdefullt för dem!”
Så här har det låtit i stort sett hela tiden sedan min ankomst. Helt klart är att jämfört med mina tidigare besök, senast med hela familjen under tiden oktober, november och december förra året, så har skräcken och oron för Al Qaeda växt. Det har gått så långt att ingen vågar uttala sig under mina intervjuer på kamera om Al Qaeda ifall de skulle bli måltavlor för dem. Ja, många hotell i Sanaa vägrar ta utlänningar, ifall de då skulle bli måltavlor för Al Qaeda (AQAP).
Rena hysterin som ni förstår. Självklart är det global och nationell media som ligger bakom denna ensidiga skrämsel propaganda. Men folk köper tyvärr vad som står i dem med hull och hår. Dock är det nog så att de spritt ut sig mer än tidigare, men definitivt inte på de nivåer som media framlägger. Att de klarat av att göra det beror på ett par faktorer. Främst för att regeringen är mycket svag utanför Sanaa och att det arabiska våren skapat oreda i stamkulturernas tusentals års gamla strukturer. Med vilket jag menar att ungdomarna å ena sidan gör uppror mot dem samt att de inte bryr som om den stora gruppen och kör sina egna race. Så många av de kidnappningar som sker är av unga män från någon klan som sedan säljer den kidnappade vidare till de som betalar högst, regeringen eller grupper affilierade med AQAP.
Under tiden sedan jag kom hit har jag haft den stora lyckan att få träffa några av de högsta hönsen inom både regering, de två största klanerna och specialister på ämnet stamkulturer och Al Qaeda och har av detta i samklang med alla år på färd, dragit olika slutsatser. Och jag har nu möjligtvis hittat en lösning. Jag har också hittat en enda person som vågar följa med mig. Den personen får presentera sig själv snart.
Så från och med nu, för säkerhets skull, så kommer nästan ingen att veta vart vi åker, var vi köper kameler och vart vi kommer att färdas. Om vi nu kommer ut ur Sanaa. Ett möte kvar som avgör detta!
Måste få iväg detta snarast. Vi har bara el tre timmar sammanlagt per dag nu i Gamla Stan.
För att se mer bilder från stamrättegången, se här!
Läs mer om stammarna på engelska här!
Jag förstår dock inte att det är mer intresse än vad det är i kommentatorsfälten på ett sådant här unikt äventyr.
Familjen Traneving (eller vad dom heter) får en massiv skara efter sig när dom gör sina turer runt ett äppelträd på baksidan av sin trädgård medans detta passerar obemärkt förbi...
Märkligt!
Ett stort lycka till ! Jag följer fortsättningen med spänning...
1. En tur runt äppelträdet på bakgården är knappast något äventyr.
Möjligtvis en promenad.
Och en tråkig sådan.
2. Att kalla Jemen för "rövhålaland" får stå för dig. För mig blev det solklart vem som var rövhålet med ett sådant uttalande.
3. Folk som tar promenader behöver knappast mer uppmärksamhet. Det försegår överallt , hela tiden.
Det här är äventyr.
På hög nivå dessutom. Och detta förtjänas att lyftas fram.
Vad som är äventyr skiljer förstås från person till person. Uppenbarligen tycker många att "promenader" är tillräckligt med äventyr. Själv föredrar jag "elementen" som äventyrligt inslag, inte stamkrigare. Att det inte skrivs så många kommentarer här beror nog på att jag och andra inte har så mycket att säga. Klart att man kan skriva "Spännande!" eller så...
Jag står för varje ord.
Om promenader runt sin egen trädgård är äventyr för de flesta så förstår jag varför inget intresse dras till riktiga äventyr.
En titt ut genom fönstret och jag ser för stunden ett 20 tal äventyrare med andra ord.
Nä, det där håller inte. Missbrukar inte ordet tack.
Jag tror det faktiskt är så att de som följer tranevings promenader i lingonskogen inte är ett dugg äventyrliga. Ser allt utanför sin egen komfortzon som livsfarligt och skulle till och med dra sig för att boka en charter till nått annat ställe än Kanarieöarna.
Men innerst inne drömmer dom om något mer...