Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Isbjörnsjägaren från Kuummiit

Isbjörnsjägaren från Kuummiit

Jag träffade honom i en taxi till ögonläkaren. Han hade en stor lapp som täckte hans vänstra öga.

”Det var en hund som bet mig när jag var två år gammal”

Kristoffer är 32 år idag, har 5 barn och en hustru som han levt med i 18 år. Jag misstänker att tjejerna kommer att vara försiktigare med grönlandshundarna efter att ha mött Kristoffer.

Trots att han bara ser på ett öga, har han blivit en duktig isbjörns- och narvalsjägare. Jag berättar direkt att möta honom är en av höjdpunkterna under vårt Köpenhamnsbesök. En av mina drömmar har varit att träffa och intervjua en isbjörnsjägare. Kristoffer vill gärna vara med på det, men det skulle ta en vecka innan han knackade på dörren och beklagade att det var något fel med hans telefon. Samtalen till Danmark är dyra, så hans telefon abonnemang har spärrats.

Vi drar ned till det spännande Nörregade tillsammans, tjejerna har hittat en lekpark de gillar. Under tiden vi sitter på en uteservering och dricker öl, så visar han oss bilder å mobiltelefonen. Han kommer från en vacker by strax norr om Tasiilaq på Grönlands östkust som heter Kuummiit och han lever på att jaga, fiske, ta med turister på hundsläde och vandringar.

”Skillnaden mellan öst – och västkusten här på Grönland är stor. Vi bor kvar på 70-talet” , berättar han och förklarar att en paket cigarretter som kostar 46 danska kronor i Köpenhamn kostar det dubbla på Östgrönland.

Det är svårt att imponera på tjejerna med bilder på döda isbjörnar, de vill leka. En lek de lärt sig från Youtube.

”Den här sköt jag med en .222 rakt i halsen, ett skott och han dog”, förklarade han, jag var imponerad, en sådan liten kaliber och han visade mig en bild på en blodig isbjörnsskalle; ”De är lättast att jag från båt eller med hundsläde. Hundarna blir alldeles galna av att jaga isbjörn”.

Han berättar också om den ruttna maten de gillar på östkusten. Ett fantastiskt möte!

Stället vi bor på nu är fylld av spännande grönländare och jag börjar känna allt fler nu när oron över Eva börjar släppa. Kristoffer och jag snackar så länge så han missar sitt flyg. Vi gör en lång intervju tillsammans när han pratar östgrönländska som skiljer sig från västgrönländskan som dominerar, som allt anat på Grönland.

Jag behöver en översättare. Någon som pratar östgrönländska därute?

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips