Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Ny Expedition På Gång. Eventuellt

Jag måste säga att den här tiden är svår. Mycket svår. Det händer väldigt mycket nu som påverkar livet framöver och ibland vet jag inte hur jag skall hantera allt. Så jag kan bara göra som jag gjort i hela mitt vuxna liv, när saker och ting blir för svåra att hantera, jag börjar planera för en Expedition på egen hand som skall ge ett välbehövligt perspektiv.

Jag har nu beställt mat för tre veckor, en pulka från Fjellpulken, uppdaterat hela min teknik när det gäller kommunikation, energidrift och säkerhet och räknar med att ge mig ut på en månads tur norröver innan snön försvinner. Vilket den också kan tänkas göra innan jag når dit jag vill!

Jag behöver komma iväg för att få ett större perspektiv på tiden i Grönland. Det har varit en tuff tid, mest på grund av interna bekymmer med Evas ögon i centrum. Nu börjar det se allt bättre ut, men misstag gjordes av sjukvården där hemma och jag hoppas det inte är avgörande för hennes syn. Vi har det bra här i Köpenhamn men skulle ju hellre vilja vara på Grönland, men hur det blir och om det är möjligt, och om, för hur länge, det hoppas jag vi får besked om i slutet av veckan.

Tjejerna tar det bra på alla nivåer och ser fram emot mot min färd, vilken jag ju heller inte vet om blir av till 100% än. Eva är helt övertygad att hon skall bli den som tar över från mig en dag. Hade det inte varit för hennes ögon, hade jag velat ha hennes sällskap.

Den här turen skall förutom perspektiv på Grönland, mig själv och livet, hjälpa mig få en bättre översyn på klimatförändringarna.

Om den nu blir av.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2018-03-17 10:35   OBD
Jag hoppas att din planerade tur blir av. Lycka till!
 

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg