Expedition Yemen Med Kamel; Helt omöjligt.......

”Det var inte er han sköt på” , skrattade Shejkhen av Amran när jag gick fram och hälsade på honom samtidigt som alla började lämna lokalen för att ge sig i kast med den avslutande delen av stamdomstolen; ”Han satt där uppe i moskéen, arg över beslutet att hans shejk gått med på förlåtelse och han träffade bara två innan vi hann omringa minareten och tvinga ned honom och hans tolv kamrater.”

Först visste jag inte vad han pratade om, men sedan mindes jag hur våra livvakter förra veckan, Ayman och Adnan hade jagat på oss för att snabbt få in oss i pansarbilen. Det var första omgången av stamrättegången som ägde rum förra veckan. Idag var det sista avslutande delen, men allt var lite lugnare den här gången. Jag behövde inte åka pansarbil denna gång, för jag var ensam utlänning, men min bil låg strax bakom shejkens 250 000 dollar dyra bepansrade Lexus.

Det var säkert 2000 personer på plats. Alla tak och det mesta av den öppna platsen var upptagna med dessa mycket starkt beväpnade jemeniter. Trots att det råder förbud i Sanaa att bära vapen, så vågar ingen ifrågasätta att alla klanmedlemmar bär vapen. Det jemeitiska klansamhället är fortfarande det starkaste i sin form i världen. Men trots att det sägs att det finns tre gånger så mycket vapen som invånare, och de flesta har minst en Kalashnikov, någon granat och pistol i sin ägo, så har de främst en symbolisk närvaro. Vapen tillhör bilden av hur alla jemeitiska män (och de menar jag alla i synnerhet från norr, inklusive ministrar) ser sig själv och sin egen maskulinitet.

Bakil klanen stod på en sida av fältet. Hashid klanen på den andra. På bägge sidor av dem stod än mer tungt beväpnade medlemmar i en lång rad. Som åskådare vid en fotbollsmatch. Jag fick en känsla av att det jag fick uppleva var en duell av typ Vilda Västern, även om jag visste att detta är bara en styrke uppvisning förstås.Sheikh Muhammed Saif och hans närmaste påbörjade plötsligt sin vandring mot Hashid klanens huvudmän. Han ropade högt, de andra sjöng en sorts kampsång och de fick ett lika högt svar från Hashid shejken. Plötsligt stod alla mitt emot varandra. I stället för att slåss, bröt i stället värsta kindpussande och kramande ut. Leende började de nu gå omkring hand i hand ungefär som om ingenting hänt. Två lastbilar fyllda med 44 kor, en del av straffet, stod i bakgrunden och hade lämnats över till den mördades familj. Alla verkade nöjda. Men jag visste ju att offrets familj hade protesterat förra veckan, men att fortsätta klaga och ställa till bråk, vilket benämns den svarta skammen, skulle kunna försätta landets två största stammar i krig. Det är inte ovanligt. Än idag finns det olösta fejder familjer och klaner mellan som är många hundra år gamla. En situation som ständigt hålls igång av hämndaktioner mellan de involverade. Men, det är viktigt att påpeka, att 90% av alla sådana här tvister löses perfekt, än idag, av stammarna främst i landets norra del. Ett rättvist system som bygger på kommunikation och förlåtelse.

Jag blev kvar med dessa halvvilda, färgrika, hyggliga och karismatiska stamkrigare hela dagen. Och allt sedan min ankomst har mycket hänr. Spännande möten, tragedier i form av självmordsbombaren som dödade minst 90 och skadade minst lika många och överallt har jag för det mesta bara fått nej. Ingen törs hjälpa mig.

”Min ambassadör ringde från Spanska Ambassaden och sade att jag måste försöka stopp dig” , förklarade min vän nervöst och tillade: ”Al Qaeda har spritt ut sig överallt. Att ta dig skulle vara oerhört värdefullt för dem!”

Så här har det låtit i stort sett hela tiden sedan min ankomst. Helt klart är att jämfört med mina tidigare besök, senast med hela familjen under tiden oktober, november och december förra året, så har skräcken och oron för Al Qaeda växt. Det har gått så långt att ingen vågar uttala sig under mina intervjuer på kamera om Al Qaeda ifall de skulle bli måltavlor för dem. Ja, många hotell i Sanaa vägrar ta utlänningar, ifall de då skulle bli måltavlor för Al Qaeda (AQAP).

Rena hysterin som ni förstår. Självklart är det global och nationell media som ligger bakom denna ensidiga skrämsel propaganda. Men folk köper tyvärr vad som står i dem med hull och hår. Dock är det nog så att de spritt ut sig mer än tidigare, men definitivt inte på de nivåer som media framlägger. Att de klarat av att göra det beror på ett par faktorer. Främst för att regeringen är mycket svag utanför Sanaa och att det arabiska våren skapat oreda i stamkulturernas tusentals års gamla strukturer. Med vilket jag menar att ungdomarna å ena sidan gör uppror mot dem samt att de inte bryr som om den stora gruppen och kör sina egna race. Så många av de kidnappningar som sker är av unga män från någon klan som sedan säljer den kidnappade vidare till de som betalar högst, regeringen eller grupper affilierade med AQAP.

Under tiden sedan jag kom hit har jag haft den stora lyckan att få träffa några av de högsta hönsen inom både regering, de två största klanerna och specialister på ämnet stamkulturer och Al Qaeda och har av detta i samklang med alla år på färd, dragit olika slutsatser. Och jag har nu möjligtvis hittat en lösning. Jag har också hittat en enda person som vågar följa med mig. Den personen får presentera sig själv snart.

Så från och med nu, för säkerhets skull, så kommer nästan ingen att veta vart vi åker, var vi köper kameler och vart vi kommer att färdas. Om vi nu kommer ut ur Sanaa. Ett möte kvar som avgör detta!

Måste få iväg detta snarast. Vi har bara el tre timmar sammanlagt per dag nu i Gamla Stan.

För att se mer bilder från stamrättegången, se här!

Läs mer om stammarna på engelska här!

Jemen; Dagen efter självmordsbombartragedin

Bägge bar sina Kalashnikovs, ja, Ahmad hade till och med ett bälte på sig med en par handgranater. Bägge log mot mig och Ahmad lade fram sitt förslag:

"Varför kidnappar inte vi dig? Din eller vår regering kommer att betala lösensumman. Vi delar den och du får en semester i vår by. Vad säger du om det?"

Bägge log. Framförallt min gode vän Hussein.Efter en stund, skrattade han:

"Han bara skämtar!" 

Hussein hade plockat upp mig tidigt på morgonen i Gamla Stan där jag bor. Han kom i en liten minibuss som kallas dabab, som ägdes av en kompis, men Hussein ville ha händerna fria, så han hade nära till sin Kalashnikov. Just ifall att. Det här var dagen efter det oerhört tragiska dådet på paradgatan Sabeein, där en själmordsbombare dödade kanske så många som 100 soldater och skadade kanske dubbelt så många.Än är bilden av vad som hänt långt ifrån klar. Även om vår världs media har svårt att hålla sig från att spekulera i vem som ligger bakom det hela.Det är klart att även vi direkt började prata om tragedin.

"Ja, inte är det Al Qaeda" , förklarade Hussein, samtidigt som han visade mig sin kalashnikov, pekade på ett nummer och sade: "Det här är en riktig kalasnikov. Ingen kopia, utan det här bevisar att den är gjord i Ryssland. Idag kostar en sådan här en 1500 dollar."

Han hade två olika magasin, en med kulor med spåreld och en med vanliga. En del säger att det finns mer vapen i Jemen än något annat land i världen. Och det beror på att bland landets klaner, som framförallt finns koncentrerade norr om huvudstaden, så är vapen en manlighetssymbol.

"Man måste ha ett vapen varifrån jag kommer" , förklarade Hussein under tiden vi navigerade genom den tjocka trafiken; "Annars kallas man för kvinna. Och det vill jag inte."

Hussein kommer från ett område som kallas Khawlan, som lokalt är känt för att länge hållit på med den typ av kidnappningar eller vägutpressningar, som sätter press på regeringen att hålla sina löften om att utveckla ett område och förse det med pengar att kunna göra detta. Hans familj har i generationer varit farmare, som de flesta jemenitiska klaner har hållit på med sedan begynnelsen, men han visade sig var mycket intelligent och hamnade därför i Sanaa. Han har som de flesta andra tre jobb för att överleva. På förmiddagen jobbar han på ett regeringskontor med goda insikter, på eftermiddagarna kör han taxi, det var så jag träffade honom, och ibland så fungerar han som en marga, namnet på en medlare inom stammarna. Han löser problem i det område han bor genom att bli inkallad av folk som medlare. Han sköter alltifrån tjuveri till översitteri. Det är bara de klokaste som får sådana uppdrag. Visserligen sitter bonden djupt i honom på alla sätt och vis, men det mesta han säger på sin brutna. rätt klumpiga engelska, är tänkvärt och intressant.

"Låt mig säga så här, och jag vet, tro mig, att om regeringen inte håller vad det lovat, så spränger jag någonting och säger att jag är al qaeda, för då vet jag att jag får hjälp. Eller om jag inte tycker om den nya regeringen och vill att heller ingen annan tycker om den, så spränger jag och säger att det är Al Qaeda."

De jemeniter jag känner är också stora älskare av konspirationsteorier och det är inte många döda sekunder i deras närvaro. Om de inte tuggar kat förstås. Då blir det helt tyst efter en stund och de vandrar i väg i sina tankar. Hussein visste att jag inte är någon kat tuggare, tvärtom att jag blivit dess motståndare, till följd av allt elände jag sett i dess spår. Så efter den fantastiska lunchen, så rörde han knappt sin kat, som hans vänner tagit med. Alla satt vi där i mafragen, ett rum som fungerar som umgängesrum, där alla sitter på golvet, och tittade på nyheterna. Alla lätt chockade att det fanns elektricitet, eftersom ett par dagar innan dagens National Dag i landet, sprängdes en transformator i delstaten Marib. Trots att president Hadi och hans regering fick bra betyg av alla mina jemenitiska vänner, vilka undantagslöst bor i Sanaa, så är landet mer instabilt än på länge. Det är Al Houthis som slåss med salafisterna i norr och i söder tränger separatisterna på för att få södra Jemen att bli ett eget land. Och så är det ju kampen mot AQAP (Al Qaeda på den Arabiska Peninsulan) och dess följeslagare idag framförallt i delstaten Abyan. Alla mina jemenitiska vänner säger att AQAP är någonting som skapats av USA och den föregående regeringen, för att å ena sidan strategiskt kontrollera den här delen av vår värld och så för att få de gigantiska summor av pengar för att bekämpa dem. Åtminstone en av vår världs främsta forskare i ämnet verifierar denna åsikt.

Jag hade förväntat mig när det var semester och National Dag att trafiken skulle vara sansad för en gångs skull, men eftersom paradgatan Sabeein var avstängd, så trängdes alla ihop mitt i Hadda, den nya stadsdelen, precis som under protestvågens dagar, när jag var här sist. Så mot alla råd jag fått av alla mina västerländska vänner, de flesta som jobbar inom någon biståndsorganisation, där de har extremt hårda säkerhetsförordningar, så knallade jag hela vägen från Hadda til mitt hem i Gamla Stan. Det tog två timmar, men det är en väg jag vandrat ofta under mina tre olika besök i landet under flera år. Så jag tycker jag känner av alla stämningar. Värst var det under förra omgången, under protesterna, den arabiska våren, kriget, när stämningen var mycket spänd och det ständigt låg en sorts aggressivitet i luften. Av den fanns inget nu när jag traskat genom de dammiga gatorna, där barn spelade boll, män tuggade khat och abayya klädda kvinnor var på väg någonstans i grupp, viskande och skrattande. Många hälsade samt önskade mig välkommen till landet. Även kvinnorna. Några stoppade mig och tackade migi hand för att jag vågade vara i jemen dessa tider och att jag då med egna ögon kunde se att det världens media skrev om detta land, ja, det var inte sant. Och det är en sak alla mina jemenitiska vänner och andra jag möter har gemensamt, de är alla oerhört oroliga över hur den övriga världen ser på deras land. Och det kan jag förstå.

Åter konkurrerade världens media efter tragedin med rubriker som det nya Irak, det Nya Afghanistan och Världens Farligaste Land, Al Qaeda överallt....jag kan förstå att folk behöver sälja tidningar för att leva, men det är ju viktigt att sanningen kommer fram och att det skrivs sansade rapporter och även positiva sådan. Någon gång. Intresset rörande Jemen för omvärlden är ju extremt lågt. Man skriver bara när det händer tragedier. Därför vill jag berätta vad det egentligen är som jag ser.

Det är lätt att tro att när någonting så tragiskt som detta händer, att samhället blir helt förlamat, att alla gator stängs och att rädslan är enorm. Så är det inte. Livet går vidare. Precis som under kriget när granater slog in i väggarna i Gamla Stan ibland, detta av hävd skyddade område, så är det bara små och vissa delar av en stad som är isolerat. Annars är det mesta normalt, undantag el tillgång, brist på mat och förnödenheter, men livet går sin gilla gång. Jag vandrade alltså nu i stort sett genoim halva stan. En del av den anses av de biståndsorganisationer som är här, som farlig. Obegripligt för mig. Jag känner mig hel säker, överallt. Sluta åk omkring i stora bilar, bo inte så flott och gå inte klädda i kostym!

T.o.m minuten efter det skalv som kom av när självmördaren utlöste sin bomb, så fortsatte folk serverade lattes på kafeet som jag satt vid. Ingen av de jemeniter jag umgår med är rädda att vara i sin egen stad just nu i alla fall. Värre var det under protesterna. Då var alla mina kamrater rädda för att bli stoppade av de olika fraktionerna.

När jag under protesterna vandrade från kusten till huvudstaden, trots kriget, var det sällan ämnet kriget kom upp längs vägen. De var mer intresserade varför jag inte åkte bil eller vem jag var och varför jag utsatte mig för detta hårda arbete. Det trots att ett krig rådde i deras huvudstad och i Taizz som var ett stenkast från vår färdväg.

Och sedan skall ni veta, med ytterst få undantag, så är det rapporter ni läser i svensk media, enbart kopierade och översatta. Och vet då också att det är ytterst få av de journalister här nere, som förstår Jemen och rätt kan förklara. Många av de journalister jag mött här som rapporterade om "kriget", de kom, bodde på hotell med andra väst journalister, utbytte information, åkte hem och visste allt. Även den svenska. ett svensk undantag finns, Tanya Holm.

Expeditionen? Ja, den har jag helt glömt av. Känns oviktigt just nu. En dag i taget.

Bomb detonerade just nu här i Sanaa........

.....sirener, folk som ropar, jag sitter på ett sorts kafé eftersom det inte finns någon el...klart att jag hamnat mitt i det här då.....hur skall jag ta mig tillbaka till Gamla Stan där jag bor nu?

Reuters säger det är en själmordsbombare, mer än 40 döda på en militärparad som var bara en halv kilometer härifrån...otäckt!

Kyle ringde just nu och ville skicka chaufför, mindre säkert svarar jag...jag väntar här och ser, känner mig säkrare till fots....

Hur som helst, jag vill dela den svenska piloten till den kommande dokumentären.....

Expedition Jemen Med Kamel 2, Stora bekymmer, men hopp

”Vill du bli kidnappad?” frågade Sheikh Naji Abdul-Aziz Al-Shayef, en av de fyra ledarna av klanen Bakil, landets största, när jag hälsade på honom på hans kontor och så fortsatte han: ”Det är helt omöjligt det du vill göra. Jag kan inte ta den risken.” 

Jag försökte förklara. Samma motiverande tal som för alla jag träffat sedan ankomsten. Alla har sagt samma sak. Det är helt omöjligt just nu.

 ”Förstår du inte hur det skulle förändra bilden av Jemen som en samlingsplats för Al Qaeda och som världens farligaste land, om jag kunde ta mig fram åtminstone en bit genom någon plats i landet, för att visa att detta är ett av världens vackraste länder med helt fantastiskt fina människor som är så långt från de starkt religiösa islamisterna som det går att tänka sig?” 

Han tittade länge tyst på mig och så sade han: 

”Jag tycker verkligen om idén. Vi behöver någon som dig och jag känner den allra största respekt för att du vill hjälpa oss förändra bilden av Jemen, men om något skulle hända dig, jag kan inte ta det ansvaret.” 

Så jag förklarade att jag i december vandrade från Zabid till Sanaa med kamel. Och att jag inte hade minsta lilla problem trots att i stort sett alla utom få undantag, dvs. min fru pamela, sade att jag skulle bli endera kidnappad eller dödad. Samma sak som nu. Den bästa svenska journalisten på Jemen, den i landet boende Tanya Holm, min bäste vän i Jemen just nu, försökte också få honom att förstå alla fördelarna med en sådan här färd. Att det även på kort sikt skulle gynna turismen. Landets största potentiella framtida inkomst. Idag är det pengar från CIA och USA. I den s.k. kampen mot Al Qaeda, eller AQAP som de också kallas. 

”Jag kan inte hjälpa er. Jag vet att de flesta jemeniter är de mest gästvänliga människor som finns, men det har skett dramatiska förändringar sedan du Mikael var här sist. Både regering och vi stammar är svagare än då.” 

Det var inga nyheter det han sade. Jag hörde samma sak med början i mars och sedan har det bara blivit värre och svårare. Även för mig personligen. Alla de kontakter jag hade under första besöket, tillhörde alla de regeringsvänliga. Få av dem har någon makt just idag. Så jag måste bygga om alla kontakter och eftersom alla områden jag vill färdas genom, det vill säga Marib, Shabwan, Al Jawf och Hadramawt, de ingår till största del i den för Jemen mycket speciella stamkulturen. 

Så låt mig först berätta lite om Jemens stammar och klaner. I västerländsk media, ja, i arabvärlden för den delen, framställs stamkulturen oftast som ett av de största hindren till landets utveckling och stabilitet. Det är tvärtom. Jemen är unikt med sin uråldriga stamkultur som i vissa delar, exempelvis gällande rättvisan och straff, sett lika ut sedan tiden före profeten Muhammeds ankomst. Och verkligheten är sådan att eftersom landet rent historiskt, liksom idag, haft en mycket svag centralmakt, så har stamkulturen där i stället tagit hand om viktiga delar som infrastruktur, sjukvård, domstolsväsen, skolor och ren överlevnad för dess medlemmar. Att ingå i en viss stam innebär att man hela livet står under dess beskydd och att hamna utanför är det allra värsta som kan hända. Den riktiga stamkulturen har mycket strikta regler för hur man skall uppträda och de är nästan utan undantag mycket hälsosamma. Därför var det lite av ett skämt tidigare gällande kidnappningar att det var som en sorts semester. Man fick tak över huvudet, god mat, allt man frågade efter utom sin frihet och fången fick även hjälpa till i byn denne hamnade i och den kidnappade släpptes direkt regeringen betalat den önskade lösensumman. Kidnappningen var ett sett att få hjälp av centralmakten eller påtala de orättvisor de uppfattade de utsattes för. Exempelvis fördelningen av de pengar som kommer från den lilla olje- och gasindustri som finns i landet. 

Vad som tyvärr hänt den sista tiden, ja, de sista tio åren, och framförallt över vad man här kallar protesterna, den s.k arabiska våren, det är att den rejält urholkat både stammarnas och centralstatens styrka. De som stoppar en längs vägen nu, och som i media kallas stamkrigare, är ungdomar som inte bryr som stamkulturen mer, som är byggd på grupptänkande, utan de kör sina egna race för sin egen del. Så en kidnappning nu innebär att man då säljs vidare till högst betalde, vilket alltför ofta nu är grupper som anses samarbeta eller vara AQAP. Som behöver stora pengar snabbt. Och vad få berättar i media är att större delen av dessa galningar, utgörs av utlänningar som gift in sig i stamkulturen och på så viss fått deras skydd. Alla är efterlysta i sina egna länder. De är professionella soldater som varit i Afghanistan, Bosnien, Irak med mera och som tillsammans med ett stort gäng fångar som släpptes för några år sedan av den så sittande presidenten Abdullah Ali Saleh, för att han skulle fortsätta få stora summor pengar av USA, utgör basen av vad som idagkallas AQAP. 

Oavsett att de i verkligheten är små och svaga, så är det så att så fort något händer i landet eller Sanaa, som till exempel att någon vanlig sjuk människa försöker kidnappa den Bulgariska ambassadören, så skrivs då direkt att det är AQAP. Och även om folk är misstänksamma mot media, så köper de ändock det mesta. Och jag kan bara konstatera att vanligt folk är rädda för Al Qaeda idag. Dock inte Naji Abdul-Aziz Al-Shayef. För helt plötsligt under besöket, vilket är så typiskt jemenitiskt, så ville han inte göra oss ledsna utan sade helt plötsligt: 

”Imorgon skall jag vara domare i ett mål mellan min stam och Hashed. Ni får filma och fota hur ni vill.” 

Kanske var det en av mina sista drömmar att infrias. Jag hamnade i någon sorts chock. Tanya lika så. Att få chansen att vara med när de två största stammarna, Bakil och Hashed (förre presidenten Abdullah Ali Saleh tillhör en underklan av denna), på et uråldrig sätt skall skapa rättvisa, det är få förunnat. 

”Jag skickar en pansarbil att hämta er imorrn. Var där i god tid. Jag måste skydda er. Al Qaeda kan ju komma också!” 

Han log. Han visste lika mycket som jag att den chansen var noll. Dock har en man med hans makt mycket fiender och det var en större risk. Så nästa morgon hämtades vi visserligen först av en vanlig jeep och kördes till hans boning, ett mindre palats, där vi först mötte alla stammens olika klanshejker, som pratade under en tid om problemet. 

Vad som hänt var att sonen till en shejk inom Hashed klanen dödats av en Bakil. 80-90% av sådana här händelser sköts av stammarna själva. Vad som skulle ske nu var att de skulle visa den andra stammen att de ansåg sig som stam skyldiga till dådet och att de nu ville att den skyldige skulle förlåtas. Det är det som är så intressant med stamkulturen, det är att de bygger allt på gruppsamtal och förlåtelse. Men för att få Hashed klanen förlåtelse, så skulle de nu denna dag lämna över en symbolisk betalning som kallas Banadeq Assawab (Guns of Reason) i form av vapen samtidigt som de frågade Hashed shejken och hans många följeslagare om nåd. Efter det behövde den andra klanen tid att prata om det hela och så lämna sitt beslut. Sade de ja till nåd fick de en straffsumma, men sade de nej, ja, då dödas den skyldige. Det skall sägas att det är ytterst sällan detta händer.

Nu börjar en av de mest dramatiska ögonblick jag haft på ett tag. Ja, inget slår Evas födelse och alla andra dagar med henne. Minst 50 bilar följda av pansarbilar, en där vi satt i, jag satt på flaket med alla body guards, så kör vi i hög fart i kortege genom Sanaa. Och då menar jag hög fart. Var 3-4 minut stannar vi, 5 bilar släpps fram,. Vi blockar övrig trafik, ja, det skall sägas att längst bak, står två tungt beväpnade vakter och kollar all trafik. Ja, de spanar över allt. Trots att det finns polis överallt så flyttar de sig direkt när vi kommer. Det är som en egen stat i staten. 

Vi hör granateld vid ankomsten. Alla verkar glada och uppspelta. Det känns som om jag var med i en action film. Vi jagar fram i grupp, trängs bland alla ropande människor. Tanya och jag har varsin body guard, Ayman och Adnan, so det är lite Rambo över allt de gör. Men de ger oss fördelar och vi hamnar mitt framför allt som händer. Stora mängder vapen bärs in och läggs i hög framför säkert 100 betydelsefulla klanmedlemmar från Bakil med Naji Abdul-Aziz Al-Shayef i spetsen. På andra sidan, i en lång rad, står Hashed, alla beväpnade med raketgevär och Kalshnikovs, eller AK 47:or. En av de äldsta shejkerna ropar så något och de två Hashed shejkerna ropar tillbaka och går mot Bakil gruppen. Så möts de framför vapenhögarna och diskuterar. Svaret kommer ganska snabbt. Helt klart är att ett beslut tagits tidigare. Det blir förlåtelse och alla vapen lastas upp på en jeep från Hashed stammen. 

Alla verkar uppslutna och glada. Som om det vore fest och inte någonting så här allvarligt. Alla vill prata med oss. Kameran går varm. Jag verkligen älskar de här människorna från stammarna. De är roliga, hyggliga, nyfikna och varma. Plötsligt avlossas en mindre granat, långt från mörsarens skrämmande ljud. Adnan och Ayman vill att vi skall återvända och ta plats i pansarbilen. Vad som hänt är att den dödes familj emotsäger sig beslutet. Detta är ovanligt och kallas för svart skam. Situationen anses nu farlig. Så vi återvänder till pansarbilen och körs så bort från platsen. 

Osannolikt tar de vägen genom Sanaas centrum. Som om de vill visa upp sig. Tänk Er Stockholms centrum, Kungsgatan, så dyker det upp, bland den normala tillvaron, en pansarbil, där vi sitter inuti och på flaket sitter tungt beväpnade stamkrigare med Kalasnikovs och AK 47:or. Få reagerar på denna märkvärdiga syn i Sanaa. Här är den vanlig. Vi skulle möte shejken för intervju, men han dyker aldrig upp. Kanske blir det stamkrig. 

För mig var det hela en fantastisk upplevelse att få se samt en adrenalin kick. Jag bara älskar detta! Vad jag inte tycker om är att alla dörrar verkar vara stängde och det tycks vara en omöjlighet att ta sig ut ur Sanaa, köpa och träna en kamel, och börja vandra. Men, jag ger inte upp, jag skall bara få till detta. Jag tror på stamkulturens motto, prata och förhandla!

Expedition Jemen med Kamel fas 2; Tillbaka i Sanaa och Jemen

Helt underbart! Jag känner mig både lycklig och lättad. Jag steg alldeles nyss ut ur en stekhet dabab, en trång minibuss som tar 8 personer, och jag gav chauffören 100 riyal (drygt 3 spänn) och sprang iväg under höga rop och jag tänkte:

"Priserna har säkert gått upp sedan sist."

Jag väntade mig en het diskussion, men i stället lämnade han tillbaka 50 riyal och gav mig ett brett leende. Det kändes så underbart att vara tillbaka i detta land, med de finaste människorna på jorden. Mycket har hänt sedan jag var här med familjen senast i oktober till och med december. I Sanaa är det definitivt stor skillnad. Borta är mycket av den aggression, den hopplösa kampen om att få pengar för att överleva som plågade folk och allt känns så...stillsamt. Svårt att tro efter att ha följt media de senaste månaderna enbart fyllt av al qaedas frammarsch i detta land.

Jag sitter på ett café frekventerat av inte de fattigaste jemeniter och en hel del västerlänningar, som vill få möjligheten att dricka en latte och möta vänner, byta information eller annat mer eller mindre skumt, (varför är ett visst lands spioner alltid snaggade?) eller kanske främst utnyttja internet. Det är därför jag är här. Jag träffade direkt landets mest kända rappare och en skicklig holländsk journalist, vilken är en av få som faktiskt lever i landet och som jag anser ger en rättvis bild. Hon tillhör inte den övervägande delen besökande journalister, som bor flott, umgås med sina kollegor och diktar upp sin story därifrån. Utan att kunna arabiska, ha rest i landet eller i de flesta fall, ens varit utanför Sanaa.

Jag anlände till Jemens huvudstad Sanaa igår med en massa oro. Både landets politiska läge, min resa och all min Expeditions utrustning ansågs farlig. Först fick jag inget visum, så jag fick dra trådarna till alla kontakter jag samlat på mig i Jemen genom alla år och min mycket gode vän där nere, Sveriges bästa Jemen kännare, Tanya Holm, arbetade oavbrutet och till sist fick jag visum efter att ha missat flyget en gång till hög kostnad. När visat var klart, uppstod i stället oro hur jag skulle få in all min teknik i landet, dvs. solpaneler (se en av rapporterna här där hela utrustningslistan finns här) och satellit teknik. Ett nytt problem hade uppstått på grund av min nationalitet. Tidningarna i Sverige, i likhet med i Jemen, hade börjat skriva om tre svenskar som tagit sig in som turister men i stället gått med i en av de grupper som anses samarbeta eller vara en del med Al Qaeda. Det har inte bekräftats men jag betvivlar sanningshalten, för källan är "tribal sources". Och erfaren av min senaste tur från Zabid till Sanaa, där alla tribal sources jag mötte inte hade den blekaste aning var Sverige låg, om det fanns och blandade alltid upp det med USA eller Schweiz. Så ännu tveksamt, tills källorna är bättre, men det har självklart ställt till onödiga problem för att genomföra fas två av expeditionen. men nu känns den viktigare än någonsin! (Jag pratade exakt nu med en av Jemens mest kända feminister och bloggare som berättade att journalisten som skrev den första artikeln om svenskarna, var mycket otillförlitlig och sällan kollade källan.)

Den senaste tiden har det varit oerhört kämpigt. Å ena sidan, växer en muslimsk hot bild i den västerländska median lavin artat med Jemen som det största hotet. Och ingen undgår att bli påverkad oavsett sanningshalt och verklighet. Vilket innebär, å andra sidan, så har alla utom en av mina föregående medhjälpare i landet hoppat av att stödja min färd, till följd av att de inte vill vara inblandade eller ha ansvar, för i stort sett alla utom en tror att jag kommer endera att bli kidnappad eller dödad. Jag vet ju att det inte blir så. Jag har största förtroende för jemeniterna längs vägen, det gick ju bra sist, trots samma hets att jag skulle möta min död redan då. Och målet är ju att ge en rättvis bild av detta oerhört missförstådda land. Och att bygga broar mellan den islamska världen och den västerländska. Jag vill exempelvis visa att al qaeda likartade fanatiker är ytterst få! I synnerhet i Jemen! Men, västerländsk media är på al qaeda jakt, liksom den svenska, där rapporterna är mycket kopierade och icke-sjävlupplevda, och det är just en sådan här media bild som skapar och raserar alla broar mellan den muslimska världen och den västerländska. tyvärr når den hetsande sensationsartade tabloid median de allra högsta nivåerna nu. Även jag undgår inte denna farliga och okunniga hets. Se här vad jag menar med en sådan här mycket ledsam artikel från en bekant. Jag förstår hennes oro och hennes vilja att ta upp dessa hemskheter, men en sådan här artikel skapar bara bitterhet, oförstånd, hat och raserar alla broar. Det hjälper ingen, framförallt de barn och kvinnor som hon genom artikeln tyvärr får alla läsare att tro är kutym för denna del av vår värld.

Mitt mål är att göra en dokumentär som ger en rättvis bild av Jemen. Jag vill visa att vi är mångfalt mer lika än olika. Här en skvätt från en pilot vi arbetar på, Ulrika och jag. men för att det skall bli så måste jag ut och färdas igen och det blir INTE enkelt. Ingen vågar hjälpa mig och jag kan inte göra något illegalt, det skulle försätta alla mina kamrater i problem. Det är sådant alla dess unga journalister som kommer hit coh skall skriva jätte storys om al qaedaborde tänka på, ni förstår för andra journalister, som jobbat här i många år från hela världen. Och det gäller även dokumentärfilmare. Här är en kamp jag för med Sean McAllistar och hans film som nyss visades i SVT. Jag förstår om alla vill synas och höras, att man använder sig av dramatiska effekter, allt måste säljas, men det får inte vara på sådana villkor att många människor råkar illa ut på kuppen.