”Vill du bli kidnappad?” frågade Sheikh Naji Abdul-Aziz Al-Shayef, en av de fyra ledarna av klanen Bakil, landets största, när jag hälsade på honom på hans kontor och så fortsatte han: ”Det är helt omöjligt det du vill göra. Jag kan inte ta den risken.”
Jag försökte förklara. Samma motiverande tal som för alla jag träffat sedan ankomsten. Alla har sagt samma sak. Det är helt omöjligt just nu.
”Förstår du inte hur det skulle förändra bilden av Jemen som en samlingsplats för Al Qaeda och som världens farligaste land, om jag kunde ta mig fram åtminstone en bit genom någon plats i landet, för att visa att detta är ett av världens vackraste länder med helt fantastiskt fina människor som är så långt från de starkt religiösa islamisterna som det går att tänka sig?”
Han tittade länge tyst på mig och så sade han:
”Jag tycker verkligen om idén. Vi behöver någon som dig och jag känner den allra största respekt för att du vill hjälpa oss förändra bilden av Jemen, men om något skulle hända dig, jag kan inte ta det ansvaret.”
Så jag förklarade att jag i december vandrade från Zabid till Sanaa med kamel. Och att jag inte hade minsta lilla problem trots att i stort sett alla utom få undantag, dvs. min fru pamela, sade att jag skulle bli endera kidnappad eller dödad. Samma sak som nu. Den bästa svenska journalisten på Jemen, den i landet boende Tanya Holm, min bäste vän i Jemen just nu, försökte också få honom att förstå alla fördelarna med en sådan här färd. Att det även på kort sikt skulle gynna turismen. Landets största potentiella framtida inkomst. Idag är det pengar från CIA och USA. I den s.k. kampen mot Al Qaeda, eller AQAP som de också kallas.
”Jag kan inte hjälpa er. Jag vet att de flesta jemeniter är de mest gästvänliga människor som finns, men det har skett dramatiska förändringar sedan du Mikael var här sist. Både regering och vi stammar är svagare än då.”
Det var inga nyheter det han sade. Jag hörde samma sak med början i mars och sedan har det bara blivit värre och svårare. Även för mig personligen. Alla de kontakter jag hade under första besöket, tillhörde alla de regeringsvänliga. Få av dem har någon makt just idag. Så jag måste bygga om alla kontakter och eftersom alla områden jag vill färdas genom, det vill säga Marib, Shabwan, Al Jawf och Hadramawt, de ingår till största del i den för Jemen mycket speciella stamkulturen.
Så låt mig först berätta lite om Jemens stammar och klaner. I västerländsk media, ja, i arabvärlden för den delen, framställs stamkulturen oftast som ett av de största hindren till landets utveckling och stabilitet. Det är tvärtom. Jemen är unikt med sin uråldriga stamkultur som i vissa delar, exempelvis gällande rättvisan och straff, sett lika ut sedan tiden före profeten Muhammeds ankomst. Och verkligheten är sådan att eftersom landet rent historiskt, liksom idag, haft en mycket svag centralmakt, så har stamkulturen där i stället tagit hand om viktiga delar som infrastruktur, sjukvård, domstolsväsen, skolor och ren överlevnad för dess medlemmar. Att ingå i en viss stam innebär att man hela livet står under dess beskydd och att hamna utanför är det allra värsta som kan hända. Den riktiga stamkulturen har mycket strikta regler för hur man skall uppträda och de är nästan utan undantag mycket hälsosamma. Därför var det lite av ett skämt tidigare gällande kidnappningar att det var som en sorts semester. Man fick tak över huvudet, god mat, allt man frågade efter utom sin frihet och fången fick även hjälpa till i byn denne hamnade i och den kidnappade släpptes direkt regeringen betalat den önskade lösensumman. Kidnappningen var ett sett att få hjälp av centralmakten eller påtala de orättvisor de uppfattade de utsattes för. Exempelvis fördelningen av de pengar som kommer från den lilla olje- och gasindustri som finns i landet.
Vad som tyvärr hänt den sista tiden, ja, de sista tio åren, och framförallt över vad man här kallar protesterna, den s.k arabiska våren, det är att den rejält urholkat både stammarnas och centralstatens styrka. De som stoppar en längs vägen nu, och som i media kallas stamkrigare, är ungdomar som inte bryr som stamkulturen mer, som är byggd på grupptänkande, utan de kör sina egna race för sin egen del. Så en kidnappning nu innebär att man då säljs vidare till högst betalde, vilket alltför ofta nu är grupper som anses samarbeta eller vara AQAP. Som behöver stora pengar snabbt. Och vad få berättar i media är att större delen av dessa galningar, utgörs av utlänningar som gift in sig i stamkulturen och på så viss fått deras skydd. Alla är efterlysta i sina egna länder. De är professionella soldater som varit i Afghanistan, Bosnien, Irak med mera och som tillsammans med ett stort gäng fångar som släpptes för några år sedan av den så sittande presidenten Abdullah Ali Saleh, för att han skulle fortsätta få stora summor pengar av USA, utgör basen av vad som idagkallas AQAP.
Oavsett att de i verkligheten är små och svaga, så är det så att så fort något händer i landet eller Sanaa, som till exempel att någon vanlig sjuk människa försöker kidnappa den Bulgariska ambassadören, så skrivs då direkt att det är AQAP. Och även om folk är misstänksamma mot media, så köper de ändock det mesta. Och jag kan bara konstatera att vanligt folk är rädda för Al Qaeda idag. Dock inte Naji Abdul-Aziz Al-Shayef. För helt plötsligt under besöket, vilket är så typiskt jemenitiskt, så ville han inte göra oss ledsna utan sade helt plötsligt:
”Imorgon skall jag vara domare i ett mål mellan min stam och Hashed. Ni får filma och fota hur ni vill.”
Kanske var det en av mina sista drömmar att infrias. Jag hamnade i någon sorts chock. Tanya lika så. Att få chansen att vara med när de två största stammarna, Bakil och Hashed (förre presidenten Abdullah Ali Saleh tillhör en underklan av denna), på et uråldrig sätt skall skapa rättvisa, det är få förunnat.
”Jag skickar en pansarbil att hämta er imorrn. Var där i god tid. Jag måste skydda er. Al Qaeda kan ju komma också!”
Han log. Han visste lika mycket som jag att den chansen var noll. Dock har en man med hans makt mycket fiender och det var en större risk. Så nästa morgon hämtades vi visserligen först av en vanlig jeep och kördes till hans boning, ett mindre palats, där vi först mötte alla stammens olika klanshejker, som pratade under en tid om problemet.
Vad som hänt var att sonen till en shejk inom Hashed klanen dödats av en Bakil. 80-90% av sådana här händelser sköts av stammarna själva. Vad som skulle ske nu var att de skulle visa den andra stammen att de ansåg sig som stam skyldiga till dådet och att de nu ville att den skyldige skulle förlåtas. Det är det som är så intressant med stamkulturen, det är att de bygger allt på gruppsamtal och förlåtelse. Men för att få Hashed klanen förlåtelse, så skulle de nu denna dag lämna över en symbolisk betalning som kallas Banadeq Assawab (Guns of Reason) i form av vapen samtidigt som de frågade Hashed shejken och hans många följeslagare om nåd. Efter det behövde den andra klanen tid att prata om det hela och så lämna sitt beslut. Sade de ja till nåd fick de en straffsumma, men sade de nej, ja, då dödas den skyldige. Det skall sägas att det är ytterst sällan detta händer.
Nu börjar en av de mest dramatiska ögonblick jag haft på ett tag. Ja, inget slår Evas födelse och alla andra dagar med henne. Minst 50 bilar följda av pansarbilar, en där vi satt i, jag satt på flaket med alla body guards, så kör vi i hög fart i kortege genom Sanaa. Och då menar jag hög fart. Var 3-4 minut stannar vi, 5 bilar släpps fram,. Vi blockar övrig trafik, ja, det skall sägas att längst bak, står två tungt beväpnade vakter och kollar all trafik. Ja, de spanar över allt. Trots att det finns polis överallt så flyttar de sig direkt när vi kommer. Det är som en egen stat i staten.
Vi hör granateld vid ankomsten. Alla verkar glada och uppspelta. Det känns som om jag var med i en action film. Vi jagar fram i grupp, trängs bland alla ropande människor. Tanya och jag har varsin body guard, Ayman och Adnan, so det är lite Rambo över allt de gör. Men de ger oss fördelar och vi hamnar mitt framför allt som händer. Stora mängder vapen bärs in och läggs i hög framför säkert 100 betydelsefulla klanmedlemmar från Bakil med Naji Abdul-Aziz Al-Shayef i spetsen. På andra sidan, i en lång rad, står Hashed, alla beväpnade med raketgevär och Kalshnikovs, eller AK 47:or. En av de äldsta shejkerna ropar så något och de två Hashed shejkerna ropar tillbaka och går mot Bakil gruppen. Så möts de framför vapenhögarna och diskuterar. Svaret kommer ganska snabbt. Helt klart är att ett beslut tagits tidigare. Det blir förlåtelse och alla vapen lastas upp på en jeep från Hashed stammen.
Alla verkar uppslutna och glada. Som om det vore fest och inte någonting så här allvarligt. Alla vill prata med oss. Kameran går varm. Jag verkligen älskar de här människorna från stammarna. De är roliga, hyggliga, nyfikna och varma. Plötsligt avlossas en mindre granat, långt från mörsarens skrämmande ljud. Adnan och Ayman vill att vi skall återvända och ta plats i pansarbilen. Vad som hänt är att den dödes familj emotsäger sig beslutet. Detta är ovanligt och kallas för svart skam. Situationen anses nu farlig. Så vi återvänder till pansarbilen och körs så bort från platsen.
Osannolikt tar de vägen genom Sanaas centrum. Som om de vill visa upp sig. Tänk Er Stockholms centrum, Kungsgatan, så dyker det upp, bland den normala tillvaron, en pansarbil, där vi sitter inuti och på flaket sitter tungt beväpnade stamkrigare med Kalasnikovs och AK 47:or. Få reagerar på denna märkvärdiga syn i Sanaa. Här är den vanlig. Vi skulle möte shejken för intervju, men han dyker aldrig upp. Kanske blir det stamkrig.
För mig var det hela en fantastisk upplevelse att få se samt en adrenalin kick. Jag bara älskar detta! Vad jag inte tycker om är att alla dörrar verkar vara stängde och det tycks vara en omöjlighet att ta sig ut ur Sanaa, köpa och träna en kamel, och börja vandra. Men, jag ger inte upp, jag skall bara få till detta. Jag tror på stamkulturens motto, prata och förhandla!
