Helt underbart! Jag känner mig både lycklig och lättad. Jag steg alldeles nyss ut ur en stekhet dabab, en trång minibuss som tar 8 personer, och jag gav chauffören 100 riyal (drygt 3 spänn) och sprang iväg under höga rop och jag tänkte:

"Priserna har säkert gått upp sedan sist."

Jag väntade mig en het diskussion, men i stället lämnade han tillbaka 50 riyal och gav mig ett brett leende. Det kändes så underbart att vara tillbaka i detta land, med de finaste människorna på jorden. Mycket har hänt sedan jag var här med familjen senast i oktober till och med december. I Sanaa är det definitivt stor skillnad. Borta är mycket av den aggression, den hopplösa kampen om att få pengar för att överleva som plågade folk och allt känns så...stillsamt. Svårt att tro efter att ha följt media de senaste månaderna enbart fyllt av al qaedas frammarsch i detta land.

Jag sitter på ett café frekventerat av inte de fattigaste jemeniter och en hel del västerlänningar, som vill få möjligheten att dricka en latte och möta vänner, byta information eller annat mer eller mindre skumt, (varför är ett visst lands spioner alltid snaggade?) eller kanske främst utnyttja internet. Det är därför jag är här. Jag träffade direkt landets mest kända rappare och en skicklig holländsk journalist, vilken är en av få som faktiskt lever i landet och som jag anser ger en rättvis bild. Hon tillhör inte den övervägande delen besökande journalister, som bor flott, umgås med sina kollegor och diktar upp sin story därifrån. Utan att kunna arabiska, ha rest i landet eller i de flesta fall, ens varit utanför Sanaa.

Jag anlände till Jemens huvudstad Sanaa igår med en massa oro. Både landets politiska läge, min resa och all min Expeditions utrustning ansågs farlig. Först fick jag inget visum, så jag fick dra trådarna till alla kontakter jag samlat på mig i Jemen genom alla år och min mycket gode vän där nere, Sveriges bästa Jemen kännare, Tanya Holm, arbetade oavbrutet och till sist fick jag visum efter att ha missat flyget en gång till hög kostnad. När visat var klart, uppstod i stället oro hur jag skulle få in all min teknik i landet, dvs. solpaneler (se en av rapporterna här där hela utrustningslistan finns här) och satellit teknik. Ett nytt problem hade uppstått på grund av min nationalitet. Tidningarna i Sverige, i likhet med i Jemen, hade börjat skriva om tre svenskar som tagit sig in som turister men i stället gått med i en av de grupper som anses samarbeta eller vara en del med Al Qaeda. Det har inte bekräftats men jag betvivlar sanningshalten, för källan är "tribal sources". Och erfaren av min senaste tur från Zabid till Sanaa, där alla tribal sources jag mötte inte hade den blekaste aning var Sverige låg, om det fanns och blandade alltid upp det med USA eller Schweiz. Så ännu tveksamt, tills källorna är bättre, men det har självklart ställt till onödiga problem för att genomföra fas två av expeditionen. men nu känns den viktigare än någonsin! (Jag pratade exakt nu med en av Jemens mest kända feminister och bloggare som berättade att journalisten som skrev den första artikeln om svenskarna, var mycket otillförlitlig och sällan kollade källan.)

Den senaste tiden har det varit oerhört kämpigt. Å ena sidan, växer en muslimsk hot bild i den västerländska median lavin artat med Jemen som det största hotet. Och ingen undgår att bli påverkad oavsett sanningshalt och verklighet. Vilket innebär, å andra sidan, så har alla utom en av mina föregående medhjälpare i landet hoppat av att stödja min färd, till följd av att de inte vill vara inblandade eller ha ansvar, för i stort sett alla utom en tror att jag kommer endera att bli kidnappad eller dödad. Jag vet ju att det inte blir så. Jag har största förtroende för jemeniterna längs vägen, det gick ju bra sist, trots samma hets att jag skulle möta min död redan då. Och målet är ju att ge en rättvis bild av detta oerhört missförstådda land. Och att bygga broar mellan den islamska världen och den västerländska. Jag vill exempelvis visa att al qaeda likartade fanatiker är ytterst få! I synnerhet i Jemen! Men, västerländsk media är på al qaeda jakt, liksom den svenska, där rapporterna är mycket kopierade och icke-sjävlupplevda, och det är just en sådan här media bild som skapar och raserar alla broar mellan den muslimska världen och den västerländska. tyvärr når den hetsande sensationsartade tabloid median de allra högsta nivåerna nu. Även jag undgår inte denna farliga och okunniga hets. Se här vad jag menar med en sådan här mycket ledsam artikel från en bekant. Jag förstår hennes oro och hennes vilja att ta upp dessa hemskheter, men en sådan här artikel skapar bara bitterhet, oförstånd, hat och raserar alla broar. Det hjälper ingen, framförallt de barn och kvinnor som hon genom artikeln tyvärr får alla läsare att tro är kutym för denna del av vår värld.

Mitt mål är att göra en dokumentär som ger en rättvis bild av Jemen. Jag vill visa att vi är mångfalt mer lika än olika. Här en skvätt från en pilot vi arbetar på, Ulrika och jag. men för att det skall bli så måste jag ut och färdas igen och det blir INTE enkelt. Ingen vågar hjälpa mig och jag kan inte göra något illegalt, det skulle försätta alla mina kamrater i problem. Det är sådant alla dess unga journalister som kommer hit coh skall skriva jätte storys om al qaedaborde tänka på, ni förstår för andra journalister, som jobbat här i många år från hela världen. Och det gäller även dokumentärfilmare. Här är en kamp jag för med Sean McAllistar och hans film som nyss visades i SVT. Jag förstår om alla vill synas och höras, att man använder sig av dramatiska effekter, allt måste säljas, men det får inte vara på sådana villkor att många människor råkar illa ut på kuppen.