Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Hur vi hittade var i Grönland vi skulle bo

Vår Grönlands färd är typiskt för hur mina idéer till filmer har fått liv. Jag har alltid följt med Pam. Hon är en mycket driven människa med många idéer. Så Jemen filmen blev till av att hon ville göra sin magister där. Mannen Med Barnvagnen blev till när jag var hemmapappa till Dana. Och Pam gjorde sin andra master i Manchester. I Grönland hamnade vi får att hon fick ett stipendium att åka och studera i Nuuk. Huvudstad på Grönland. Vi hade länge funderat om att hitta en plats att bo på som passade vårt liv. Spännande. utmanande, frisk luft och med en sagolik natur. Så vi såg Nuuk som ett tecken. Men vart skulle vi bo?
 
Så vi åkte hela familjen till Nuuk. Målet var att hitta en plats på Grönland som skulle passa vår förhoppning.
 
Nuuk måste vara en av världens allra vackraste huvudstäder! Helt klart en av de dyraste också. Och heller inte en av de enklaste att lära känna folk. De första mötena jag hade var...katastrofer. Korkat nog hade jag förväntat mig att grönländarna och samhället skulle vara öppet, nyfiket, varmt och vänligt som i Sibirien. Jag vet inte varför jag trodde detta. Jag vill påstå att det var tvärt om. Få ville lära känna en, många behandlade mig som om jag var där att skriva skit om folk och landet, allt skulle betalas. Och det mesta kändes tungt och grått. Vi hade en fantastisk lägenhet, men under oss hade vi en haschyngling som spelade maximalt hög musik dygnet runt. men den fantastiska naturen gav oss ändå ro.
 
Jag vet idag att anledningen till att jag uppfattade Nuuk så, beror på följande. Den danska kolonialiseringen, att Grönland därför är kyligt Skandinaviskt, extremt tuffa livsvillkor. Och att grönländarna är vana att folk kommer och går. De kommer in i deras liv, nästa dag är de borta. Det är för känslomässigt tufft. Och så den vanliga stora staden känslan som alltid är lite mindre trevlig. Den finns även i Nuuk med sina 16 000 invånare.
 
Det skulle ta tre månader innan det började lossna. Pam hade träffat den fantastiske chefen för en privat skola i Nuuk, Pilo Samuelsen. Han kom från en ort som hette Qasigiannguit. Vi kunde knappt uttala namnet. Därefter träffade vi den lika fantastiska Viviann Motzfeldt som introducerad oss till Svend och Julia! Helt underbara människor som hade en stuga i Qasigiannguit som vi fick låna. Tuffaste starten i Nuuk, men bästa slutet. Som allt som har med Grönland att göra!
 
Läs Nuuk rapporterna här https://www.mikaelstrandberg.com/?s=nuuk
 
Och se trailern för dokumentären här 
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.