Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expeditionsförberedelser: Vinterlöpning

Hur går det med din Runt Skåne löpning? frågade en läsare häromdagen.
 
Förra veckan återupptog jag utmaningen. Jag sprang från Skillinge till Simrishamn. Blev en halvmara. Stormigt, underbart väder. Här kan ni se på kartan hur jag sprungit fram till nu. Helsingborg till Simrishamn. Fram och tillbaka, eftersom jag parkerar bilen på ett ställe. Och återvänder dit!
 
Kartan här!
 
Tyvärr blir det ganska enahanda med mycket asfaltsspringande. Det sliter på kroppen. Så jag föredrar mer backiga, tuffa turer utanför allfartsvägarna. Som igår genom Söderåsens Nationalpark. 8 minusgrader, en decimeter snö, ospårat till största del, massor av harspår och ett rävspår. Jag stötte på två rådjur som bägge var riktigt mörka i pälsen. Solen bröt fram mot lunch. Underbar dag! En riktig vinterdag i Skåne!
 
Hur går förberedelserna inför det som komma skall?
 
Saker och ting tar sin tid. Som att bygga om en kropp. Först nu efter 1½ års förberedelser, så har jag inte fått några nya skador. Exempelvis. Först nu känner jag mig inte helt uttröttad efter varje långpass. Maten börjar göra sitt. Det börjar så sakta fungera! Rom byggdes som sagt, inte på en dag!
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips