Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Grönland 2008: Qanaaq till Cape Jessup

Jag korsade Grönland med bruten rygg. Aftonbladetrubrik från den 10 juni 2010.

Hela gårdagen var en enda lång Grönlandsexpeditionsdag. En underbar dag som gav mycket energi i dessa dystra tider. Först pratade jag med den förste svensken att korsa Grönland utan support. Lars Wallgren. Dagen till ära nykammad. Lars håller på att förbereda sig inför nästa års Grönlandsexpedition. Han lever i isolering som de flesta av oss. Så det är inte helt enkelt. Men det kunde vara värre!

Igår hade jag ett coronamöte (2 meters avstånd) med den förste svensken att skida från Qanaaq (f.d Thule) till Cape Jessup. Den mycket trevlige Björn Leander boende i Skåne. En helt fantastisk färd och berättelse. Björn och hans vän Clas Göran Erson, två gamla fallskärmsjägare, skidade 155 mil i ett mycket outforskat område. En långvarig dröm för mig personligen att utforska. Så långt upp det går på norra Grönland. De bägge var närmare 60 år gamla, tappade 12 kg under närmare 70 dagars extremt slit. Lunginflammation. Höga kostnader. Storslagna vyer. Stark vänskap. Varg- och isbjörnsspår. Ett aggressivt möte med en myskoxe. En helt fantastisk berättelse!

De gjorde Expeditionen år 2008. De fick en del uppmärksamhet i media, men jag skulle vilja påstå att det är en riktigt svår färd och Expedition. En arktisk Expedition som ligger där uppe i toppen beträffande historiska svenska Grönlandsfärder.

The Alpine Journal skrev om färden. Se länk nedan.

Det finns en bok om Expeditionen. Vårt Stora Arktiska Äventyr. Almitas Förlag. Den finns hos Björn till försäljning och han kan nås på bjorn@iformfoder.se

Alpine Journal https://www.alpinejournal.org.uk/Contents/Contents_2009_files/AJ%202009%20256-261%20Fordham%20Greenland.pdf

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips