Varför cyklar du med dina döttrar varje sommar? Gör du det för dig själv för att bekräfta din roll som förälder? Eller är det bara på grund av dina filmprojekt och att du behöver deras närvaro för dem?
Jag får dessa typer av frågor nästan varje gång jag träffar människor inom film och media. De är liksom tränade att alltid hitta en annan vinkel på vilken historia de än stöter på. Jag har funderat mycket på det på senare tid och jag är säker på att jag inte är den enda pappan som cyklar med sina barn som får dessa typer av frågor. Så här är mitt svar.
Mina döttrar, Dana och Eva, som är 10 och 12 år gamla, är mitt liv. Ja, det är den bästa tiden i mitt liv när vi är där tillsammans på vägen, sover i skogen, jobbar hårt tillsammans och ser att de gillar det här fria och privilegierade livet lika mycket som jag gör. Jag har spenderat 7,5 år med att cykla ungefär 90 000 km runt hela världen. Tillsammans har vi tre cyklat 4600 km under de senaste tre somrarna. Och ja, jag gör detta för min egen skull, för det finns inget bättre eller viktigare i livet än att spendera kvalitets tid med sina barn. Och det här är ett fantastiskt sätt att göra det på. Men jag tror verkligen att det är till deras fördel. De flesta människor vi möter, om inte alla, är gästvänliga, snälla, generösa och varma. Det gör att flickorna förstår att världen faktiskt är en fantastisk plats att leva på.
De klagar väldigt sällan, varken under cykelturerna eller hemma, eftersom de har blivit lite tuffare och har för sin ålder upplevt ganska mycket. De kommer bra överens under cykelturerna, mindre bra ibland hemma. Båda är på väg mot de kanske komplicerade tonåren. Man kan säga att Eva redan har kommit dit med alla emotionella berg-och-dalbanor som det innebär. Ibland blir hon irriterad på mig så snabbt som när jag öppnar ytterdörren när hon kommer hem från skolan. Cyklande, såklart. Ibland använder båda ett språk som många människor skulle anse vara kränkande och upprörande. Men livet som resenär har också lärt mig att när de flesta människor är upprörda, kan det bero på orsaker som inte har med mig att göra. Så om jag inte är riktigt, riktigt trött, gör jag absolut inget drama av det. Och livet på vägen handlar till stor del om att lyssna på varandra. Mycket mer än hemma. Av den här anledningen ser jag fram emot dessa somrar med cykling, för det ger oss tid att hjälpa varandra att förbereda sig för dessa potentiella stormiga år. Möjligtvis, vi får se. Hittills har det varit så enkelt. Men andra människor fortsätter att säga till mig hela tiden hur svårt det kommer att bli. Och på sistone, när jag träningscyklar, lyssnar jag på podcasts och det orsakar definitivt mer bekymmer än det hjälper mig.
Det handlar om tonåringars psykiska hälsa, mobbning och grupptryck. Trycket på hur man klär sig och hur ens kropp borde se ut. Missbruk, nätmobbning och annat mindre trevligt. En hel del. För 45 plus år sedan var jag där, samma plats med överflöd av dåligt självförtroende och bekymmer. Jag lider fortfarande av det, men livet har lärt mig, många av dem genom att resa på olika sätt, att en sak du lär dig när du är där ute är den stora livs lektionen att det är bättre att lyssna än att prata.
Och om det är en sak vi har när vi är ute och cyklar, särskilt när det är kuperat och vi måste knuffa våra cyklar, så har vi så mycket tid att kommunicera. Och jag har märkt att vi kommunicerar så mycket mer och bättre på våra cykelturer. Så, föräldrar, ge er ut och cykla med era barn! (Om ni kan övertala dem...)
Cykling har gett mig så mycket glädje och hjälp i livet, så se det här som en hyllning till cykling.
Foto upphovsrätt: Sofie Rördam, Kilwa
Fantastiskt. Hoppas dom hänger på dig i många år till.
Jag hoppas verkligen detsamma!