Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.
Intressant inlägg.
Det jag anser vara den mest motiverande saken, som gör att man genomför det man tänkt sig, är att man gör det man tycker om. Om någonting är roligt är det lätt att motivera sig att genomföra aktiviteten, eller vad man nu gör.
Som utbildad personlig tränare under 2018 fick jag många saker bekräftade under utbildningen, och också det senaste från forskning mm av Sveriges ledande personer inom uthållighetsträning.
Periodisering, återhämtning samt att träningen ska vara anpassad till var man är just nu låter självklart. Ändå är det så lätt att sticka ut och springa som om man var 20 år.
Som 52-åring inser jag att jag tränat på motionsnivå i 40 år, och tycker fortfarande att utmaningar är kul. Jag kan fortfarande nå mina mål, så det handlar inte om att inte sätta upp, i andras ögon, tuffa mål. Mina mål är mina mål.
Ska man orka bli gammal behöver man träna, efter egen förmåga, och jag anser att åldern bara är en siffra.
Tack Mikael för inlägget, och tack för allt du berättade om på 90-talet. Jag var en av dina följare som tyckte att du gjorde fantastiska saker. Du var då en inspirationskälla för mig.
Hälsningar Thomas
Hej Thomas! Ett rent nöje att läsa det du skriver! Helt underbart, upplysande, intressant, ärligt och avgörande. Tack! M
Mycket intressant, mycket medhåll - men det känns respektlöst att rakt av dissa pensionsåldern 65. Det är förstås olika för olika människor. Har du följt en ensamstående sjuksköterska ett år? Eller någon av alla våra andra hårt kroppsarbetande, psykiskt påfrestade yrkesgrupper? Eller psykiskt belastade medborgare som försöker sitt bästa i motvind? Alla kan och vill inte vara vilda, fria, hårt tränande äventyrare, många har helt andra förutsättningar. För många av oss är kroppen och knoppen slut vid 70, är det för mycket att hoppas på fem år av barnbarns-gosande och strosande i skogen först? Du har många poänger, men dina förutsättningar är inte desamma som andras. Ibland kan det verka så, men förutsättningar är inte bara något man kan bestämma sig för att ändra. Kanske kan vi enas om att det åtminstone vore logiskt med någon form av individuellare bedömning av pensionsålder?
Tack för alla spännande dokumentärer iallf, det är givande att följa när någon kastar sig in i helt andra livsvillkor och platser, människomöten och utmaningar.
Hej! Jag köper dina kommentarer rakt av. Jag gillar bara inte ålderbestämning. Att du skall "dömas" för din ålder. Som du skriver, alla är inte lika. Så mina åsikter är baserade på detta. Inte på att de som vill och behöver pensionera sig då, eller till och med tidigare. men jag kan ju dra slutsatser av många av mina vänner över 65 hur deras liv förändrades bara av att bli pensionär. En del till det bättre, för andra inte. Men individuellare, jag håller med. SÅ läs det mer för vad det är. Mycket tack för en bra åsikt dock!