Jag fick en fråga häromdagen om det är så att jag gjort någon TED X föreläsning. Jag svarade ja. Jag fick äran att göra en sådan 2010, nästan tio år sedan. Mycket har hänt sedan dess och temat är Sibirien Expeditionen, som i mångt och mycket har gett mig ett mycket spännande liv. På alla sätt och vis. Om ni har svårt att sova, så titta gärna på föreläsningen.
”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.
Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.
”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”
Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.
Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.
