Jag fick en fråga häromdagen om det är så att jag gjort någon TED X föreläsning. Jag svarade ja. Jag fick äran att göra en sådan 2010, nästan tio år sedan. Mycket har hänt sedan dess och temat är Sibirien Expeditionen, som i mångt och mycket har gett mig ett mycket spännande liv. På alla sätt och vis. Om ni har svårt att sova, så titta gärna på föreläsningen.
2025 började mot en tältvägg på Långfjället. Minus femton grader, ungefär. Den sortens skarpa kyla som etsar fast ögonblick i minnet. Varje andetag. Tystnaden. Hur små beslut plötsligt väger tyngre.
Jag och Hannah gick upp på Storvätteshågna, Dalarnas högsta topp. För henne var det första steget ut i ett äventyr hon länge pratat om, in i det arktiska hon längtat efter. Dagen efter blev hon sjuk, började kräkas. Och fjället förändrades. Landskapet mörknade, ljuset blev tunt. Vi arbetade oss tillbaka i pannlampans sken, i det där gränslandet där varje steg måste tas med eftertanke. Vi tog oss hem. Sådant sitter i kroppen, inte som en historia man säljer, utan som en enkel, fysisk påminnelse om att naturen bestämmer villkoren.
Det kändes som om revbenen knäcktes inifrån.
Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.
Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.
