explorermikaelstrandberg

150 p
Bloggar > Mikael Strandberg > Sibirien - att resa med ...

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Sibirien - att resa med 25 renar i 50 minusgrader

Jag ljuger inte om jag säger att det kändes som en saga att forsa fram genom tajgan med bergen på varsinn sida  dragen av 25 renar. Det var nästan 55 minus grader och känseln i mina fötter var för länge sedan borta. Både renarnas och våra andedräkter sköt rakt upp i skyn, träd exploderade med ett blått sken vid vår sida och det gick inte att bortsta tänderna, för tandkrämen var frusen tillis. Nätterna i tält hade varit en njutning trots de låga temperaturerna. Det gällde bara att ta sig upp varje timme och fylla kaminen med ved.

Jag njöt av varje sekund här ute med mina fantastiska kamrater som kastade mat och vodka i elden för att blidka andarna. Det kändes fantastiskt att vara tillbaka. Och jag skulle lämna min ansiktsmask från Kolyma, som jag fortfarande hade som skydd, till Misja en av renägarna. Jag ville avsluta min tumultartade tid med olyma och gå vidare i livet. Detta var perfekt.

Överallt fanns varg- och björnspår. Vargen är inte omtyckt av renskötarna. Vi stannade 3-4 gånger för att se var vargen slagit till, bara dödat, ätit lite och fortsatt. De gillade inte "lust"-mördandet, som de kallade vargens framfart. Vi hörde de yla om nätterna. Det var också därför vi hade 25 renar, för varje gång de var ute på färd, oftast för att kolla fällor, jaga och fiska, så förlorade de någon ren under natten. Minst 10 procent av hjorden varje år. Ingen ersatte dem för detta. Här ute var de ensamma. Och fria.

Det är nog den jag saknade mest från min Kolymatid. (Se alla 7 filmer därifrån här) Just friheten. Det där att bara överleva, fiska och jaga, spåra och ta vara på, sova och vara fri från oroande tankar. Kolyma färden förstörde på många sätt mitt liv, jag längtade tillbaka. Till ett vad jag såg som ett mycket bättre liv. men, idag vill jag inte tillbaka för att leva där, det är skillnad när man har familj. Det blir då det fria livet att få se sitt barn att växa upp. Familjen var med och min lilla dotter älskade både kylan, den råa fisken (Stroganina) och folket, jakuterna mest, som kommer ursprungligen från samma bakgrund som min fru. Jag tycker fortfarande deär de bästa människorna på jorden. Så generösa, så varma kylan till trots och alltid har de något spännande att berätta! 

Läs mer här!

Se proffesionella bilder från färden här!

Inlagt 2012-04-24 08:38 | Läst 10688 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-05-04 22:57   fowwe
Dina berättelser om dessa kylslagna områden är verkligen intressant att läsa. Jag känner mig både avskräckt och lockad. Men mest lockad... ;-).
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!