Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


10 och en halv timmes sömn i tältet

10 och en halv timme.
Så länge sov jag första natten i tältet. Det har jag inte gjort på många, många år.
Så trött och utmattad var jag. -23 grader kallt. Sol. Inga människor. Ospårat. Förra året var det uppkört med skoter, folk här och där, men nu kändes det som jag kunde ha varit på inlandsisen på Grönland. Öppet, tomt, vinande snövind, sträv snö som gör allt mycket tuffare och lite sastrugi guppigt, men här var orsaken att det var för lite snö. Och snö vågorna var sten. Och tanken var att den här tiden i Grövelsjön och på Långfjället skulle ägnas åt att tänka efter om jag var redo att prova igen. Snart. Att skida över Grönlands inlandsis.
Första dagen är alltid obekväm. Pulkan kändes tung, även om jag kanske bara hade runt 40 kg. Jag valde att följa det kryssade spåret mot Hävlingestugorna, i hopp om att det var uppkörd skoterled så det gick lättare att klättra upp för backen från STFs Fjällstation. Jag hade hyrt en sele, men den varav enklare modell och kändes krånglig. Som vanligt hade jag glömt en del grejer, bland annat laddaren till mobiltelefonen. Samt att jag blandat ihop fjolårets pulka med årets och att skaklarna satt löst på pulkan. Men jag räknade med snabba lösningar. Och jag fixade det åtminstone för 3-4 dagars tur på fjället.
När det är kallt går det trögare. Ingenting är gratis. Men jag plonkade på i vitheten, njöt av den fantastiska utsikten på norska sidan och senare med Dalarnas högsta fjäll, Storvätteshågna. Mörkret kom snabbt, så jag stannade till vid Särsjöstugorna. Jag hade tagit med mig en oanvänd VE25:a, som jag köpte för 15 år sedan. Använd en gång vid en campning i Raftarp. Utlånad. Nu fanns hål här och där. Värst var att corden inne i tältstängerna var ruttnade och gick av direkt. Jag gjorde en nödlösning med att tejpa alla skarvar med eltejp, men då gick det ju inte att vika ihop dem förrän turen var över. Jag visste om detta problem innan, men ingen tältpinne cord fanns inte i hela norra Dalarna. Jag hade haft massor av tältcord från Hillebergs, med det liksom mycket annat förlorades på Grönland. Det förde också med sig att i det närmaste all utrustning jag hade med mig var gammal. Goretex jackan hade jag på Sibirienturen 2004. Se https://www.mikaelstrandberg.com/.../Explorers_journal...
Det var en testtur. Så jag hade också Soto köket med mig som jag förut haft lite krångel med. Denna gång inte. och jag börjar tro att jag tidigare haft fel bränsle. Det har krånglat när det varit under -20, men nu inte. Däremot försvann en halv liter snabbt. Jag hade mat från Real turmat. Men jag känner mig oerhört trött på denna typ av mat. Jag kröp in i säcken redan halv sju. Kändes obekvämt. Tänkt på förra årets katastrof tur, se https://www.mikaelstrandberg.com/2021/12/29/expeditionstest/ och så somnade jag. -19 utanför.
10 och en halv timme senare vaknade jag. Kramp i bägge övre låren. det har aldrig hänt tidigare, så jag körde igång köket direkt. Öppnad utsikts luckorna på tältet, fantastisk soluppgång. Jag drog i mig två liter vätska. Choklad, kaffe, varma koppen och njöt av lugnet och känslan av frihet. Mitt i allt kom tre meddelanden på min GPS. Batteriet på mobiltelefonen var slut. Ingen ladd kabel. Två av de tre power banksen var tomma. De har gjort sitt och är gamla. En julhälsning från Dana och Eva i Nordnorge hos mamma. Ett upplyftande kärleks meddelande från Hannah. Och så brorsan som sade att temperaturen i Lima var under -25 och han var orolig för att rören skulle frysa. Det var 14 grader inne när jag åkte, men jag insåg att jag måste återvända hem tidigare än jag tänkt.
-19 ute. Det är bara att konstatera, att ju kallare, desto krångligare är allt. Så jag tänkte att jag återvänder långsamt mot station, kör en natt till strax ovanför och så ned och hem till Limedsforsen till lunch på juldagen.
Jag hade känt av hjärnskakningen nästan hela dag ett. Var det kylan? Eller det hårda arbetet? Lite huvudvärk och en sorts odefinierbar obekvämhetskänsla i skallen.
Då kändes Grönland avlägset.
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2022-12-27 15:58   HasseQ

Time to give it up... Vita bandet istället kanske ?

We may chart our life, we may sail for distant ports, finding fresh wonders in the far reaches of the world. Eventually the rudder slips from our hand. Time weakens us and fate overtakes us. We drift, becalmed.
 
Svar 2022-12-27 17:05   explorermikaelstrandberg

Vackra strofer!

Men, nä, jag känner ingen oro för att kunna korsa, inte alls. Det är allt pappersarbete som är slitsamt. Korsa kommer jag att göra. Nordpolen om 4-5 år. När jag är 65.
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.