explorermikaelstrandberg

300 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition England med Barnvagn- Vi har nått Målet vid Buckingham Palace

Nu är vi tillbaka i Malmö igen efter att ha vandrat drygt 78 mil från en av Storbrittaniens fattigaste delar, Moss Side i Manchester, till en av de rikaste, Buckingham Palace i London. Två månader, drygt 78 mil och på många vis min mest fantastiska expedition. detta mycket beroende på hur underbart det är att ha haft med dottern Sardana (kallad Dana) hela färden och sett hur mycket hon älskat i stort sett varje steg vi tagit. Dessutom har sällskapet i form av Georgia från Bolton varit så bra det kan vara. En ny mycket god vän i livet!

 

Det har varit en ganska lätt tur. Jag lade ju på mig nästan 18 kg:s fett innan avfärd, vilket jag brukar förlora på två månader. inte så denna gång....4 kg blott, så nu får jag dra ned på ätande och drickande under en tid.... 

Jag vill i stort sett berätta detta just nu och jag kommer med en längre, mer utforskande och sammanfattande artikel när jag känner mig vid liv igen. 

Fram till nästa artikel: 

* Se vår färdväg på http://punkt.luxson.com/daddyadventurer/ 

*Läs gärna denna intervju med Dana på ExWeb

Postat 2014-07-29 08:18 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition England Med Barnvagn - Från Rollright Till Luton

Klockan är halv tio och jag sitter nu i tältet med min dotter snusande vid min sida, det tog sin tid idag, liksom igår att få Dana att sova. Hon vill bara inte och värmen, mellan 23-26 grader, gör att hon slumrar till mer i barnvagnen, så det är inte så att hon är världens tröttaste heller när det är dags att sova. Hon får vara med om mycket min dotter, mycket. Sedan jag skrev sist har vi traskat ned till Oxford, där vi träffade kanske en av landets mest kända försvars advokter och människorättskämpar, min vän Helena. Hon är också chef för ett av stadens universitet, så vi fick bo i hennes stora rektorsvåning på skolområdet. 12-13 rum. En stor kontrast till de flesta dagar som vi sover på någon åker längs vägen. Jag gillar bägge, men mest åkern. Och jag är glad att se detta gäller även min dotter. Så mycket mer lugn och harmonisk ute än inne. Det är lite, ja, faktiskt ganska mycket Emil i Lönneberga över henne och jag skriker nog åt henne nästan lika mycket som Emils pappa gör åt Emil...men Dana bryr sig inte så mycket! Hon är en underbar levnadsglad liten 22 månadering som lär sig så mycket varje dag.

Det mest krångliga är när man är trött efter att skjutit en barnvagn upp och ned längs rullande backar i två mil och mest behöver vila själv, det plötsligt börjar hällregna och Dana skall ändå bestämma hur tältet skall sättas upp...oftast slutar det med att hon går över till Georgias tält för att i stället hjälpa henne, när farsan inte fattar att saker och ting tar tid trots hällregnet och varför skriker gubben?

Det förutom så är hon så enkel att ha att göra med! Hon sitter sammanlagt 6-7 timmar per dag i barnvagnen och mellan slumrarna, så kommenterar hon omgivningen, ja, hon visar mest intresse för lekplatser, djur och helikoptrar, sjunger ganska dramatiska sånger på sitt barnspråk och man förstår vissa ord som shoes och tyst! Hon äter allting. Ja, nu äter hon helt själv, ja, kräver att få göra det och har väl ätit en hel del hennes mamma inte vill hon skall äta. Men kakor är bra när det börjar bli för mycket och Dana börjar skälla argt utan någon egentlig anledning, mer än att hon inte får som hon vill. Oftast får hon ju det...

Som ni förstår är detta den bästa tiden i mitt liv. Lite oro kände jag innan vi lämnade Moss Side, men när en av vår världs främste Expeditionsledare och tolkare av Expeditioner, min gode vän Nigel, förklarade under några dagar i hans fantastiska hem -som ett Expeditionsmuseum- att han hade ju träffat barnen, barnbarnen till familjerna Scott, Schackleton och andra kända brittiska upptäcktsresande, så förklarade han att det enda andra barnet han sett som hade så mycket äkta vildhet i sig (på ett mycket positivt sätt), och var så harmonisk, levnadsglad och smart som denna 22 månaders baby, det var Wally Herberts dotter Kari som bodde med mamma och pappa på Nordpolen under olika omgångar. Tuffast var Dana. kanske för att hon under samtalet slog huvudet i bordskanten tre gånger utan att klaga. Hon är sådan. Det är efter mamman så klart. Dessa ord gjorde mig stoltare än någonsin i livet. Tänk vilken ynnest att få leva lite då med en sådan dotter. Jag hoppas hon får behålla den här vildheten livet ut.

Ja, nu skall vi in i Luton imorrn, få se om jag kan hitta Stockholmbombarens släkt här då och prata med dem. Jag tror den här dokumentären kommer att bli bra i slutet ändå. Engalnd är ju inte Jemen och Sibirien precis...

*Följ resvägen här på http://punkt.luxson.com/daddyadventurer/

Postat 2014-07-15 23:09 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition England Med Barnvagn - Från Leicester Till Rollright

Vi har nu knallat och skjutit barnvagnen i 42 mil under 5 veckor. 9 punkteringar, 40 kg i skjutningsmotstånd inklusive Dana och det har för det mesta varit som en sorts aktiv semester. England är ju ett ganska enkelt land att färdas i. Vädret inte för extremt åt något håll, ja, vi har i stora drag haft sol hela tiden, vilket i sig är ganska unikt, trafiken ganska van udda fordon som vårt och vi hittar något att äta överallt. Allting ganska medel utan alltför mycket drama.  

Det har varit en underbar tid på flera plan. Att åter leva och sova ute på heltid är bara det bästa livet. Man är pigg, glad, nyfiken och harmoniskt för det mesta. Och att få göra allt detta med den här helt underbara dottern jag har fått, Dana, är ju så bra det bara blir. Hon älskar det här livet, är tuff som få, mycket utåtriktad och nyfiken, gillar att få uppmärksamhet och vill göra absolut allt vi gör. Så hon hjälper till med allt ifrån att laga punkteringar till att sätta upp tälten. Och hon har varit med om att träffa många spännande människor. Alltifrån lorden i Hagley, som hon träffade enbart klädd i blöjor, till jemeniter i Birmingham. Det är underbart, underbart att se vilket självförtroende hon har och hur hon vågar leva.  

Jag har återigen lyckats hitta en fenomenal partner. Denna gång Bolton-tjejen Georgia som arbetar dygnet runt och tar hand om Dana som sin egen dotter och ger ett engelskt perspektiv på allt vi gör. jag känner mig sannerligen privilegierad. 

Jag tycker ju personligen att mest spännande är alla invandringsområden. Alltid fullt av liv, spänning, lukter och rikedom. Vi tillbringade fyra dagar i Birmingham med att bo på ett sådant där hotell som invandrare (och byggarbetare) hamnar på. Billigt men ändå dyrt för standarden är så usel, lortigt, ovanpå en bråkig pub, med stans värsta trafik utanför, inga gardiner, så sömn är en total bristvara. De här dagarna handlade mest om att göra en bild av de svårigheter som brittiska muslimer befinner sig i just nu, med ropen skallande om att de får för mycket utrymme samt att invandringen måste dras ned mycket. Rädsla och oro är något som präglar det engelska samhället. mycket mer än i Sverige. Jag hoppas verkligen inte vi hamnar där. Även om jag ser oro med ökande Sverige Demokrater och annat extremt oroande för ett värdigt liv. 

England har verkligen blivit ett blandat land och jag älskar det verkligen. men som i Sverige, så är det ju så att det är mest i städerna. på landsbygden är allt ganska sig likt. Böljande åkrar, små pittoreska byar, bara vita människor och allt är exakt monotont ganska lika. Helt ok, men mest transportsträcka för min del. 

Allemansrätten, jag hoppas alla svenskar förstår detta unikum som vi måste slåss för att behålla över allt annat. Det är frihet och rättvisa. här i England är det bara en gnutta land åt alla och man får med ytterst få undantag inte slå läger eller liknande. Allt annat land är privat på ett eller annat sätt. Självklart är förutsättningarna mycket olik de svenska, här bor ju närmare 64 miljoner människor på en liten ö och det komplicerar självklart, men sanningen är den det är några få som har utrymme, de flesta inget. men få få protesterar. De är tålmodiga till det yttersta britterna och tror på både tabloider och på vad de styrande säger och gör. Av vad jag set i det s.k Midlands, så är det ytterst fogliga, lågmälda, vänliga, hyggliga, avslappnade och vill leva sitt liv utan att störas för mycket av det okända. Som ett åar med en barnvagn och en 20-månader gammal Dana the Explorer. Flertalet ser inte ens på oss. Men så är det ju i Sverige också. Folk är livrädda att bli tilltalade eller uppmärksammade. Puh, vilket liv.... 

Jag har blivit bortskämd med att många av mina engelska vänner och bekanta är stora excentriska personligheter och trodde kanske det fanns fler. Men det gör det nog inte, med få undantag. Nu besöker vi två av dem och livet är då bara det bästa! De här två har styrt hur världen ser på Expeditioner under över trettio år nu. Underbara, varma och åsiktsfyllda människor! Och jag vill att Dana skall få träffa av de som lyckats med det mesta i livet. men som samtidigt gått genom många tragedier för att just bli så fantastiskt fina människor. Så är livet. Ena minuten glädje, den andre sorg. 

Ja, livet är väl fantastiskt! Nu måste jag tvätta lortgrisen Dana, som verkligen hatar vatten, och så göra ren alla kameror, överföra filer mellan dator och hårddiskar...ja, jag tror filmen om England å vår vandringen blir sevärd och bra! Framförallt med Dana! 

*Följ vår framfart på karta här!

 

Postat 2014-07-08 11:52 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

 

Logga in

Tips!