explorermikaelstrandberg

380 p
Bloggar > Mikael Strandberg > Hur vill du att dina ...

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Hur vill du att dina barn skall minnas dig?

Skriv en artikel Hur Du Vill att Dina Barn Skall Minnas Dig bad en vän i Stockholm förra veckan. jag har försökt nu.

Jag känner mig som en extremt priviligierad människa. Jag har fått tillfället att resa världen över och ha det som mitt jobb, jag har fått möjligheten att träffa de mest fantastiska av människor och uppleva denna klart övervägande vackra jord vi lever på. Jag har fått chansen att leva min dröm. Ändå känner jag att allt detta väger gnutta mot den känsla jag får uppleva varje dag när jag vaknar upp och ser mina barn snusa intill mig. Den kärlek och värme jag känner är så stark att det nästan känns som jag skulle kunna brinna upp.

Jag hade ju aldrig trott att jag en dag skulle bli farsa. men åren har lärt mig att man aldrig vet vilka underliga vägar livet tar. År 2009 åkte jag till Jemen för första gången. Av två skäl, för det första för att lära mig arabiska, men mest för att jag upplevde livet fullkomligt meningslöst och långt där inne i själens yttermarker fanns en förhoppning att eftersom Jemen ansågs som ett av världens farligaste länder och befann sig på kanten av ett tilltagande inbördeskrig, så var det så att jag skulle bombas i bitar, så var det inte hela världen. Jag höll på att ätas upp inombords av sorg och smärta. Jag som ägnat så stor del av mitt liv att försöka förstå meningen med livet och berätta om de goda sidorna av livet, jag förstod nu ingenting och insåg att min enda väg ut var att jag behövde en god portion hopp och vägledning.

Jag hann knappt landa i Jemens myllrande fantastiska huvudstad Sana, förrän de högre makterna åter gav mig en livets ynnest. Hoppet och vägledningen dök upp i form av en av de mest fantastiska människor jag mött under alla 27 år av resande världen över, ja, kvinnan som idag är min fru, Pam. Hon dök upp som en virvelvind och svepte in mig i starka krafter av möjligheter, gränslös kärlek och hon var alldeles för god för mig. Hon var unik på många vis, Hon talade aldrig illa om folk, förbjöd mig att klaga och gnälla, dömde ingen och var på de svagas sida. Än idag förstår jag inte varför hon valde en misslyckat individ som mig. Men det har hon lyckligtvis gjort och fyra år senare så har vi tillsammans de två mest fantastiska döttrarna på jorden, Eva och Sardana. Och mitt stora mål i livet är att ge dem alla möjligheter och all den kärlek som är möjlig, för att de skall få leva det liv de väljer framöver.

Att vara pappa till en tre åring och en ett åring vid 51 års ålder har självklart sina utmaningar, men än är det väldigt enkelt. Mest för att de har så bra mamma. Hon är den som är starkast och sätter regler att följa. För oss alla. Jag vill mest att barnen skall ha en pappa som finns till hela tiden, låter dem mer eller mindre göra hur de vill, ja, de lindar mig enkelt runt sina fingrar och en pappa som ägnar hela sitt liv åt att skapa möjligheter för dem. Den äldsta är mest lik mig, upp och ned i humöret, klart mest upp, hon älskar skratt och lek, ja, livet, hon är urenkel att resa med, så frt det är dags, är hon världens lyckligaste och hon är oerhört, ja, gränslöst nyfiken. Men också blyg och försiktig. Den yngste måste ju överleva i sin systers närvaro, så hon är en tuffing som vet vad hon vill, mer allvarlig på ett sätt, men ler ändå nästan alltid, förutom när hon är trött eller hungrig. Hon är lik sin mor och man märker redan att hn har sin mammas knivskarpa intelligens. varje sekund med de två är ett nöje, ett privilegium, för jag tar inget för givet, eftersom jag vet hur fort saker och ting kan förändras.

Jag vill att barnen om de får frågan i framtiden hur de minns farsan, ja, att de skall minnas mig som en pappa som älskade dom utan gräns, såg dem som helt felfria, fanns till och skapade möjligheter för dem. Och att de vet att alltsedan deras födsel så har pappa varit lycklig på ett sätt som han trodde var en omöjlighet. Och jag tänker, tänk att det gick att bli så lycklig!

Inlagt 2013-08-05 17:14 | Läst 11514 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2013-08-07 07:39   Håkan Friberg
Jag gläds med dig - det är aldrig för sent. En sak får du dock se upp med. Som lärare har jag allt för ofta träffat föräldrar som anser att deras barn är felfria. Även en av mina söner levde ett tag på andra sidan gränsen till vad som kan anses godtagbart. Han hade inte blivit hjälpt av en pappa som ansett honom ofelbar.
 
Svar 2013-08-07 09:43   explorermikaelstrandberg
Noterat och tack för de fina orden!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!