Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Grönland: Klimatförändringar

Kaos!

Jag kom just innanför dörren efter att ha ruschat ned till Dana´s skola med ett par skalbyxor jag glömde skicka med henne inför dagens promenad med dagis. Och jag hann också precis till Eva´s skola för att lämna in hennes gymnastikkläder som jag också glömde i paniken att hinna iväg i tid samt filma detta nu på morgonen. Dessutom har jag tagit fel på dag för mitt filmande av folk jag stämt möte med. Det är fredag när jag skriver detta och det är åter behagligt varmt ute. Jag tänk hur tvärt temperaturerna skiljer sig från en dag till en annan. Igår kallt, idag varmt, i förrgår hällregn.

Jag misstänker att just så här uppfattar de flesta detta med klimatförändringar, smältande inlandisar, växthusgaser, global uppvärmning och allt varmare hav. De känner till att det finns, klarar inte av att tänka på det och vardagens små bekymmer tar över. Och ännu en dag går. Jag har ju följt hur diskussionerna går här på Grönland och i samhället angående just klimatförändringar och hur stora de är. Jag ser att större delen av landets media prata om det. Men nästan alltid i form av en artikel där en forskare eller något institut påstår det ena eller andra. Nu senast att snö- och istäcket på inlandsisen inte har smält som vanligt, utan tvärtom ökat. Detta till följd av orkaner på andra delar i världen. Men det ytterst få heltäckande artiklar eller ledarsidor i ämnet. Det är som resten i världen, flertalet orkar inte engagera sig. Man hoppas någon annan gör det.

Nu är det ju dock så att Grönland är en av några få platser i världen som verkligen gör en dramatisk skillnad gällande klimatförändringar och framtiden. Det beror främst på avsmältningen av den gigantiska inlandsisen som detta år till trots, har varit sanslös de sista åren och i korta drag, vad som då kommer att hända om detta fortsätter i samma tempo, och inget tyder på att det inte fortsätter, så höjs havsnivån och annat elände följer i dess spår. Ni kanske har följt det politiska spelet runt det s.k Paris avtalet och vet då att huvudmålet är att inte tillåta jordens värme att höjas utöver två grader, helst inte mer än 1.5 grad, för sker detta höjs då vatten nivån sju meter! Inte bara runt Grönlands kuster och generellt utöver hela jordklotet. Och för de då som bor i Holland eller exempelvis Göteborg, så är ju detta ett stort bekymmer! Och mycket mer elände.

Nu har vi ju klimatförnekare som Trump och hans anhang som påstår detta är skitsnack, så en av anledningarna att vi också är här på Grönland är ju att prata med lokalbefolkningen och se vad de tror och säger, så häromdagen träffade jag Albrecht och hans fru och pratade om just detta.

De bor i en fin, och varm, liten stuga inte så långt från oss och det var som att komma hem till morsan när hon levde, pedantiskt fint och fyllt av minnen och kitsch. Och god efterrätt med kaffe! Albrecht och hans fru var ju ett helt underbart par. Albert skrattar hela tiden. Hon backade upp honom, samtidigt som hon tittade på TV, sköt in kommentarer och väntade på den tid när det skulle vara dags att servera sin ostkaka! Det tog nästan två timmars väntan för henne. Albrecht hade varit fiskare större delen av livet och flyttat hit till samhället 1962 när det rådde bättre tider här.

”Förr om åren kunde vi ju färdas en stor del av året med hundar och senare med skoter över isen, men de sista åren har det varit en omöjlighet.”

”Vad menar han med de sista åren?” undrar jag genom min nya översättare Ava, eftersom Albrecht bara pratar grönländska, men hon skakade på huvudet som svar.

”Det var så kallt då att när hundarna sprang och deras utandningsluft, ja, man kunde inte se dem, så kallt ute var det, men det är borta nu. Både hundarna och kylan. Men jag har alltid levt med hundar, så svårt nu.”

Även Albrecht har ju hört talas om klimatförändringarna, växthusgaser och smältande isar. Människans påverkan på klimatet.

”Se på alla de här stora skogsbränderna vi har haft nu, torvbränder. Utan tvekan är det så att de startats av människor som inte begriper när man kan eller inte kan göra eldar. Folk blir alltmer frånvända naturen.”

Andra jag pratat med som varit med några år i samhället har nämnt det faktum att valrossen är helt borta, bortskrämd av motorer och oljud, den grönländska hälleflundran är en ren katastrof just nu.

”Helt klart överfiske” , påpekar Albrecht: ” Det är inte först gången det händer. Och så ser vi överallt att vädret är inte detsamma. Det är varmare, vi kan se att vattennivån höjs här i omgivningen bara och så har man fått överge två byar här norröver till följd av jordskred. Och de byarna är borta för alltid. Det är för farligt att återvända.”

Byarna Nuugaatsiaq och Illorsuit drabbades av en tsunami, så svar och så snabb efter jordskredet, att folk inte får flytta tillbaka till dessa orter, det är för farligt. Än finns inget bevis på att det har att göra med klimatförändringarna, men forskarna är övertygande att det snart händer igen i samma trakt. Albrecht vet heller egentligen inte varför allt det här händer, det som förändrat hans liv på en hel del vis. Någon fördel i det ser han inte. I år finns inga bär exempelvis säger han, det frös på för tidigt. Och vägarna spricker hela tiden, tjälen. Och det blommar mer än någonsin utanför vårt hus. Förr varande vintern till juli. När förr var får vi inget svar på. Ej heller hur framtiden blir, men jag tror det är vettigt att lyssna på folk med egna erfarenheter utöver det vetenskapen kommer fram till. Och i min bok just nu med samlade erfarenheter efter de första samtalen så innebär att vetenskapen har rätt. Så vi bör lyssna på de som vet.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.