Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Kategorier:

Etiketter:

Expedition - mitt fotograferande

Den senaste tiden har jag fått sanslöst många email angående vad jag har för kamera och hur jag lägger upp mitt fotande. Det gör mig mycket glad att få sådana frågor, för det tyder på att bilderna kanske väcker någons känslor och inspirerar någon att lägga ned lite extra tid på fotgraferandet på resan. Jag har skrivit en artikel tidigare beträffande fotande på resan , men tänkte berätta lite om mitt fotande.

Jag har en Nikon D-80 med ett gammalt 35-75 mm objektiv som jag haft sedan 1997. Jag har flera stativ, blixtar och ett 75-300 mm objektiv, lika gammalt, men jag använder vare sig blixtar, stativ eller långt objektiv. Mest för att jag är för slö och spontan för att dra med mig hela utrustningen utan under Sibirienturen där det bara gick att använda en liten Sony P 92-kamera, så gillade jag just att bara kunna ta fram den när det passande, utan att behöva planera, ta fram ur ryggsäck eller pulka, montera...så nu passar detta mer mitt sätt att vara. Extremt spontan och helt utan planering. Jag gillar heller inte att bearbeta bilderna, mest för att jag inte har tålamodet, mer än att elemäntärt styra upp dem en gnutta och jag vill att alla bilder verkligen skall motsvara hur verkligheten är. Den är alltid bra nog tycker jag.

Däremot vill jag självklart att folk skall kika på mina bilder, så med hjälp av att följa redaktör Christer Lindhs otaliga twittrar, mycket bra sådana (han fick mig att finna Spotify och mycket annat, denne mästare) , så hittade jag en fotosajt jag gillade. De andra jag haft bilderna på, Google och Flickr, är ju verkligen inte bra tycker jag, men denna, den höjer verkligen fotona! Så jag vill dela med mig av de bilder jag lagt upp där.

http://mikaelstrandberg.500px.com/

Mina foton är de som ger mig mest jobb just nu. Så det går att vara slarvig, spontan, slö och tekniskt ointresserad. men det är nog betydligt bättre att vara perfektionist. Kanske.

Ja, nog om detta....förresten fick jag detta mejl just nu, ett av ett hundratals jag börjar få från läsare varje vecka, men detta måste väl vara ett skämt? Adressen är så anonym den kan vara...

Hej.

Hej, jag planerar på att ge mig ut i vildmarken, ca. 1 månads kajak/vandrande; och jag vill ställa en personlig fråga till dig eftersom
du har erfarenhet och kan hjälpa mig. Jag är fysiskt fulltränad men är rädd för en enda sak; att sexlusten kommer få kroppen/sinnet ur
balans och börja spela ett spratt, och till slut övertyga mig om att återvända. Vad gör man med sexlusten under tiden, går den bort av
sig själv eller måste man tillfredställa dess begär? Måste man ha med sig porr? Eller gör själva utmattningen den obefintlig. Uppskattar
diit svar.

Föregående Nästa Startsida

Avexplorermikaelstrandberg Publicerat 2011-08-16 Läst 13704 ggr

Logga in för att kommentera

2011-08-16 23:47 Thomas Traneving: Ha ha ha ..... Roligt mail. Överväger du ett svar ;)
=)
/H
2011-08-17 05:02 explorermikaelstrandberg: Jag svarade faktiskt, just in case, det inte var ett skämt, med typ, det är individuellt....
2011-08-17 12:15 seobserver: Ler med hela ansiktet! Det finns ingen hejd på frågandet./J
2011-08-17 16:28 explorermikaelstrandberg: ok, jag hittade svaret jag gav, döm själva om det är ett värdigt svar....

En omöjlig fråga. Det är så individuellt.

Viktigast att ge sig iväg så får du se.

Lycka till!

M

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Läs inlägget

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Läs inlägget

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Läs inlägget