Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition - Konsten att komma människor nära

Jag kom just innanför dörren efter ett besök i Polen, med en förhoppning att komma iväg på Expedition igen.  Ett land jag trivs oerhört mycket i och med dess människor. Det är mycket Sibirien över landet! På flyget hem kom jag att tänka på hur helt avgörande en Expedition som har att göra med människor, har att göra med hur man uppträder. Och kom då att tänka den här skriften här nedan, nedtecknad under Sibirienturen:

´´Jag har jobbat med film över hela världen och jag vet hur svårt det är att komma människor in på livet´´ , förklarade en känd dokumentärfilmare i ett mejl till mig för inte så länge sedan och fortsatte, ´´men jag har sett era 3-minutersfilmer på internet, läst era rapporter och det verkar som ni kommer alla människor in på livet. Hur bär ni er åt?´´

En av de vanligaste frågorna vi får. Det hur vi lär känna alla människor i vår väg så bra som vi gör. Svaret är mycket enkelt, men ändå så svårt att utföra. Det är till viss del en läggningsfråga, till viss del sättet att färdas och så konsten att förstå människan som art. Låt mig ta besöket här i Kolymskaya som exempel. 

Varje dag är det en strid ström av olika spännande människor som knackar på dörren till vår lägenhet. Idag har en ung kvinna med ett nyfödd barn varit hit, som tillhörde evenkerna, en annan urgammal renskötarkultur. (Inte alls släkt med evenerna.) Hon hade hört att vi var intresserade av hennes kultur och hon ville veta mer om vårt avlånga land. Två ungdomar kom förbi för att hämta oss för ett besök till en gammal even gumma, som kunde berätta om sitt folks andevärld. Ett gång småungar ville ha autograferna, eftersom något sagt att vi var olympiska mästare i skidor. Förmodligen trodde de att vi var Gunde Svan och Sixten Jernberg. En pälsklädd tjuktjer undrade om vi ville låna hans TV för att ha någonting att göra om kvällen, när ingen kunde hålla oss sällskap. Vilket är vårt minsta problem. Varje kväll kommer kommunalrådet Rima, hennes syster Ludmilla och museichefen Vera, eller någon av dem, förbi för att stämma av vad vi vill göra påföljande dag och förse oss med stora mängder mat eftersom de fått för sig att vi inte kan laga själva. Eller för att de är så fantastiskt snälla och för att de helt enkelt trivs i vårt sällskap. 

Vad jag menar, det är att man som person måste tycka om och trivas med andra människor. Det här är ingen plats för surkartar och buttergökar. För det andra måste man få andra människors respekt. För vår del har mycket av vårt sätt att färdas att göra med den väldigt stora respekt vi får överallt. I gamla Sovjetunionen låg sportprestationer högt på samhällsskalan. Att färdas med fordon skulle inte alls fungera lika bra. Men, allra viktigast, det är ändå kunskapen att förstå hur andra människor fungerar och vara mycket ärlig. Alla människor, oavsett kultur, bakgrund och ålder, tycker om att prata om sig själv, sin tillvaro och sina drömmar. Men för att få andra människor att göra det så måste man visa sig genuint intresserad, och verkligen vara det, samtidigt som man har en bakgrund, eller specifika kunskaper, som gör att folk kan associera till sin egen vardag. Längs Kolyma kan vi alltid tala om jakt och fiske, storslagen natur, extremväder och vi har samma glesbygdsmentalitet, vilket direkt ger oss en gemensam bas att förstå varandra. Även om vår ryska är ganska usel. Vi kommer direkt överens. Och, lika viktigt, det är att tala om, ofta, hur mycket man uppskattar deras vänlighet, generositet, deras land, kultur och natur. Aldrig klaga! (Om du känner behov av att göra det, har du hamnat på fel ställe. Åk då hem.) Och man måste mena det, annars går det inte. Det här att berömma andra människor, är vi människor tyvärr väldigt usla på, världen över. Det är en mänsklig svaghet. För verkligheten är den att uppmuntrar man folk på ett ärligt sätt, så öppnas alla dörrar.

Dessa råd kan appliceras och fungera överallt, av alla i alla sammanhang. Om jag går ned till den oerhört hygglige Bil-Bertil i Särna och förklarar hur duktig, vänlig och hygglig han är, samtidigt som jag intresserat lyssnar på hans lustiga berättelser om hur han hjälpt vinterturister som åkt av vägen, och menar detta, tacka tusan för att han gör ett bra jobb på gamla Berta - vår Audi. Svårare än så är det inte.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-01-13 18:37   äventyrssugen

Jag undrar om inte många av dagens äventyrare mer eller mindre medvetet väljer bort mötet med människor när de planerar och genomför sina färder. Tanken på äventyrare/utforskare och möten med människor från andra kulturer är något som för många har en viss dålig klang. Man tänker sig lätt den vite mannen som åker runt och ”upptäcker okända folkslag”. Associationerna går sen till andra obehagliga värderingar. Utan att vara påläst på ämnet antar jag att de tidiga äventyrarna som du ofta refererar till inte hörde till de värsta utan det var vågen av antropologer som kom i deras spår. De gjorde säkert ett jättejobb, men ofta utifrån ett perspektiv och synsätt som idag känns väldigt förlegat.
Jag tror att många av dagens äventyrare hellre väljer att renodla. Man vill att det ska handla om en själv, naturen och prestationen. En del väljer bara två av de tre. Jag och naturen eller jag och prestationen. Att lägga till människorna som ytterligare en faktor är något man endera aktivt väljer bort eller först under genomförandet blir medveten om.
Jag tycker att det är ok att välja bort om man vill men då måste man också vara medveten om att det man genomför minskar i intresse för väldigt många. Att du har blivit så populär som äventyrare har säkert att göra med att du lyckas lyfta fram alla delar, naturen, prestationen och mötet med människorna lika mycket. Och att du lyckas visa upp mötet med människorna på ett modernt sätt.
 
2011-01-13 19:28   explorermikaelstrandberg

Tack Erik för din kommentar. Det är just en sådan här kommentar, och reflexion, som gör det värt att skriva blogginlägg. Det leder vidare till nya funderingar, utmaningar och tankar. Det stimulerar oerhört mycket, tack!
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.