Ahmed Ali var vaken hela natten. Antar, vår kamel, var hungrig och hans favoritkost bestående av majsstjälkar började ta slut längs vägen. Nu fanns mest alfa-alfa, vilket han tydligt visade att han inte gillade. men det var inte bara Antars hunger som höll Ahmed Ali vaken, även för honom den tilltagande kölden. För mig var den en välsignelse, för hettan under dagen var mördande, trots att min termometer visade runt 34-35 grader, kändes det värre. Ingen vind. Jag började alltmer tvivla på det Ahmed Ali hade sagt innan avfärd överrensstämde med verkligheten. Om han varit i Sanaa och gått här med kamel förut, då borde han väl ha känt till att det finns mindre majsstjälkar och att det skulle komma att bli mycket kallare desto längre norröver vi kom, eller hur? Så jag frågade Amin som svarade:
"Han tror fortfarande att vi är på väg till Ibb längs stora vägen. Han har aldrig varit till Sanaa och som du ser, han tvättar sig aldrig. Han är en outbildad man, men en god sådan."
Jag har aldrig egentligen gillat att följa större vägar. Folk är mindre trevliga, trafiken är farlig och det har ingenting med en riktig Expedition att göra. Med det menar jag en färd bortom allfartsvägarna som kan höja en människas kunskap till det yttersta på alla nivåer. Därför hade vi nu lämnat stora vägen för att följa dalgången Wadi Zabid tills dess slut. Vi hade hört talas om att i dess slutfas gick en lång klättring upp till 2000 meter, men att den inte var lämpad för kameler. Erfarenheten hade också lärt mig att aldrig lita på andrahands uppgifter, i synnerhet inte från en lokalbefolkning som slutat färdas med kamel, men i och för sig än gick till fots, eftersom landet led av usla kommunikationer för folk, men de följde huvudleden. Bara flyktingar, skummisar och spioner följde omärkta leder. Både Amin och jag var övertygade om att vi någonstans längs vägen skulle drabbas av dessa anklagelser. Det skulle inte dröja lång tid.
Amin var trött och lite upprörd på sig själv, för han hade glömt qisr (svagt kaffe som kokas på bönans skal) och tillhörande kryddor och fick därför nöja sig med vanligt kaffe eller te. Han liksom jag var ganska otränade och det betyder att man helt enkelt blir mer lättirriterad och han började bli alltmer upprörd på Ahmed Ali, som inte ens hade tagit med sig en filt eller extra kläder, utan allt han hade var en sliten madrass. Ja, han trodde ju han var på väg till Ibb och nu framkom att de resor han tidigare hade gjort hade varit med rika italienska turister längs stranden i Tihama-trakten, där de ständigt gett honom extra pengar. Även här var han något chockad att inte jag gjorde samma sak. Ja, han var nog ganska förvånad över det mesta, exempelvis att vi själva lagade maten, något han inte gillade för mycket, eftersom vi inte kunde servera kött och honung hela tiden, men han följde med när vi lade näsan i riktning nordöst, vadade över den vad djupa bäcken och följde den steniga stranden.
"Amin" , påpekade jag; "Idag måste vi på allvar stanna till och fråga folk vart den egentliga stigen går, eftersom jag misstänker att dalen kommer att dela sig då och då."
Amin nickade. Han hade ont i föttern, eftersom fotbollsskorna egentligen inte var gjorde för vandring i sten, men han fortsatte, även om han skämtsamt gnällde hela tiden och översatte allt Ahmed Ali hade klagat på natten innan. Som kylan och att vi inte skulle till Ibb.Och varför gav jag honom inga pengar, mer än de vi hade kommit överrens om? Än fanns det mobil täckning, så Amins fru ringde mest hela dagarna och klagade på att han inte lämnat tillräckligt med pengar för henne och barnen att köpa mat för. Så de bad Pamela göra detta.
Hettan bara tilltog. Ingen vind. Vi gick fram och tillbaka över bäcken, så det gjorde att skavsåren kom snabbt. Jag hade inte ens tagit med mig smärtstillande eller skavsårstejp. Så ordentligt otränad för Expedition var jag. Senaste riktiga Expeditionen, och med det menar jag en färd utanför allfartsgränserna som tänjer på alla gränser, var ju 2004-05. Sibirien-turen. Sedan den tiden hade jag mest överlevt, startat om livet och det var först det senaste året som jag börjat göra det jag älskar, vara ute i vildmarken. Jag visste att det mesta satt i ryggraden, men att det skulle ta sin tid. Hade jag verkligen vad som krävdes? För det kändes oerhört tufft. Jag verkligen hatade att vara grinig, men det var svårt, eftersom för varje meter vi gick, ju mer vatten vi passerade, desto mer ville de två dra sig ur det hela. Så jag ökade bara tempot och de kunde då bara hänga på. Jag försökte motivera dem med hur vackert det var och känslan av att klara av att göra denna färd, som alla ansåg vara omöjlig. Vilken status det skulle innebära för dem i respektive samhälle de levde i. Det köpte de, alltid.
På kartan, ja, åtminstone bilkartan vi hade, ser det ut som om hela Wadi Zabid är folktom. Men i verkligheten ligger det små idylliska byar placerade högt uppe på bergen som omger bägge sidor av dalgången och det fanns små grupper av folk längs hela dalgången. Många hämtade just vatten,endera med kamel eller åsna, för att sedan mödosamt återvända upp till byn, högt där uppe. Byarnas belägenhet hade med översvämningar och säkerhet mot andra stammar att göra. Varje en av dem frågade varför vi inte åkte bil längs den stora vägen, varför vi utsatte oss för detta hårda arbete och, ja, vilka var vi egentligen?
Dalgången var mycket vacker. Men torr. Ju längre upp vi kom, desto mindre vatten. Och tvärare bergsväggar, vackert placerade byar. Men det fanns ingen mat för Antar. Det blev självklart vår prioritet. Men ju längre in, desto mer misstänksamma blev folk och vi blev ständigt stoppade. Alla här bar ju Kalashnikov, mest för att det tillhör den traditionella klädseln tillsammans med kniven som kallas jambijja. men Jemen är ett klanindelat område och ibland visste inte vi att vi lämnade ett och kom in i ett nytt, emn folk här är livrädda att ta beslut, framförallt ett felaktigt sådant, därför fick vi aldrig något riktigt svar varför vi blev stoppade, förran någon sade att alla trodde vi endera var judar som återvänt sedan de sparkades ut 1948, för att nu hämta sina gömda skatter, eller att vi var flyktingar från Somalia. Två åsikter som visade hur oerhört långt från en något så när upplyst värld de var. Hur mycket, förstod vi när de flesta började tro att även trodde att Amin och Ahmed Ali var utlänningar!
Lika ofta häpnades jag dock över generositeten hos folk trots de svåra tiderna och att de var med de fattigaste människor jag någonsin träffat på. Ofta när natt mörkret börjat falla eller strax efter solnedgången, så dök någon upp med färskt bröd, bland kaffe, ibland bönor. Ibland skickade någon av lokal shejkerna en beväpnad stamkrigare, som sov i samma tält som Ahmed Ali, för att skydda oss om nätterna. Oftast var han så hungrig, att han åt upp mycket av den mat vi bar med oss. Men mest oroliga var vi hur vi skulle hitta mat för Antar. Vems var ansvaret? Visserligen hade jag blivit lovad att Ahmed Ali hade full kontroll, och ofta hade han det, men i slutändan är hela ansvaret mitt. Så jag hade svårt att sova om nätterna. Och den dagen vi nådde sluet av Wadi Zabid, och efter ett par timmars letande, hittat på stig och någon som kunde visa vägen, då var Antar trött. Hade inte vår nye "guide" svurit att det fanns mat åt Antar påtoppen, hade vi vänt om.
En halv dag senare ville Ahmed Ali slå mig på käften!
