Att det var ett tag sedan jag var på Expedition, insåg jag när jag öppnade ögonen på morgonen av böneutroparens druckna stämma. Jag var sönder biten av myggbett och föregående dags trötthet, hade gjort att jag inte vare sig brydde mig att sätta upp myggnät och jag hade glömt myggstiftet i Sanaa. Med andra viktiga delar som ingår i en Expedition. Som exempelvis pannlampan.

"Oroa dig inte" , påpekade Hussein,Usamas son, som jag hade förhandlat med om vilka priser som gällde föregående kväll; "Det finns ingen malaria i Zabid. Kamelen har anlänt."

Jag skyndade ut ur skjulet vi tillbringat natten i, obekvämt på en repsäng utan madrass, och och därutanför låg det en mycket vacker kamel med ett mönster av hennafärgade ringar över hela kroppen. Den hade redan sadel på sig och mot väggen till byggnaden satt hans ägare och flinade. Det var en liten gammal gubbe med en stark solbränna och ett fårat ansikte. Ahmed Ali Hassan presenterades han sig som.

"Han har kommit från sin by på morgonen, som ligger 15 km härifrån, men han är redo när ni är det" , förklarade Hussein och jag förklarade att vi ville ge oss iväg direkt.

Jag hade väntat i så många år att åter bege mig iväg på en riktig Expedition, så jag var oerhört otålig. Samtidigt ville jag visa att det inte skulle bli någon semester resa för både Ahmed Ali Hassan och Amin, så jag satte full fart direkt efter det vi fått upp alla grejer på den mycket vackra, vältränade kamelen med riktning mot den stora vägen. Min lilla ryggsäck med all teknik kändes oroväckande tung. Den vägde nog bara en 12 kg, men det kändes som trettio. Efter drygt 18 meter hojtade Amin:

"Jag har glömt mina skor i Sanaa och jag kan inte gå i bara sandalerna som den gamle här."

Så jag gav honom ett förskott, och han gick in i den antika stadens centrum och handlade. Han kom tillbaka med ett par fotbollsskor.

"Jag har alltid drömt om ett par fotbollsskor" , föklarade han sitt inköp.

I middagshettan lämnade vi Zabid, traskade först efter den stora vägen söderut mot klassiska Mocha, kaffets ursprungsort, men sedan lämnade Ahmed Ali Hassan vägen och vi gick parallellt med vägen i några kilometer. Det verkade som om han hade pejl på vart vi skulle, den gamle Tihama mannen. Jag hade noggrant frågat ut Usama och hans söner kvällen innan och de hade förklarat att både den gamle och hans kamel, som vi döpte till Antar, var mycket erfarna av långväga resor, turister och kände till hela vägen till Sanaa, vårt mål. Vårt första mål var Al Jarrahi-korsningen 15 km bort, där vi tvärt skulle gå österut mot Ibb och Wadi Zabid. Efter mötet med stamkrigarna som försökte utpressa oss dagen innan, hade vi lagt om vår färdväg mot huvudstaden och hade i stället bestämt oss för att använda oss av en väg som följde Carsten Neibuhrs Expedition i mitten på 1700-talet. En av områdets viktigaste till följd av de kartor som gjordes av tyske Neibuhr, men en Expedition där linnelärjungen och den svensk-finske Peter Forsskål mötte sin död i malaria i Jarim, en möjlig stad längs vår väg. I dessa trakter började fleratlet av gruppens medlemmar insjukna i en sjukdom som då var okänd. Dock torde de aldrig ha stannat till i korsningen vid Al Jarrahi och köpt flera liter Coca Cola och vatten, som vi gjorde. Värmen kändes olidlig!

Däremot torde de ha väckt lika mycket uppmärksamhet som vi gjorde. Vi lämnade asfaltsvägen och följde i stället små dammiga jordvägar genom små byar, där min närvaro väckte sådan skräck hos barnen, att de sprang iväg skrikande när de såg mig. Så lite kontakt med omvärlden hade de haft! Antar verkade oberörd av uppmärksamheten. Han bar kanske högst 50 kg, mest överlevnadsutrustning såsom tält, mat åt oss och kläder. Därtill bar han sin egen mat. Majsstjälkar. Ju längre österut vi kom, desto mer avlägset kändes omgivningen. Vi lämnade majsodlingar, det blev alltmer torrare och byarna mindre. Nästan varje by hade sin egen lilla moské. Innan avfärd hade Amin förklarat att de åtminstone ville göra sin lunchbön, men när böneutroparen hördes, så orkade ingen av dem.

"I koranen står det att när man reser, så är man undantagen bön" , förklarade Amin, när vi slog oss ned för en liten vila under några mangoträd, jag log tillbaka, alltmer van med egensinniga översättningar och tolkningar av Koranen.

Både Amin och jag räknade med att de första dagarna skulle vara kämpiga. Bägge var vi aningens otränade, i synnerhet Amin, som hela tiden hamnade på efterkälken. Ahmed Ali och Antar hängde lätt med mitt tempo, men det skulle visa sig vara svårt att hitta en övernattningsplats. Amin kände sig obekväm att fråga folk längs vägen och ville inte översätta mina frågor. Till sist hamnade vi bakom ett litet hus tillhörande en bonde, som först kunde tillåta oss slå läger, efetr att ha gått ett par kilometer, frågat husbonden om det gick för sig. Det förde med sig att halva byn kom på besök och storögt tittade på oss och ständigt frågade varifrån vi kom, vart vi skulle, om vi var muslimer och varför vi inte åkte bil. Var vi så fattiga?

Nästa morgon serverade jag havregrynsgröt. Den överlägset bästa starten på en dag för alla som ville genomföra fysiska storverk. Bägge vägrade äta, utan åt i stället några dadlar och torrt bröd.

"Vi gör som i gamla tider" , förklarade Amin; "Dadlar gör oss superstarka!"

Det är en anledning till att varje morgon hädanefter, så skulle det gå så oerhört sakta för de två, att det skulle komma att skapa irritation. Likaså började jag bli upprörd för att inte Ahmed Ali inte sadlade av Antar när vi tog längre raster. Det tar bara 5-10 minuter att lasta av och på, så andra dagen, föreslog jag Ahmed Ali att jag skulle köpa Antar för en god peng, på det villkoret att han började sadla av varje lunchstopp framöver. Något Amin stödde mig i och förhandlade fram att jag skulle köpa Antar plus sadeln för tusen dollar, OM han klarade av resan så bra som jag hoppades till Sanaa. Ahmed Ali log överlägset.

"Han vet att Antar klara det utan problem!" översatte Amin hans flin.

"När var han i Sanaa senast?" undrade jag då bara appropå och Amin översatte.

"Han har aldrig varit i Sanaa" , blev svaret och jag undrade: "Men hur kan han då känna till vägen dit?"

Här vidtog några minuters samtal mellan Amin och Ahmed Ali.

"Han trodde vi skulle till Ibb, det är vad Obama sagt till honom" , skrattade Amin och tillade: "En mer outbildad människa än den här finns inte. Han vill bara äta honong och fettah hela dagarna."

Jag märkte att Amin började bli alltmer uppröd över Ahmed Alis sätt att vara. Mest för att han vägrade hjälpa till med något annat än sysslor som hade med kamelen att göra. Dessutom tog han illa vid sig om vi hade åsikter om Antar, vilket jag kan förstå, det var hans kamel. Än så länge. Och jag började undra om jag köpt grisen i säcken, men valde att tro på människan över det negativa.

Vi nådde fram till Al Mabraz, på kartan markerad som ett samhälle, men idag inget annat än en gigantisk kat-marknad. Däremot syntes ett vakttorn på kanten av den dalgång vi ville följa nordöst, Wadi Zabid. Det var en vacker byggnad från Medeltiden, säkert hade någon där skådat Carsten Neibuhr karavan för drygt 20 år sedan, men nu tom på människor. Ahmed Ali hade redan köpt sin ranson, Amin köpte sitt för kvällen och vi var alla trötta. Inklusive Antar. Så vi knallade ned längs en stig som ledde oss fram till en storslagen utsikt över den vackra dalgången, Wadi Zabid. Vi hade klättrat lite lätt uppför hela dagen, så nu när solen började gå ned över dalgång, så blev luften något kyligare. Till min glädje, men oro för Ahmed Ali. Han hade lämnat byn bara med de kläder han gick i och en tunn, mycket sliten madrass. Men ingen filt. Han frös hela natten och var mest vaken och matade Antar, som var nästan på utmattningens rand. Jag började oro mig för att det här skulle komma att sluta illa. Hur skulle Ahmed Ali klara temperaturer ned mot nollan, som jag visste det kunde bli när vi kom upp mot 2500 meters höjd?