Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Kategorier:

Etiketter:

2010-10-13

Expedition - det dåliga svenska ryktet internationellt

Varje dag har jag en massa kontakter inom den internationella outdoor-världen och det som fått mig att häpna mest, är vilket oerhört uruselt rykte svenska äventyrare har internationellt, Vi anses vara clowner, lögnare, överdrivare och en extremt liten lillebror till grannlandet Norge. Jag har själv skrivit tidigare här att vi inte har något internationelt namn här i landet idag och det finns absolut ingen jag tycker gör sig själv rättvisa att kallas internationellt gångbar. Senast var Göran Kropp. Att detta kom på tal berodde på att en svenska, Anneli Pompe, satt något nytt dykrekord. Jag har aldrig hört talas om henne, men det är ju ingen nyhet. Så jag har nu läst om hela Shisha-Pangma bråket och håller mest med redaktör Christer Lindhs summering av det hela.Som alltid, han är så mänsklig, klok, rättvis och förlåtande. Precis som det skall vara. Hon har gjort ett misstag, tagit på sig det och gått vidare. Låt oss då glädjas åt hennes rekord nu!

Så har jag läst genom alla kommentarerna. Jag slutar aldrig häpna över de elak, bitska och avundsjuka kommentarerna från Utsidans medlemmar. Kan och vet allt. Sett och hört allt. Och alltid så oerhört duktiga utan att ha gjort ett enda dugg för att egentligen kunna veta. Man skulle ju kunna tro att folk som är i naturen blir snälla och kloka. Verkar inte så. Det är så typiskt Sverige och den här attans Jante-lagen. Alla är glada när vägen går uppåt, men när man når toppen och något går fel, wooow, då dyker sursvenskarna och vråkarna upp från sina gömslen och dömer. Det är det som får mig att förstå varför vi har så dåligt rykte internationellt! Den där sursvensken....jordens salt. Och så undrar någon, varför alla som lyckats med något, vill lämna landet?

Jag tror också till viss del beror på att vi inte har någon tradition här i landet att göra klassiska Expeditioner. Det är dessutom oerhört mycket Big Brother över verksamheten. Och läser man de outdoor-tidningar ochsajter som finns, så är det Mulle som präglar. Nästan omöjligt för mig personligen att hitta något spännande att läsa. Eller skriva om. Kanske har vi bara ingen äventyrskultur, utan vill bara ha närheten till skogen på mullenivå. Vilket är mer än ok. Men, då får vi nöja oss att internationellt kallas lögnare och clowner.

En annan kommentar vilket jag skall beröra i nästa rapport, så ser jag att de två då som anses skapat mest negativ reklam för Sverige internationellt, säger att det är media och sponsorer som gör att de tvingats göra detta. hitta på. Det förvånar mig väldigt mycket och undrar vilka sponsorer och vilken media de pratar med? Jag har aldrig känt ett sådant krav. Nästa mejl. Eva, dottern, kallar!

Föregående Nästa Startsida

Avexplorermikaelstrandberg Publicerat 2010-10-13 Läst 30509 ggr

Kategori Aktivitet / Annan aktivitet

Etikett Abisko

Logga in för att kommentera

2010-10-13 14:32 Thomas Traneving

Den svenska avundsjukan och de elaka kommentarerna. ......intressant inlägg! /H

2010-10-13 19:04 Håkan Friberg

... alltså... Outdoortidningar är väl till för såna som mig bland annat...
Ser du ner på oss som gillar Mulle?

Svar 2010-10-13 19:54 explorermikaelstrandberg: Inte alls Friberg, tvärtom. Jag är själv mulle en stor del av mina dagarna, jag är ute med min dotter Eva hela dagarna i skogen, men tanken är att jag specifikt skall skriva om Expedtionsliv för Utsidan enlgt överrenskommelse med redaktör Lindh och försöka berätta hur det livet är och jag säger bara att vi inte har någon sådan kultur i vårt land. Enligt mig. Vi är ett mullefolk och om du läser noga, så skriver jag att det är mer än ok att vi föredrar Mulle framför expeditoner. Vad jag skulle vilja är att outdoortidningarna har en blandning av både Expeditioner, äventyr och skogsliv, inte bara sarekvandringar.Att det blir bredare. Jag vet av egen erfarenhet att det INTE är lätt att bryta mönster, men varför inte prova? Jag vill ju att Expeditioner skall bli en del av uteverksamheten i Sverige, att fler skall hålla på med det. Om jag låter nedsättande, jag beklagar. Jag vill bara få fram mer äventyrare i vårt avlånga land. Det är min åsikt. Min önskan. Och dröm.

2010-10-13 21:56 mathog

Jag förstår ditt dilemma att inte hitta något spännande att läsa inom expedition och äventyr. Men då har du en portfolio som är få förunnad. Du måste ha ett hav av ögonblick och erfarenheter att blogga om. Detta ser jag fram emot att läsa och troligtvis många andra. Du är tveklöst den mest lästa här på Utsidan.

2010-10-14 23:28 fowwe

Jag har läst en del av dina blogginlägg (utan att kommentera dem) men nu känner jag att jag nog vill. Och då konstaterar jag först att om jag ska stoppas i ett av de två facken "internationellt känd äventyrare" occh "mulle" så blir det tveklöst mulle. Detta är jag beredd att leva med.

Vad jag däremot har lite svårt att hänga med på är man som mulle skulle bli kallad lögnare och clown av världseliten. Men kanske var din slutledning lite för hastig för att jag skulle greppa?

Vidare lever vi säkert i två olika världar du och jag. Jag har absolut ingen kontakt med folk som är professionella äventyrare, har väl inte ens hejat på någon. Jag läser visserligen ibland om deras - era - prestationer med en blandning av förtjusning och förfäran. Men det är egentligen ingenting som griper tag i mig på allvar eftersom det tillhör en verklighet som är så långt från min egen.

Det är ungefär som med min löpning. Jag springer ibland en halvmil, någon gång en mil. Jag gör det för att jag trivs med det, och jag bekymrar mig inte ett dugg om huruvida vi i Sverige har en framgångsrik löparelit eller inte. Det får andra göra, och det gör de säkert. De i sin tur bekymrar sig knappast ett dugg om mig, vilket också är helt i sin ordning.

Och vidare: det jag personligen söker är inte att tänja på gränserna så långt att jag allvarligt riskerar livhanken utan det är andra värden jag söker och som betyder mycket mer för mig.

Men på en punkt känner jag att det du skriver angår mig på "mullenivån": nämligen det här med att skryta och överdriva och göra sig mer märkvärdig än man är. Varje känd äventyrare har - antar jag - börjat på den där mullenivån i något sammanhang. Frågan är vad man har fått för fostran och vilka ideal man som en följd av detta har satt upp för sig. Finns det alltså ett samband mellan grundläggande friluftsliv och professionellt äventyrande? Om det är så, då är jag med i båten. Och känner att även jag har ett ansvar.

Nu misstänker jag att detta är en svår fråga - och ganska personlig. Jag har försökt att leva mig in i vilka misstag jag själv skulle kunna göra om jag tog mig för att bestiga en 8000-meterstopp (vilket jag inte har en tanke på). En så kvalificerad uppgift kräver säkert en motsvarande kvalité i ens karaktär, och jag är inte säker på att jag skulle hålla måttet. Men jag skulle vilja.

2010-10-15 08:26 explorermikaelstrandberg

Tack Fowwe, mycket bra åsikt. Ja, du, hur du kommit fram till att man är mulle så är man lögnare, clown med mera...det förstår jag inte riktigt. Det gällde den professionella delen. Jag måste säga det är mycket jag inte förstår. Men tanekn med att skriva en blogg är att stimulera till att folk uttrycker åsikter. Och jag uppskattar din väldigt mycket tack Jag skall försöka vara mindre luddig och krångli framöver.

2010-10-15 21:13 andersmossing

Vill bara nämna ännu en internationellt hyllad svensk äventyrare: Sven Lundin (numer Yrvind) som bland annat förärats Royal Cruising Clubs medalj efter en ensamsegling vintertid runt kap horn i den då minsta båten. En av mina förebilder!
http://www.windlasscreative.com/shshof_web/sven_lundin.htm

Edit: kolla in i vilket sällskap han befinner sig som mottagare av medaljen. Alla de stora namnen!

2010-10-16 09:41 fowwe

Tack, Mikael för svar. Ja, jag blandade nog ihop det där om de olika nivåerna - proffs och rekreation. Bägge har ju sin plats och fyller delvis olika funktioner. För mig själv är rekreationsnivån tillräckligt äventyrlig, men jag hyser stor respekt för dem som på ett ansvarfullt sätt vill gå vidare med utmaningar och göra sådant som jag själv möjligen bara drömmer om.

På tal om exepditioner deltog jag på 1970-talet i ett par av föreningen Argaladeis expeditioner. Dessa hade delvis andra syften än att utföra dramatiska prestationer. Men de var dock stora expeditioner med upp till ett hundratal deltagare. Jag vet inte om något liknande har gjorts sedan dess.

Angående de hårda kommentarerna: Jag har hört andra (men icke Utsidingar) reagera på samma sätt när de läst bl a forumdiskussioner här. Och när jag tänkt efter så håller jag nog med. Däremot är kommentarerna i bloggarna oftast mildare och mer uppmuntrande. Är det något typiskt svenskt med hårda, elaka eller nedsättande kommentarer? Är vi mindre artiga än i andra länder?

2010-10-16 12:18 explorermikaelstrandberg

Med risk för att få ännu ett gäng email, anonyma och ett par signerade, att jag kackar i eget bo, så vill jag gärna svara på din fråga angående hårda och elaka kommentarer. Jag är glad du tog upp det ämnet. Jag vet också, att när man reser i andra länder skall man aldrig kritisera det land man befinner sig i, vilket jag alltid försöker undvika att göra. Folk vill inte höra någonting negativt om sitt eget land. I synnerhet inte från en utomstående. Det accepterar jag fullt ut. Däremot har jag rätt att ha åsikter om mitt eget land, vilket jag då gör utifrån att jag rest proffesionellt i 25 år och oavsett hur man tycker om mig som person, så har jag erfarenheten från 115 länder och många olika kulturer, och mina fäder har att göra med kulturer och människor. Om jag skulle våga mig på en analys, så ser den ut så här: Vi i Sverige leveri i ett oerhört bekvämt land fyllt av möjligheter men där folk ägnar en stor tid åt att gnälla och klaga i stället för att leva. Något jag då kanske gör nu, genom att fortsätta detta ämne. Men livet är så lätt i vårt land, så fritt från svåra upplevelser från krig och liknande, att man måste få utlopp för sin negativitet som alla människor bär omkring på ett eller annat sätt. Det tar sig uttryck i oerhört starka kommentarer om saker och händelser 99.99% av dem inte har en enda gnutta aning om, utan födömande kommer direkt utan att tänka: Vet jag egentligen något om detta? Så min personliga erfarenhet är, ja, britter och svenskar är de mest fördömande människor jag någonsin träffat på. Länder med väl utvecklade tabloidkulturer, där folk faktiskt ofta köper vad som skrivs i media. Utan att egentligen veta. Jag tror i detta lagom landet där kunskapsnivån människor mellan ökar dramatiskt varje dag till följd av snuttifieringen i media, att det därför blir så att folk, speciellt anonymt och med stor feghet, blir helt sanslöst provocerade av ingenting, när det bryter deras mönster i hur de uppfattar verkligheten, med att föra fram de hätskaste av kommentarer. Och, ja, det finns också en sursvensk kultur, svenskar som kan och vet allt på ett arrogant sätt, alldeles för många. tror de är bäst i hela världen, i synnerhet inom min bransch, när verkligheten är så att de är helt okända utanför landsgränsen. Och jag tycker de kommer fram oerhört bra i Utsidans forum som uppstår när något bryter mönster från vardagen och engagerar och retar upp folk. I synnerhet när man har chansen att klandra andra för felaktigheter. Tyvärr dominerar de och syns, trots att verkligheten är tvärtom. Klart övervägande fantastiska svenskar, men dessa sursvenska besserwissers, jordens salt enligt mig. Jag älskar mitt liv, mitt ursprung från Dalarna, men jag kan jämföra med övriga världen och anser att vi är extremt bortskämda. Och alldeles utomordentligt fördömande, vilket leder till den här typen av elaka kommentarer. men tänk då att vara någon av dessa individer som håller på så, ja, denna bitterhet, ja, det måste vara oerhört jobbigt. Livet är ju så kort!!! Tack Hans för att du tog upp ämnet. Jag jobbar just nu på en dokumentär och bok som berör ämnet. Jag fann massor av material här på Utsidans forum!

2010-10-18 09:47 Thomas Traneving

Håller med Hans om att forumdiskussionerna här på Utsidan ofta är mycket hårda, kritiska och ibland rent taskiga. Kan tänka mig att många blivit avskräckta från att hjälpa någon medvandrare pga risken att bli kritiskt åtgången och granskad.
Nivån bland bloggarna och de som kommenterar bloggarna är mycket mer vänliga.
/H