Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Biljetten bokad!

Om en månad sätter jag mig på ett flyg till Reykjavik. Dagen därpå flyger jag till Kulusuk för vidarebefodran till Tassiliag på den östgrönländska kusten. Äntligen är det dags att då åter få uppleva den fantastiska grönländska inlandsisen. Min tredje grönländska Expedition.
Som alltid vet man under förberedelsetiden inte vad som kommer att hända. Grönland är oförutsägbart. Men oerhört lockande! På samma vis som det var för polarfärdernas fader, Frithjof Nansen. Han var den den som ville göra allting enklare, lättare och snabbare. Han ligger bakom det lilla köket vi alla har i någon form idag, sovsäck med kåpa, skidor med stålkant, rätt skidteknik och mycket mera. En oerhört fascinerade människa! Att läsa biografier av och med honom visar att visst har mycket hänt inom pryl världen men tanker och funderingar runt äventyret och livet är lika.
Därför är det denna gång ett extra nöje att mer eller mindre följa hans spår. Från land till land. Dvs. vi stiger på glaciärerna i öst, klättrar upp på platån med riktning Nuuk. 25-40 dagar senare når vi ett nytt hav av glaciärsprickor i väst, tar oss ned för dem och knallar så längs en flod fram till dess mynning där vi, om allt går väl, blir upphämtade i båt.
Den här skiljer sig från den 2022, eftersom vi tar oss från hav till hav. Den gången var det från iskant till iskant. Den här turen är några snäpp svårare säger min vän Lars Ebbesen.
Vilka vi är, kommer jag att dela med mig av när allt är riktigt, riktigt klart. Mina två tidigare följeslagare, Max Willner och Meg Hines, tvingades av olika skäl hoppa av.
Så jag tar inget för givet innan jag landat i Tassiliaq!
Barnvakt har ordnas åt tjejerna. (Mamma) Och Evas ögon har tagit ett stort steg framåt på bättringsvägen.
Detta är en Kensington Tours Expedition.
De två tidigare Expeditionerna:
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Beyond the Icecap – ett 20‑minuters reportage från Grönland, kommer snart

Förra hösten skidade vi 650 km över inlandsisen med 90 kg i varje pulka och en enda iPhone som kamera.

Morsdags läxa

Mors dag. Ju mer åren går som förälder, desto mer ser jag hur man har tagit med sig en hel del nyttiga och onyttiga grejer från morsan. Idag har jag funderat en del på det, i synnerhet på eftermiddagen när jag fick ett meddelande från min egen bil att ett fönster var uppe och jag fick springa en kilometer till garaget och stänga det. Tack Dana klåfinger. Farsan hade jag tyvärr lite kontakt med, han dog när jag var elva och bodde större delen i Stockholm, där han hade sitt liv. Jag köper det. Så det var morsan som var alltet. (Och brorsan och Siv) Det jag fört med mig som förälder förutom en massa kramar, trygghet (hoppas jag), skämt och skratt och kärlek, är egenheter som följande:
1. Morsan skulle alltid sova lunch. Och huset skulle vara tyst. Samma här hemma.
2. Man får läsa och titta på grejs när man äter, det behöves inte ältas och pratas om hur dagen har varit, eftersom den är ganska lika varje dag ändå. Samma här hemma.
3. Ha en varm mössa på skallen för att inte dra på sig besvärliga sjukdomar, drag från öppet fönster i bil allra farligast. Jag har alltid mössa på mig, varmt eller kallt ute.
4. Lita på att barnen vet vad de vill och stöd detta. Hon ifrågasatte inte att jag som 17-åring åkte ett år ensam till Indien för att bli mahayana munk. (Något jag aldrig blev, men däremot väldigt tunn och lätt)
5. Egen tid varje dag för djuplodande eller lättsinniga tankar. Samma i mitt hus här i Malmö.
6. Ungar behöver inte föräldrar som skall engagera sig i alla lekar och vara lekledare. Jag leker nästan aldrig med tjejerna, men tar med dem överallt så får de ta egna initiativ.
7. Motionera varje dag. Jag kan avslöja det nu, det var morsan som gick sönder skidspåren i Grötholen och blev omnämnd i Järna Nytt som förstörare av skidspår. Som tur är finns inga skidspår här i Malmö, men jag och vi går mer eller mindre samma 8 km varje dag, ja, skoldag.
Jomän. Glad Mors dag Morsan var du nu än är. Gå nu inte sönder molnen.

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg