Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Biljetten bokad!

Om en månad sätter jag mig på ett flyg till Reykjavik. Dagen därpå flyger jag till Kulusuk för vidarebefodran till Tassiliag på den östgrönländska kusten. Äntligen är det dags att då åter få uppleva den fantastiska grönländska inlandsisen. Min tredje grönländska Expedition.
Som alltid vet man under förberedelsetiden inte vad som kommer att hända. Grönland är oförutsägbart. Men oerhört lockande! På samma vis som det var för polarfärdernas fader, Frithjof Nansen. Han var den den som ville göra allting enklare, lättare och snabbare. Han ligger bakom det lilla köket vi alla har i någon form idag, sovsäck med kåpa, skidor med stålkant, rätt skidteknik och mycket mera. En oerhört fascinerade människa! Att läsa biografier av och med honom visar att visst har mycket hänt inom pryl världen men tanker och funderingar runt äventyret och livet är lika.
Därför är det denna gång ett extra nöje att mer eller mindre följa hans spår. Från land till land. Dvs. vi stiger på glaciärerna i öst, klättrar upp på platån med riktning Nuuk. 25-40 dagar senare når vi ett nytt hav av glaciärsprickor i väst, tar oss ned för dem och knallar så längs en flod fram till dess mynning där vi, om allt går väl, blir upphämtade i båt.
Den här skiljer sig från den 2022, eftersom vi tar oss från hav till hav. Den gången var det från iskant till iskant. Den här turen är några snäpp svårare säger min vän Lars Ebbesen.
Vilka vi är, kommer jag att dela med mig av när allt är riktigt, riktigt klart. Mina två tidigare följeslagare, Max Willner och Meg Hines, tvingades av olika skäl hoppa av.
Så jag tar inget för givet innan jag landat i Tassiliaq!
Barnvakt har ordnas åt tjejerna. (Mamma) Och Evas ögon har tagit ett stort steg framåt på bättringsvägen.
Detta är en Kensington Tours Expedition.
De två tidigare Expeditionerna:
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Jag packar igen

Packar igen.
Det gör mig alltid glad.
Det betyder äventyr. Ett mer krävande liv, men på ett bra sätt. Bra människor, tydligt syfte och oftast bättre sömn än hemma.

Sedan jag kom tillbaka från Kirgizistan i början av augusti har livet varit allt annat än enkelt. Jag vet att jag är väldigt privilegierad på alla sätt, men tomheten efter en expedition bryr sig inte om sådant. Den kommer ändå. Och med åldern blir den inte mildare. Man ser saker klarare. Man ser vad som håller på att glida en ur händerna.

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips