Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Högtyck på Skåneleden

Redan tidigt på året började vi planera för en vandring i Skåne till våren, påsk eller Kristi Himmelsfärd var frågan. Det blev det senare och en fantastiskt fin vandring under nyutslagna bokar utmed Ås-till-ås-leden!

Valborgsmässofirandet fick vi sköta från tåget, några eldar brann i närheten av tågspåret på resan till Åstorp. Raskt gick vi genom samhället ut till Tingvalla där Skåneleden startar. Tältet sattes upp på första bästa plana yta,inte svårt att hitta hyfsad tältplats trots mörkret men tack och lov för  pannlampor!

Vind i trädtopparna, en kattuggla hoar intensivt och så smattret av regn mot tältduken... Det går nog över tills i morgon bitti... Det gjorde det inte...  Det var bara att packa ihop och ge sig iväg ändå. Vi gick till rastplatsen vid Hålebäck med bara ett par kort stopp för att stoppa en chokladbit i munnen och knäppa minnesbilder med kameran. Stenmuren vid Vrams Gunnarstorp måste förevigas!

 

 

Kaffepausen vid Hålebäck tog tre timmar! Det blev lunchdags också innan vi kom där ifrån. För det regnade så förskräckligt så vi kunde bara inte förmå oss till att lämna vindskyddet. Så där satt vi, pratade med en trevlig skåning, boendes på Söderåsen men ute på en liten tur. Han lovade att försöka fixa bättre väder åt oss när han kom hem...Flera andra vandrare dök upp under tiden. Går man en led hemmavid brukar man på sin höjd möta någon enda vandrare men här var många trots det dåliga vädret. Högtrycket var på gång...

Tillslut gick vi vidare och stannade sen för natten strax innan leden kom ner till Klöva hallar. Platsen blev vald i lätt panik för nu vräkte regnet ner. Snabbt upp med tältet, men eftersom vi inte hade tagit på regnbyxor (hur dum får man vara?) var det som att stoppa rumpan under duschen, det hann bli riktigt blöta byxor under de få minuter tältslagningen tog!

Framåt kvällningen upphörde regnet och vi insåg att vi hittat en jättefin plats för vårt läger, alldeles för oss själva med ravinen bara några meter bort, en liten bäck som porlade så där lagom högt, gott om ved så när det blev läggdags var vi torra och varma igen!

 

 Tältplats vid Klöva Hallar

Nästa dag började med klättring uppför branterna vid Klöva Hallar och sedan går leden vackert och bekvämt högt ovanför ravinens botten. Det kittlar  rejält i magen om man går ända fram till kanten och tittar ner! Vädret var nu mycket bättre,solen hade börjat bryta sig igenom molntäcket och vi njöt både av dess strålar och den fantastika naturen. Bokskog är sagolikt vacker, nyss utslagen blir det ett mycket speciellt ljus.
Så var det det där med Skånes högsta punkt. Trots hjälp av Utsidan missade vi den nog ändå. Någon skylt såg vi inte...vid Magleröd skulle det vara och en bild i en länk jag fick i Skåneforat visade en sten som jag tyckte såg ut preciiis som den här...men säker är jag inte. Fast det var ett bra ställe att ta lunchpaus på!
High point Skåne?
Nästan framme vid slutet av andra dagens  vandring fick vi en föreläsning om träkolsframställning. Några karlar höll på att mila kol på gammaldags vis i milan "Maj-Britt". Kolmilor brukar ha kvinnonamn och hon hade tänts första maj och skulle vara färdig idag, söndag. Milan såg mest ut som en jordhög det rök ur, inget snyggt alls, men det är trevligt att gammal kunskap hålls vid liv. "Maj-Britt" ville inte vara med på bild...
Den här kvällen var vi inte ensamma ute i skogen! Runt den lilla sjön inte så långt från nationalparksgränsen var rena campingplatsen. Danskar i stora flockar, några körde fjäderlätt och sov under  uppspända pressenningar, rop och skratt från flockens håll till sena kvällen, de hörde nog inte kattugglan som hoade... andra tältade, som vi.
Tredje dagen ägnades nästan uteslutende åt Söderåsens nationalpark. Leden följer Dejebäcken allt djupare ner i ravinen, längst ner möter den Kvärkabäcken och tillsammans bildar de Skärån. Upp igen i branten, förbi raststället Liagården, ner igen och upp till Kopparhatten som är en fin utsiktspunkt och ett populärt utflyktsmål.  Den som inte ids gå den ganska branta stigen upp hit från Skäralid kan åka bil... Vid Skäralid finns ett Naturum, som inte gav så värst mycket att besöka, restaurang och riktig toa med varmvattenkran! 
Nationalparken som bildades 2001 är inte jättevacker överallt,  man tänker sig nämligen att försöka återskapa den lövskog som ska vara det ursprungliga här. Vissa områden är inhägnade för att skydda lövträdsplantor mot betande vilt, granskog gallras och röjs för att så småningom tas bort helt.
I parken får man förstås inte tälta hur som helst så sista natten fick bli vid "Dahlbergs". Man kan sova inomhus på träbritsar men vi föredrog att sätta upp tältet på gräsmattan utanför. En promenad utan packning till Odensjön, som ligger som nere i en gryta hann vi också med.
 
 Odensjön
Så tände vi turens sista bokvedsbrasa, summerade våra intryck och lyssnade på morkullan som drog över gång på gång... En fin tur blev det, gärna kunde den varat ett par dagar till. Lågtrycket med regn inledningsvis byttes till högtryck både vädermässigt (tack, "Pålle" i vindskyddet, för du höll ditt löfte och fixade bättre väder!) och beträffande antal vandrare. Kanske återvänder vi någon gång och fortsätter där vi nu slutade.
"Bokbål"

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-05-04 22:24   brigas
Varierande tur,minst sagt,bokskogen är sagolikt vacker, nog måste man vara rätt socialt lagd för att trivas vid många av lägerplatserna.Tälta i bokskogen måste vara en upplevelse.
 
2008-05-04 22:32   Öhrnell
Så underbart exotiskt tycker jag som är van att skogar består av gran, tall och björksly. Det måste vara bra för själen att få vandra omkring i den ljusgröna färgen. Tack för att du delar med dig!
 
2008-05-05 14:01   Thomas Traneving
Härlig läsning, var som om jag färdades bak i tiden och kommer ihåg en vandring med scouterna.................som kändes evigt lång men väldigt TREVLIG på kvällarna. Antar att vi betedde oss ungefär som danskarna den gången för många år sedan......unga scouter som träffade andra unga scouter......
Är det inte Odensjön de säger är bottenlös och att den kallas för odensjön för att den var bottenlös som odens öga......(kuriosa). ;)
Saknar dessa härliga bokskogar med den gudomliga gröna vårfärgen!
/Helena
 
2008-05-06 11:43   Håkan Friberg
Bergslagsleden har jag vandrat samtliga delar. Två andra leder som lockar är Sörmlandsleden och just Skåneleden. Den förekommer ju då och då i så väl Turist som Ute och verkar onekligen makalöst vacker. Är det någon som har koll på någon tid när trängseln är mindre?
 
2008-05-06 19:19   Annicas fjällängtan
Jag längtar att komma till Skåne och se Bokskogen igen!!!
Jag saknar också att det finns leder.Här upp i Västerbotten så finns ju fjällen men de är ju en 30 mil bort om man bor vid kusten. Men dåfinns ju Utsidan så man kan följa med ut ändå.TACK
 
2008-05-06 20:36   BrittMarie
Bokskog är smått exotiskt för mej också, rejält annorlunda mot småländsk barrskog. Scouting är en bra plantskola för blivande frilufsare, jag har också varit scout, men ett tag behövde jag nästan både hörselskydd och skygglappar...
 
2008-05-07 17:09   thegedd
Blir sugen att ge mig av ner till Skåne när jag läser och ser bilderna.....
 
2008-05-09 01:02   Islusen
Jag bodde i Skåne ett tag och led svårt av att bara se lerklafsiga åkrar och stympade pilar (?) så långt ögat nådde. Helst då i grådis med ständigt tunga molnskyar. Elände och bedrövelse. Men så kom jag iväg till Kopparhatten och de fina bokskogarna... som var så annorlunda för mig som är uppvuxen med medelpadsk och jämtländsk barrskog. Vi tältade och hade det riktigt gott, och jag förlikade mig därefter till en viss del med landskapet! Tack för att jag fick följa med på vårvandringen och se de fina bilderna!
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.