Motivering:
För största visat mod och ärlighet.
Har just klarat av att ta mig hem igen och skriver då detta:
”Det känns lite som jag är en deltagare i en film. Ett drama. Så klart. Med ständiga förändringar. Där jag från det ena momentet till det andra inte vet vad som händer.”
Detta skrev jag i förrgår. Snöstormen pågick i Anadyr. Oro hade börjat spridas i gruppen. Skulle vi ens kunna ta oss ut ur Anadyr? Hade det inte varit för tjejerna hade jag gärna stannat! Jag gillar lokalbefolkningen, vintern och vissa delar av maten!
Plötsligt ett fönster i snöstormen. Alla ombord. Men var alla gränser öppna? Till och med Finland hade stängt. Så fick vi veta att Ryssland stängde sina gränser. Chefen för Yakutsk Film Festival där filmen också tävlade ringde och sade att den annullerats. Murmansk där filmen också tävlade, likaså. Skulle vi ta oss ut?
En av de absoluta höjdpunkterna på festivalen var de nya vänner som dykt upp i mitt liv. Klipparen Mik Stampe Fogh, Nastya Polyakova, översättaren, Julia från orten och så en herre jag tror kommer att bli en mycket god vän, Malcolm Dixelius. Alla helt underbara människor! Strax innan vi bordade planet, så bad jag honom hjälpa mig köpa en biljett, som skulle ta mig ur landet så fort vi landade i Moskva. Det kändes som om att snaran började dras åt. Jag hade en Aeroflot biljett som jag fått bråka om med arrangörerna påföljande dag. Först hade jag varit på väg till Köpenhamn, närmast Malmö, så i panik bokades biljetten om till Stockholm Helt i onödan. SÅ jag hade en föraning att paniken är på väg att stiga snabbt! Så jag bad min vän Malcolm att hjälpa mig boka om så jag kom på samma plan som honom. Dyrt som satan, min dyraste biljett någonsin. Men vi visste inte förrän vi landade i Moskva om jag fått biljett.
I Anadyr trodde man att det fanns 2 covid-19 fall, men visade sig att det inte var så. Helt lugnt på resan. Någon ansiktsmask. I Moskva, fullt av skyddsmasker och väldigt lite folk på gatorna. Ingen tog tåg eller tunnelbana, så mycket trafik, men vi hann med på KLM planet. Vi var inte de enda svenskarna. Stefan Persson, målvaktstränare i Spartak Moskva och Modo legenden Tobias Viklund, skyndade sig ur landet. Spännande samtal om deras liv i Moskva.
Landade i ett folktomt Stockholm. Nu på tåget på väg tillbaka till Malmö. Folk verkar ta det ganska lugnt. Skönt. Jag hoppas folk nu lyssnar på vetenskapen och litar på statsepidemologen!
