Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

"Vad tänker du på när du cyklar?"

"Vad tänker du på när du cyklar?"
 
Låt mig först berätta att mellan åren 1986-1995 så tillbringade jag närmare 7.5 trampandes ungefär 90 000 km. Så följde ett långt avbrott tills för tre år sedan, när jag började cykla med mina tjejer. Vi har gjort 4600 km tillsammans. Ungefär 5 månader i tid. Jag nämner detta så ni förstår att det funnits oändliga möjligheter till de djupaste tankar!
 
Jag har konsulterat mina böcker från de tre resorna för över 25 år sedan. Om det stämmer så ägnade jag mycket tid åt att fundera över ämnet meningen med livet. Emellan perioder där jag längtade efter mat, dryck och massor av tankar gällande det motsatta könet.
 
25 år senare så är det snarare så att jag tänker nästan ingenting. Jag gnäller mest över trafiken, trötthet, törst och hunger. Klart jag tänker jobb av och till, jag filmar ju. Men mest känner jag mig nöjd och lyckligare än någonsin i döttrarnas sällskap. Men annars är det tomt.
 
Faktiskt är det först efter det att vi slagit läger, fått upp tältet, lagat mat och ätit så alla är mätta, tjejerna har gått in i tältet för egen tid och jag sitter därutanför i tältstolen. Då tänker jag. Eller låter tankarna vandra. Å ena sidan på hur nöjd jag är att vara ensam utan en partner. För det mesta. Å andra sidan tänker jag på farsan och morsan. Bägge döda. Men vad det var som ledde fram till att jag idag kan sitta utanför ett tält, bortom civilisationen, med mina döttrar i solnedgång och faktiskt knappt tänka alls!
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2022-10-01 09:18   thureb
Att inte tänka när dan är klar och du sitter i en stol kanske är tecken på att du trivs där och då?
 
Svar 2022-10-03 09:50   explorermikaelstrandberg
I alla fall just i det ögonblicket!
 

Läs mer i bloggen

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips