Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Tre foton som gett mig positivt perspektiv på livet

Häromdagen satt jag och grillade i en park här i Malmö när jag såg en lokal fotograf följa ett gäng människor som hamnat lite snett i livet till följd av för hög alkohol konsumtion. Jag tänkte, att kanske ger det perspektiv både för fotografen och de fotograferade. Till det bättre. Så tänkte jag på tre bilder jag tagit som gett mig extra starka känslor och som gjort skillnad. Alla tre tagna i Jemen.

 

Den första är den här, tagen när jag fick uppleva en s.k mordrättegång med anrika anor innan profeten Muhammeds tid, där tiotusentals anhängare till de två största stamkonfederationerna i Jemen samlades, Bakil och Hashid, för att reda ut problemet genom samtal, dialog, förståelse och så ett beslut. Ett stort antal vapen bytte ägare liksom 44 kor. Någon sköt mot Tanya Holm och mig från en närliggande minaret, med det visste vi inte då. Det kändes, alla vapnen och underliggande aggressioner till trots, hel säkert. Likväl var det en oerhört spännande upplevelse som kändes helt unik. Det gav mig hopp!

 

Den andra bilden är tagen i skymning med utsikt över Gamla Sanaas olika basarer. Den innersta kärnan sägs vara kanske 2500 år gammalt. Sanaa är med enkelhet den mest spännande plats jag någonsin varit på. Vilket folkmyller, de flesta av landets större klanfederationer och underklaner har sina kvarter och här råder inte en endaste död minut. Jag blev förälskad i platsen efter denna bild!

 

Den tredje tog jag på Salim Hamid Ambar Al Mahra några dagar innan Tanya Holm och jag nådde fram till Rumah, något ingen trodde. Inledningsvis hade vi inte velat ha med oss predikanten, men det skulle visa sig att han var bäst av alla och verkligen gav oss den bild vi vill ta med oss hem av beduinerna. Varm, generös, klok, stark, öppen och förstående.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Tvärs över det frusna gränslandet

”Äsch, det är normalt!” sa Jura Grigorovitj till mig när jag påpekade att köldsprickorna på båda hans kinder blödde.

Men det var inte normalt ens för Jura och hans eveniska renskötarkollegor—Tolja; Slava, gruppens ledare; och Slavas hustru Vika. De skulle föra mig och mina tre Sakha-baserade teammedlemmar—Egor, Jura och Bolot—sexhundra kilometer söderut från byn Uchugaj i Jakutien till Ochotska havet. Vi hade 35 renar och 16 träslädar till vårt förfogande för att frakta nästan ett ton mat, bränsle och utrustning. Färden gick längs en sekelgammal handelsled genom jordens kallaste bebodda område och skulle ta 50 dagar.

Jag vill inte hem

”Jag vill inte åka hem”, sa Dana till kameran. ”Det är något med Sverige som är svårt. Jag kan inte förklara det.”

Jag gjorde de sista intervjuerna med tjejerna—ögonblicket på varje resa när jag försöker fånga det vi kan ha missat längs vägen. Bakgrunden var den röda klippväggen ovanför Jeti-Ögüz, Sju tjurar, brinnande i solen. Dana var redan inne i den där post-expeditionsdippen, trots att vi hade en vecka kvar i Kirgizistan.

Möda och glädje i Karakol‑dalen i Kirgizistan - En utmanande fyradagarsvandring leder till ett ögonblick av ren föräldra

Tillbaka i lägret: utmattning och lättnad
Jag upplevde ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv i Karakol‑dalen i Kirgizistan för två dagar sedan.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg

Lästips