Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Mount Everest; Vad håller på att hända?

Det har gått några år sedan jag närde en förhoppning att försöka bestiga världens högsta berg, Mount Everest. Än så länge har det inte kommit till det läget att det skulle vara intressant. Och jag måste erkänna att för varje dag som går, så blir det önskemålet mindre. Det beror på olika orsaker. Främst för jag inte har den tid det krävs för att förbereda sig, vilket innebär att man måste klättra en annan 8000 meters topp innan för att visa för sig själv att man klarar av det. Ja, inte har jag ekonomin heller för den delen. För det krävs en rejäl livsavgörande satsning om man vill ge sig i kast med denna utmaning som alltför vill göra. Fler än 3200 klättare har dags till dato nått toppen. Vilket i sig är fantastiskt! Men jag tror att för min egen del, då baserad på att jag lever ett ganska äventyrligt liv, att det som är helt avgörande just nu är att det har blivit alldeles för mycket kommers av det hela. Jag beundrar verkligen alla som klättrar och som vill bestiga och vill försöka ta sig upp Everest, men för min egen del lockar inte denna kommers. Med åren blir det ju andra saker än egenkärlek som blir viktig.

Att jag tar upp ämnet Everest har att göra med att jag får en hel del mejl från läsare som undrar hur man bestiger berget och så vidare. Dessutom följer jag de utländska nyheterna beträffande Everest, nu senast en artikel i Outside Magazine, som jag tycker påminner om gamla Outside, när tidningen gick att läsa, med långa, bra källforskade reportage. Av och till dyker de fortfarande lyckligtvis upp. Jag har publicerat tre artiklar med ämnet Mount Everest jag skulle vilja dela med mig för er läsare som när denna dröm. Kanske kan de både hjälpa och ge ett vettigt perspektiv.

Jag tror det också är viktigt att förstå för den som vill klättra Everest att det är verkligen en mycket svår utmaning som kräver oerhört mycket förberedelser trots att man kan tycka att det ter sig lätt när man hör hur mycket hjälp man kan få om man betalar för sig. Lika viktigt att veta är att den tiden är förbi när det väcker någon internationell uppmärksamhet att bestiga Everest.

Det är två saker jag fått klart för mig efter att ha pratat med många som bestigit det vackra berg. Hur som helst, hoppas dessa artiklar kan hjälpa till!

Photos Courtesy of Alan Arnette

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-12-03 23:10   fowwe

Som Nepalbesökare av det enklare slaget har jag funderat en hel del över den mängd olyckor som sker vid bestigningar av flera 8000-tusenmeterstoppar i landet. Även flyget till och från bergen har varit olycksdrabbat detta år. Mycket bra med dessa artiklar du har förmedlat. De kastar ljus över vad det är som driver människor att ge sig på något som många av dem inte är redo för. Lyckligtvis tillhör jag inte den sorten som nuförtiden skulle ge mig på något sådant. Men kanske jag skulle vara frestad om jag varit 10-20 år yngre.

Sedan finns det mycket chanstagningar och oförstånd även bland folk som ägnar sig åt trekking i Everestområdet. Samma sjuka som driver oerfarna upp på Everest antagligen, men på en mindre avancerad nivå.
 
Svar 2012-12-05 09:22   explorermikaelstrandberg

Alan Arnette kommer snart med en ny artikel om Everest, för att åter ge perspektiv på detta vår världs högsta mest kända berg. Och Hans, du är väl inte för gammal för everest? Min tanke är att försöka när döttrarna är gamla nog att hjälpa mig över the Hillary Step!
 
2012-12-05 09:23   explorermikaelstrandberg

Jag ser också tt jag har publicerat en till artikel om Everest sedan detta inlägg, av just Alan Arnette, se http://www.mikaelstrandberg.com/2012/11/05/9504/ Mount Everest Deserves respect!
 
2012-12-05 11:34   fowwe

Inte för gammal?! Har hört att myndigheterna har (hade?) funderingar att sätta 60-årsgräns på berget. Och det fyller jag nästa år. Å andra sidan är det väl en poäng med att göra det som äldre. Skulle allt gå åt pipan så har man dött lycklig och slipper ligga anhöriga och vården till last. (Eller var den humorn för svart...?)
 
Svar 2012-12-06 20:01   explorermikaelstrandberg

Hej hans! Helt rätt inställning från din sida tycker jag! jag pratade alldeles nyss med Alan om en ny artikel och du sade han följande angående åldersgränser:

Yes, the Chinese (CTMA) put age limits for the north of 18 to 60 after Jordan Romero at age 13 summited in 2010. The south has a minimum of 16 but no upper age limit. So you can still go!!

http://www.alanarnette.com/news/2010/06/10/china-sets-everest-age-limits/
 

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.