"Håller du fortfarande på?" hojtade den medelålders kvinnan och fortsatte: "Jag minns din Sibirien-expedition för länge sedan."
Det var ett märkligt möte. Jag släpade mitt däck uppför en backe, en pittoresk äng i Snogeholms skog, och hon satt på en filt med sin stora familj och drack kaffe, åt kanelbullar och njöt av lugnet. Då dök Mr Weirdo upp, som tjejerna kallar mig, med sitt däck i värmen. Först såg de förbluffade ut, sedan kände kvinnan igen mig. De ville veta mina planer.
"Grönland i augusti. Åtminstone är det planen, men nuförtiden vet man aldrig."
De verkade nöjda med svaret, så jag fortsatte. De flesta jag möter när jag släpar däck ger mig uppmuntrande leenden, rop eller till och med applåder. Andra försöker göra narr av mig, som att fråga var resten av bilen är. Några vill verkligen veta varför. En äldre herre jag träffade för några veckor sedan frågade mig:
"Vad är syftet? Jag menar, de flesta människor i 50-årsåldern ser fram emot pensionen och att bara njuta av livet."
Detta är syftet för mig. Detta är att njuta av livet för mig. Detta är mitt svar.
En anledning till att jag vill korsa Grönlands inlandsis är att undvika att bli för bekväm. Att bo med två andra människor i ett tält i mer än en månad är inte att söka komfort. Inte heller det hårda arbetet. Jag insåg när jag var ute på fjället i april att jag hade blivit alldeles för bekväm. Jag kände mig obekväm med att vara ensam, vara tyst, svettas, frysa och allt annat som ingår i arktiska resor på skidor. Och jag insåg att vara för bekväm inte är bra.
Forskning om livslängd idag visar att hälsa, "lycka" och ett längre liv innebär att träna, arbeta oavsett ålder minst sex timmar om dagen, ta trapporna istället för hissen och i grund och botten leva ett liv som inte är så bekvämt. Detta är lätt att se bland vänner som har passerat 70 och som inte tränar regelbundet och har ett tydligt syfte i livet. De åldras snabbt.
Så jag kommer att fortsätta släpa.
