explorermikaelstrandberg

950 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Jemen Med Kamel; Möte med Al Qaeda i Rumah

"Du är helt galen! Du kommer att bli dödad direkt! Al Qaeda kommer att kidnappa dig!"

Jag visste egentligen redan innan jag lämnade Sverige att det skulle vara helt omöjligt för mig att få till ännu en Expedition med kamel i Jemen. Världens media kallade landet vårt globs farligaste och mest instabila. Så var det redan innan den första turen när hela familjen åkte dit under september, oktober, november och december förra året. Nu skulle jag återvända själv och lämna min havande hustru hemma i Malmö med den mycket livliga, men harmoniska dottern Eva. Men Pamela var en av få som såg möjligheterna på samma sätt som jag. Nämligen att världens media kopierar varandras nyheter, bara letar efter de mest negativa nyheterna oftast för att göra egen karriär och att folk världen över får en felaktig bild av detta fantastiska land. Så vi kom överrens att jag skulle åka dit och åtminstone prova få till någonting. För det var i stort sett helt omöjligt även förra gången, men det gick ändå med hårt arbete. För sponsorer och medhjälpare sade jag att allt är under kontroll. Så vi satsade allt på ett kort igen.

Till skillnad från förra gången, så fick jag fick i stort sett ingen hjälp från de som hade möjligheter att hjälpa mig i Jemen inför den här turen.Ingen vågade ställa upp och ta ansvaret. Ja, det vill säga om någonting skulle hända mig, i så fall skulle den som hjälpte mig få skit för det. Det fanns ingen jag pratade med som inte trodde att Al Qaeda skulle kidnappa mig och så utöva utpressning på både Jemen och Sveriges regering. Jag försökte förklara att de övervärderar Al Qaedas kraft och att jag litar mer på jemeniter än världens media. De började tveka och tro mig. Så kom då självmordbombaren som tog minst 100 människors liv och skadade mer än dubbelt så många. Allt hopp om stöd försvann. Jag kan förstå det. För min del kändes det då helt omöjligt att få till någonting. Ja, utan Tanya Holms passion och hårda arbete innan resan i Sanaa och likaså under själva Expeditionen, då hade det inte gått. Vi bearbetade alla möjligheter, vilket innebär att vi träffade folk med makt hela tiden och så kom då öppningen att bege sig till en av de hetaste öknarna i världen, det som kallas the Sands of Al Mahra. Det hade jag inte planerat utan trott mer på öknarna i Al Jawf, Marib eller Hadramawht, men de var helt bortom alla möjligheter.

Expeditionen blev en av de bästa, en av de viktigaste jag gjort. Till största del på grund av att detta var beduinernas land och på många sätt och vis lever de ett liv som de alltid gjort. Därför blev det en unik insikt i ett område som ytterst få besökt sedan Thesigers dagar. Där pratade ingen om Al Qaeda. Utan det blev först när vi anlände till Rumah,vår slutstation som låg inne i provinsen Hadramawht, där vi heller inte hade tillstånd att vara. Det enda tillstånd vi hade från Sanaa, var att flyga in och ut ur i AL Ghaydah, men vi visste att i beduinernas land skulle ingen fråga efter tillstånd. Det gjorde heller ingen. Däremot frågade de om allt annat!

"Här får ni inte vara!" sade Rumahs polischef när vi anlände till Rumah och tillade skarpt: "Al Qaeda är en oro och jag vill personligen köra er till Al Ghaydah imorgon."

Eftersom Tanya är väl insatt med terror organisationer i Jemen, visste hon att det är ingen ovanlighet att poliser hjälper Al Qaeda, så vi lyckades övertala honom att vi skulle få tillbringa natten där. Han skulle fundera på det. Vi sade hejdå till vår fantastiske vän, Shejk Salim och den lika underbara kamelen Kensington. Vi hade gett dennne fantastiske kamel som gåva till honom. Han var verkligen värd det. Han var den perfekte beduinen personifierad med sin öken- och kamelkunskap, generositet och lojalitet. Därefter gick vi till en affär för att handla alla de varor vi längtat efter. Coca Cola, chips, kakor och öl utan alkohol. Då fick journalisten i Tanya för sig att fråga:

"Finns Al Qaeda här i Rumah?"

"Jaa!" utropade alla i affären och Tanya frågade direkt: "Men är inte de farliga?"

"Nä, inte alls, de är verkligen hygglga och har ett hus här i Rumah" , svarade de unisont och tillade; "Vi kan ta med er tid så ni kan träffa dem om ni vill. Det är inte långt härifrån."


Jag tänkte skrämt, men skall vi leverera oss själva dit och underlätta en kidnappning? Tanya tänkte, kanske en bra intervju. Helt klart var att vi blev lite oroliga, även om Tanya förklarade att de behövde tid för att planera en attack och att vi skulle hinna med bussen innan de kom dit. Vi gick och satte oss för att äta middag utanför en restaurang, när en jeep kom i full fart, tvärnitade med höga däcksskrik framför oss och jag var helt säker på att beväpnade män skulle rusa ut ur bilen och greppa oss. Det var bara en yngling som fått låna farsans bil och ville imponera. Därefter återvända vi till hotellet och låste dörren ordentligt. Visst fanns det oro att när någon knackadepå dörren, så skulle det enda vara polisen eller Al Qaeda. Bägge betydde trubbel. Men det kom inget knackande förrän tidigt nästa morgon när någon från hotellet förklarade att bussen till Al Ghaydah.Så vi rusade dit och återvände till affären från igår, där de gillade Al Qaeda och köpte biljetter för den långa turen tillbaka till Al Ghayday. Plötsligt fick Tanya en snille blixt och frågade om Ansar Al Sharia fanns i Rumah.

"Näää!" ropade de åter unisont; "De kommer aldrig hit, inte en chans!"

Vi insåg att det var något som inte stämde, så väl ombord på bussen ringde vi en vän i Al Ghaydah, Mohammed.

"Förmodligen menar de att det är en familjen från samhället Al Qaedah, som ligger utanför Taizz, som köpt hus och flyttat dit!" föklarade Mohammed skrattande.

Ungefär så farligt och utbrett är Al Qaeda i verkligheten. Så lita inte på media! Vår enda oro nu var första vägkontrollen vi skulle passera, eftersom vi inte hade några tillstånd att vara just i Hadramawht. Men chauffören kom från Turkiet och ordnade lätt igenom oss på klassiskt vis, med en liten muta. Dessutom bjöd han på en stor lunch!

När vi kom tillbaka till Sanaa hamnade jag direkt på ett möte med en av landets f.d presidenter som satt med halva landets regering och diskuterade framtiden. Jag berättade om färden och om händelsen i Rumah. De tyckte alla att det var verkligen lustigt och skrattade glatt. Ungefär som om det var väntat. Den här gången blev det ingen fest som förra gången jag återvände. Kanske bäst för att samma dag jag åkte, försökte en sjävlmordsbombare på motorcykel skapa kaos.


Bildspel från Expeditionen ser ni här!

Pilot för den kommande dokumentären ser ni här!

Proffessionell foto portfolio här!

Postat 2012-07-31 10:58 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Hettan

"Ni är inte de första som passerat här med kamel" , berättar Salim Al Mahri en morgon och tillägger; "Det är inte länge sedan en engelsman och hans två beduin följeslagare passerade."

"Nähä...." svara jag lätt chockad och undrar; "När då?"

"Ja, det är nog en 30 år sedan" , svarar min gode vän Salim.

Förmodligen var det den legendariske Wilfried Thesiger och hans två Rashid kompanjoner som passerade år 1947 på väg tillbaka till Salalah från Mukalla. Eller så var det Bertram Thomas som passerade samma område året innan. Vi passerar klassiska marker. De två legendarerna Thomas och Thesiger beskrev bägge i sina böcker hur oerhört modiga, välkomnande, starka och generösa beduinerna var. Detsamma gäller idag. Var vi än kommer, så bjuds vi alltid på vatten, kamelmjölk, mat för oss och Kensington kamelen.

"Det här kommer att vara toppnyheter i tio års tid" , förklarar Salim en annan morgon, vi pratar alltid bäst tidig morgon eller sen eftermiddag och fortsätter; "Jag kommer att bli en legend. Och kensington som kommer att leva kvar i hundratals år."

"Vi då?" undrar Tanya och Salim ler; "Jodå, de kommer säkert ihåg er också."

Beduinerna ser sig själva som det utvalda folket och det finns de historiker som menar att de var de allra första människorna att bosätta sig på den arabiska halvön. De vill göra saker och ting på sitt sätt, så som de alltid gjort det. Och skall man njuta av upplevelsen med dessa fantastiska, men extremt envisa människor, så är det bästa att låta naturen att bestämma vardagen. Och beduinerna. Det enda vi bestämmer är hastigheten på vårt vandrande och hur långt. Jag vill att vi gör 5-6 km i timmen för att nå minst 20 kilometer per dag. Det är bara det att eftersom vi valt att passera en av världens hetaste öknar under den allra hetaste delen på året, på sommaren, så går det bara att vistas utanför någon sorts skugga, bara fram till runt halv nio och därefter får man försöka överleva tills runt 4 på eftermiddagen.

När det var som varmast, i början av vår färd, så låg dagstemperaturerna runt 50 grader. Den stora skillnaden påatt färdas under sommarne är att även nattemperaturen ligger runt 30. Det vill säga några decimeter ovan marken. För problemet är att därnere på marken, där man då ligger, så är marktemperaturen fortfarande runt 35, vilket gör sömn svårt. I snitt sov vi 4 timmar per natt. Vi gick upp 4 och kom iväg i sex tiden. Men svårast var det mitt på dagen.


Endera satt vi under ett träd eller i ett beduintält. Bägge var lika extremt varma. Bara att andas är en kamp, strupen är torr, kärv och det gör ont i halsen. Ljuset är så starkt att man måste blunda för att inte skada ögonen och bli blind. Svetten bryter ut även om man sitter stilla och tillför man inte kroppen 1.5 liter vatten i timmen, för att kompensera vätskeförlusten, drabbas man på bara några få timmar av solsting och kroppskramper, som leder till grym död. Värst av allt är att det knappt går att tänka. Det är omöjligt att ta beslut. Inte så konstigt med tanke på att hjärnan slutar fungera när den nått 45 grader.

Jag trodde efter 3 dagar att det här kommer vi aldrig att klara av. I synnerhet inte Tanya, som i mina ögon, inte har någon Expeditionsträning alls. Men hon är ju i sig ett unikum och helt klart en av de absolut bästa kamrater på färd jag haft. Alltid lekfull, glad, klok, positiv och hennes insikt om Jemen och araber är stort. Hennes översättningar perfekta. Jag är lyckligt lottad. Två superkamrater på de två sista Expeditionerna!

Men om det är något jag lärt mig genom alla år av upp och ned liv, så är det just att ha tålamod när det är som värst och helt enkelt bara stå ut.  Och till slut vänder det. Likaså denna gång och det kom att bli en av de viktigaste och en av de bästa Expeditioner jag gjort.

Se bilderna från resan här!

Lite mer läsning, artiklar:

Yemen Times

The Adventure Blog

Yemen Observer

Postat 2012-07-24 06:35 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Stackars mig!

Stackars mig

Av

Tanya Holm

När jag är på väg att somna hör jag Saada Saida berätta för de andra kvinnorna att jag inte har en mamma. Var hon fått det ifrån vet jag inte. Vi har känt varandra i högst ett par minuter, sedan Mikael, Muhammed och jag kom gåendes in i hennes by med kamelen Kensington. Jag har bara presenterat mig och sagt att Mikael och jag går genom öknen i hopp om att lära oss något om landskapet, kulturen och allra helst människorna.

- Stackars henne, säger en tjej.

Jag är på väg att somna. Det finns ingen ork till att förklara något om min familj. Öppnar man det samtalet dröjer det alltid innan det tar slut. Det finns så många följdfrågor.

- Ser din familj ut som du?

- Är din bror längre än vad du är?
- Är din pappa längre än vad du är?
- Men inte din mamma, eller hur?

Andra frågor som infinner sig under resans gång, men också i andra sammanhang i Jemen är följande.

- Skulle din familj förskjuta dig om du bytte religion?
- Skulle din make slå dig om du säger att du vill bo i Jemen hela livet?

- Blir du satt i fängelse när du åker till ditt land för att du varit i Jemen?

Jag ligger på en plastmatta intill ett enkelt murat hus och ett par tält. Saada har gett mig en stor tjock filt att luta huvudet mot. Muhammed säger åt mig.

- Män gillar inte att se kvinnor som ligger sådär, säger han.

Om han får ligga och vila sig får väl jag också det. Jag har gått samma 16 kilometer som han. Vem orkar sitta upp, säger jag.

- Du kan lägga mig med rumpan åt ett annat håll än männens, förklarar Saada försynt.

Jag rullar som en klumpeduns tills jag hittar en passande viloställning.

- Jag är din mamma, säger Saada och smeker mig över hijaben.

Mina ögon värker, jag ser knappt något. Allt ljus skär och tårar rinner, inte för att jag är ledsen utan för att det svider så fasansfullt när man har ögonen fulla av sand.

- Drick te, säger Saada.

Hon är i sextioårsåldern och säger att hon är sjuk. Hon pekar på ben och armar samt mage och säger ”sjuk”. Jag säger ”stackars dig” och somnar om.

Stackars, ”maskina”, är ett ord jag själv hör mycket av under vandringens gång. Kvinnorna vi möter tycker uppenbarligen synd om mig. Maskina, säger de om mig, som går i manskläder. Jag får åtskilliga uppsättningar av tunna bomullsklänningar med matchande sjal. Maskina, säger de när de hör att jag är ensam kvinna på färden. De bjuder genast in mig i kvinnorummen. Maskina, är jag som luktar så illa. Jag kan inte räkna antalet gånger de sprutat parfym på mig och sagt åt mig att tvätta mig.

En ruggigt het dag i mängden av ruggigt heta dagar stannar en tjusig kvinna sin lilla jeep för att småprata med mig genom rutan. Vi är jämnåriga tror jag och hon är klädd i stark lila, med undantag för en liten, svart slöja som lyfter fram ögonen som inget annat. Hon har ordentligt med guld på fingrar och armleder. Snabbt sträcker hon över en stor flaska parfym till mig. Den ser dyr ut, jag vill inte slösa och sprutar en gång på halsen.

- Mer, säger hon.

När jag slutligen nyser lämnar jag över flaskan men hon vill inte ta emot den.

- Varsågod, det är en present, säger hon.

Och sen åker hon iväg in i öknen.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur renliga beduinerna är, med tvättade och väldoftande kläder, trots de mycket knappa vattentillgångarna.

- Är det synd om Mikael, frågar jag några kvinnor.

De tittar förvånat och säger ingenting.

- Är det synd om Kensington?
Han är en kamel, svarar de.

Det finns ingenting nådigt med al-Mahras junisol. Den har ständigt övertaget och man är inte mer än en utmattad plutt under den. Hettan dränerar. Det är inte vandringen som är den svåraste prövningen. Jag har vandrat tidigare, campat förr och jag gillar detta liv. Det är vetskapen om hur hårt kroppen arbetar för att överleva. Flera timmar om dagen ligger jag och bara andas, en kippande andning. Ibland får jag kraft att skrika. Det känns skönt. Men det hjälper ju ingenting alls. Jag kan knappt dricka vattnet som är varmare än piss. Törsten försvinner. Jag skäller på Mikael när han tjatar på mig att dricka och äta och dricka ännu mer.

- Säg inte åt mig vad jag ska och inte ska göra, säger jag.

Sen kastar jag iväg de vitamintabletter han gett mig. Lite jävla integritet ska man fan ha om man är på expedition. Men drickandet känns stundom onödigt. Det är ju som att man har kroppen punkterad om och om igen. Vattnet stannar inte i magen. Det rinner rakt genom huden och ner längs kroppen. Fast, visst dricker jag. Jag är ju inte dum.

Sen, när det inte ens finns ett träd att söka skydd under, eller ett berg, och solen härskande ställer sig över en så att ens skugga försvinner som under ens fötter, då tycker faktisk också jag pytte-pyttelite synd om mig själv.

Maskina, säger kvinnorna då de ser mig.

- Ja, stackars mig, svarar jag.

Se bilder från resan här!

För mina artiklar, se www.mikaelstrandberg.com På engelska dock.

Postat 2012-07-11 10:46 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Asia ber Gud om en Mikael, Expedition Jemen Med kamel

Asia Ber gud Om En Mikael

Av

Tanya Holm

Asia al-Kathiri är en kvinna med många frågor. Hon vill veta hur gammal jag var när jag gifte mig. Asia lämnade familjen i Hadramout och flyttade al-Mahra när hon var 17. Som brukligt var äktenskapet arrangerat. Idag är Asia 36 år och hennes make Hadi al-Kathiri är runt 60. Till skillnad från många andra vi möter under vår vandring bor Asia och Hadi på samma plats år efter år, i byn al-Dabin där de har en brunn och kan borra efter vatten. Medan andra bor i tält och flyttar dit regnet faller bor Asia och Hadi i ett enkelt hus i en by bebodd av ett par tiotal personer.

Vi sitter fram i en stor lastbil, Asia, hennes bästa vän Khadija och jag som trängs så tätt intill att svetten rinner där våra lår möts. Khadijas tonårsson Muhammed kör längs den gropiga ökenvägen och hans vän Abdallah sitter bredvid på förarsätet. Killarna skrattar och gasar på ordentligt. Vi är på väg till ett bröllop i en närliggande by.

- Jag var i 20-årsåldern när jag gifte mig, säger jag.

Asia vill veta vilken fru i ordningen jag är. Själv är hon nummer tre. De tidigare två vill hon inte berätta om. Hon tittar ut mot öknen och bergen som reser sig mot den otäckt heta solen. När en fråga är påträngande låtsas Asia, liksom jag, att inte förstå rent språkligt.

Asia har smort ansiktet med en vit kräm. Ovanpå den har hon målat ett mönster av nätta streck och små prickar i en djup röd färg som pryder haka, kinder, nästa och panna. Ögonbrynen har hon dragit ihop till ett enda med hjälp av en kohlpenna. Under brynet är huden pudrad i gult, blått och rosa. Läpparna är mörka i rosaskimrande metall. Klänningen är i ett tunt bomullstyg, i stark gul och grön färg. Al-Mahras uppklädda kvinnor framträder i stark kontrast till det sandfärgade och karga landskapet. Varianter av niqaben, en mörk dräkt som döljer allt utom en kvinnas ögon, har burits i Jemen sedan antiken men har haft ett uppsving senaste decennierna då jemenitiska gästarbetare återvänt hem från Saudiarabien. Med sig tar de modet. Idag tillhör niqaben den moderna stadskvinnan, inte beduiner eller bykvinnor som är kända för sina fagra färger och modiga mönster.

- Du är vacker, säger jag.

- Jag är tjock, svarar Asia.

Muhammed släpper av oss utanför ett par enkelt murade hus i en liten by nära Wadi Kidyut. Vi slår oss ner, med ett tiotal andra kvinnor och deras långt fler barn i ett av dem, där två väggar lämnats öppna för att låta vinden passera. Bon, ett kaffe som bryggs på kaffeskalet istället för bönan och kryddas med ingefära, serveras med knallröda gelékvadrater. Redan på 1600-talet exporterade portugiser kaffet från Jemen till Europa och snart därpå ska någon ha sett en karavan med tusen kameler. Så lyder sägnen. Bönorna rostades i Europa och skalet dricks alltså ännu i Jemen.

Khadijas syster kallar mig till sig och så fort jag slår mig ner målar hon mina bleka buskiga och orange bryn svarta. Sen tar hon fram ett varmt rött läppstift. Asia har lånat mig en vit klänning med svarta prickar. Under den har jag en svart spetskjol i guldbrodyr. Jag tycker själv att jag ser ut som en i mängden.

- Vem tog hit henne, hör jag någon säga syftandes på mig.

En av värdinnorna hör sig för bland gästerna, ingen kommer fram och frågar. När vi är ordentligt parfymerade reser vi oss och går in till platsen där bröllopet firas med musik och dans.

- Varför är hon har?

Kvinnorna som vaktar entrén låter bestämda. Asia och Khadija turas om med övertalningarna. Varje gång de försöker sig på att säga mitt namn blir det annorlunda.

- ”Donia” kom med oss. Hon stannar i vår by över helgen och vi tog med henne för att visa hur ett bröllopsfirande går till.

- ”Tat” är snäll. Det finns inget problem med henne.

- ”Thoni” har gått i en vecka genom öknen med kamel, tillsammans med Mikael som firar bröllopet med männen.

Det är det senaste som gör att de säger ”Välkommen Kanja!”. De säger tydligen inte Nej till någon som reser med kamel.

Enorma presenningar har spänts upp över tak och lastbilar och under dem sitter ett hundratal kvinnor på plastmattor. I mitten dansar sju brudar och deras kvinnliga familjemedlemmar. En kvinna slår rytmiskt på en trumma. När hon är trött tas kassettbanden fram och kärlekslåtar från Gulfländerna hörs från stora och något knastrande högtalare. Det är habibi, habibi, habibi och frågar någon mig är det drömmande ljuvt. I det starkt könsegregerande Jemen firas till och med bröllopet, en förening mellan man och kvinna, åtskiljt. Ofta träffas paret för första gången på bröllopsnatten. Men i byar och bland beduiner där ”alla känner alla” kommer arrangemangen inte lika ofta med samma överraskning. Kvinnorna anser att deras fest överträffar männens, där de bara sitter och pratar, äter och sen skjuter av några skott med automatvapen. Kalasjnikovs är Jemens svar på fyrverkerier.

På kvinnornas fester går det gärna livat till. Kläderna lämnar ytterst lite åt fantasin och dansen anspelar på sex. Det är tight och bart, höft och byst, var för sig eller tätt intill en annan. Utlänningar är kända för att smygfota och smygfilma samt sprida bilderna över världen. Numer kan den som försöker ta med sig en kameratelefon in på ett bröllop portas. Som sagt, jemeniter har skäl för sin misstänksamhet.

- Det är en mycket stor skam för den kvinna som blir fotograferad, säger en äldre dam, just som jag slagit mig ned.

Snart därpå kommer en annan fram.

Hon säger att mina runda svarta solglasögon är en dold kamera.

- Ta av dig glasögonen eller gå härifrån!

De runt omkring fäster blicken i mig.

Trots skuggan som skapats skär ljuset i ögonen. Khadija skrattar lite för länge, tycker jag, åt det som just skett.

- Jag är rödlätt och har gröna ögon, alltså är jag ljuskänsligare än vad du är, förklarar jag för henne.

Några större sympatier tycks inte infinna sig.

Barnen tjänar en slant på att springa till kiosken intill, med beställningar på läsk och chips. Utanför har bilar parkerats där män säljer apelsiner och meloner samt leksaker. En apelsin kostar 5 kronor, en melon 33 kronor, leksaken går på minst 10, men det är trots allt fest så fler slår till.

- Jag har sådan värk i axlar och rygg, säger Asia.

Hon vaggar huvudet från axel till axel medan hon trycker på sina skulderblad.

- Det vore opassande, säger hon som svar på mitt erbjudande om att massera henne.

Hettan i mitten av dagen gör att barnen lägger sig pladask och gråter. Runt ettiden överröstar barnskrik och gråt musiken. Mödrar vaggar, häller vatten över och fläktar sina barn i en värme på runt 50 grader. Jag vågar inte säga att barnen nog blir svalare om de har färre kläder. Jag vet med mig att jag saknar trovärdighet i allt som har med barn att göra. De har uppåt 10, jag noll. Och västerlänningar är väl knappast kända för att veta vad som är passande och inte passande kläder i mellanöstern, tänker jag. En kille på runt två år gråter och faller ner i Asias knä. Hon tar en bit kartong från marken och fläktar hans ansikte ambitiöst. Svetten sköljer hon från hans mörka lockar med en hand full av varmvatten från flaskan intill. Hon tar av honom en av de två tröjorna. Han somnar slutligen i hennes famn. Asia tittar på honom som varje barn behöver att någon tittar. Hadi hade tidigare sagt att de inte har några barn. Han sa att han inte hade fått några med någon av sina fruar. Han har haft problem med prostatan, sa han.

Dagen efter bröllopet berättar Asia att hon vet vad barn känner. När hon tittar på dem gör hon allt för att ge dem vad de behöver. Hennes största önskan i livet är att föda en flicka eller pojke, säger hon. Hon ber Gud om att få bli mamma.

- Gud är generös, säger jag, för så har det sagts mig att man ska säga i sådana situationer.

- Om Gud vill, svarar hon.

I bilen från bröllopet sa Khadija att hon är gravid. Blir det en flicka ska hon heta som du, sa hon till mig. Och jag upprepade mitt namn för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag sa att får jag en dotter heter hon Khadija. Då sa Asia att om Gud ger henne ett barn, och blir det en son, heter han Mikael Strandberg. Efternamnet uttalade hon så gott hon kunde. Nu kramar Asia den rena tvätten i sina armar som att den vore ett barn. Jag ber Gud om en Mikael, säger hon.

Hon lämnar klädstrecket i solen och går tillbaka in i köket. Det är drygt två kvadratmeter stort. På golvet står en mintgrön plastbalja med kläder. Där finns en liten pall och en fyrkantig sten. Asia varierar mellan dem när hon lutar sig över baljan och tvättar. Värken och spänningarna i rygg och axlar syns och hörs också på andningen. Ställningen är på inget vis ergonomisk.

- Vad säger folk åt dig när du beklagar dig, frågar plötsligt Asia.

Sedan berättar hon vad hon får höra.

- Min man frågar mig var jag fått mina ord ifrån. Jag ska bara jobba och jobba och säger jag att jag är trött eller har ont ska han veta vem som har lärt mig de orden, säger Asia.

Hon vill veta vad Mikael säger när jag promenerar och är trött. Hon undrar om jag får säga att jag har ont i kroppen, eller blir han arg då. Hon vill veta hur det känns för mig att han inte låter mig åka bil. Själv har hon ett tufft och arbetsamt liv, påtalar hon, men hon får i alla fall åka bil mellan byarna. Asia vill också veta vad jag gör för att inte tänka på saker som man inte ska tänka på. Hon tänker på sin bror. Han var tjugo år då han blev ihjälkörd.

- Jag såg honom ligga på asfalten. Ansiktet var bortskrapat. Kroppen var öppnad och det fanns mycket, mycket blod. Jag stod och tittade.

Asia ser honom än, liggandes på gatan. Hon tror att hon skrek, men vet inte riktigt. Hon tror att hon blev kvar länge på gatan, men vet inte det heller. Hon tänker på mer hon inte borde, förklarar hon. Sedan säger hon att jag kan få massera henne nu, om jag fortfarande vill. Jag frågar efter en kräm och hon tar fram en röd plastburk med klibbig vit hårvax. Jag ser oljan som står på hyllan ovanför och sträcker mig efter den.

- Varför är du så lång, undrar Asia.

Efter en halvtimma kommer Khadija förbi. Hon frågar Asia vad jag håller på med.
- Hon tar bort värken, svarar Asia.

Jag masserar Asias axlar, nacke, armar och huvud. Khadija frågar om det är farligt för barnet i magen om hon också får en massage. Såhär kan kvinnorna göra på varandra någon gång eller två i veckan, föreslår jag.

- Det finns inte tid till sådant, säger Asia.

Dagen därpå har ett rykte spridit sig. Kvinnorna i byn kallar mig doktor, oavsett mina försök att förklara mig. De ställer sig på rad och berättar var de har ont. Det värker till i mig när en äldre kvinna med svårt att gå hade kommit förbi vårt gula tält, högst upp på en kulle i byn, och frågat efter mig. Mikael skickade henne till Asias hem.

- Doktor Hania, kan du titta på min rygg sa hon.

När jag lyfte hennes klänning såg jag ryggraden. Där växte något stort, jag vet inte vad med det var stort som en tennisboll.

- Det gör ont. Kan du ta bort värken, frågade kvinnan jag önskar att jag mindes namnet på.

Jag kan inte det, tyvärr, förklarade jag. I handen hade hon en tom tub med Voltaren gel.

- Den är dyr och jag har inte pengar till en ny. Tror du att det skulle ta bort svullnaden om jag hade en andra tub?

När jag frågar om hon har någon möjlighet att åka och träffa en läkare är det som att hon ger upp. Hon släpper tuben ur händerna. Sen släpper hon ner klänningen över ryggen. Hennes son kommer in i rummet och säger åt henne att hon är gammal. Sen säger han att hon inte ska störa mig mer. Därefter säger han att allt är från Gud.

Utanför sitter Hadi och hans vänner tillsammans med Mikael. En av männen lyfter futan, det tygskynke män i södra Jemen virar runt höften. Han har ont i benet. Han går med käpp men senaste tiden har värken blivit värre. Kan Mikael hjälpa honom, undrar han. En annan har ont i ögonen. Han ser knappt längre. Mikael har också blivit känd som läkare, eller ”hakim” som det heter på arabiska. Vi upplever båda en maktlöshet inför människors smärta.

I tre dagar stannade vi i al-Dabin. Därefter gick vi djupare in i öknen. I många byar på vår färd stod kvinnorna redo när vi kom. De hade hört ryktet.

- Jag har ont i ryggen, sade de så snart vi anlänt.

Sedan kom de med rött te och söt mjölk. De tittade medan jag drack och satt intill mig när jag somnade. Ofta var jag alldeles för trött för att orka massera dem.

Se resans fotoalbum här!

Postat 2012-07-06 21:35 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Mission Accomplished

Tanya Holm och jag har precis nu återvänt till Al Ghaydah efter att ha gjort en helt fantastisk Expedition genom Beduland (Al Mahara). 350 km mycket, mycket krävande ökenterräng helt dominerad av den extreme sommarhettan. Vi har hjaft dagstemperaturer på 50 grader. Det går liksom knappt att beskriva vilken svår situation det är, men efter vissa inledande skräckbesvär fick vi kontroll över vår situation och även om man egentligen aldrig lär sig hantera hettan, precis som kylan, så vänjer man sig sakta. Man står ut mer, men det är ingen större glädje när det är som värst. Som Tanya sade:

"Till slut vet man att man överlever och inte dör!"

Likväl har denna färd var på gränsen till drömlik. Storslagen natur, tystnad, men ingen ensamhet. Beduinerna är överallt. En urgammal kultur som på många sätt och vis knappt förändrats alls sedan de anlände hit som förta människor på den arabiska peninsulan för tusentals år sedan. Krävande, men insiktafullt och jag har hela tiden haft en känsla av att detta är verkligen en helt unik upplevelse. jag baserar det på mina 25 år som proffessionell resenär i över 120 länder. Det har varit en unik upplevelse som lagt dit ytterligare bitar av detta märkliga pussel vi kallar meningen med livet.

Tanya kommer att skriva en serie på tre reportage Tanya-Style om vår färd, med början vilken dag som helst. Jag vill bara säga att vi är tillbaka, blev inte kidnappade eller dödade av Al Qaeda som många trodde, brändes inte till döds, vi fann en underbar kamel som vi döpte till Kensington och sista delen av resan färdades vi tillsammans med vår lokala färdkamrat, vilket man måste ha för att inte få problem mellan stammarna, Shejk Salim. Urtypen av en beduin och en sann människa. Vi gav honom Kensington som gåva. Han kunde inte ha fått ett bättre hem.

Tanya, från en av Stockholms förorter, ett helt okänt kort inom denna bransch, visade sig, vilket jag trodde, var en riktig hit. En av de bästa färdkamrater jag haft. Rolig, klok, intelligent, sprallig, galen och extremet ambitiös. En sann kamrat! Nu följer hennes artiklar.

Nu skall vi bara försöka återvända till huvudstaden Sanaa.

Postat 2012-07-05 10:14 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

 

Logga in

Tips!