explorermikaelstrandberg

790 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Jemen Med Kamel; Möte med Al Qaeda i Rumah

"Du är helt galen! Du kommer att bli dödad direkt! Al Qaeda kommer att kidnappa dig!"

Jag visste egentligen redan innan jag lämnade Sverige att det skulle vara helt omöjligt för mig att få till ännu en Expedition med kamel i Jemen. Världens media kallade landet vårt globs farligaste och mest instabila. Så var det redan innan den första turen när hela familjen åkte dit under september, oktober, november och december förra året. Nu skulle jag återvända själv och lämna min havande hustru hemma i Malmö med den mycket livliga, men harmoniska dottern Eva. Men Pamela var en av få som såg möjligheterna på samma sätt som jag. Nämligen att världens media kopierar varandras nyheter, bara letar efter de mest negativa nyheterna oftast för att göra egen karriär och att folk världen över får en felaktig bild av detta fantastiska land. Så vi kom överrens att jag skulle åka dit och åtminstone prova få till någonting. För det var i stort sett helt omöjligt även förra gången, men det gick ändå med hårt arbete. För sponsorer och medhjälpare sade jag att allt är under kontroll. Så vi satsade allt på ett kort igen.

Till skillnad från förra gången, så fick jag fick i stort sett ingen hjälp från de som hade möjligheter att hjälpa mig i Jemen inför den här turen.Ingen vågade ställa upp och ta ansvaret. Ja, det vill säga om någonting skulle hända mig, i så fall skulle den som hjälpte mig få skit för det. Det fanns ingen jag pratade med som inte trodde att Al Qaeda skulle kidnappa mig och så utöva utpressning på både Jemen och Sveriges regering. Jag försökte förklara att de övervärderar Al Qaedas kraft och att jag litar mer på jemeniter än världens media. De började tveka och tro mig. Så kom då självmordbombaren som tog minst 100 människors liv och skadade mer än dubbelt så många. Allt hopp om stöd försvann. Jag kan förstå det. För min del kändes det då helt omöjligt att få till någonting. Ja, utan Tanya Holms passion och hårda arbete innan resan i Sanaa och likaså under själva Expeditionen, då hade det inte gått. Vi bearbetade alla möjligheter, vilket innebär att vi träffade folk med makt hela tiden och så kom då öppningen att bege sig till en av de hetaste öknarna i världen, det som kallas the Sands of Al Mahra. Det hade jag inte planerat utan trott mer på öknarna i Al Jawf, Marib eller Hadramawht, men de var helt bortom alla möjligheter.

Expeditionen blev en av de bästa, en av de viktigaste jag gjort. Till största del på grund av att detta var beduinernas land och på många sätt och vis lever de ett liv som de alltid gjort. Därför blev det en unik insikt i ett område som ytterst få besökt sedan Thesigers dagar. Där pratade ingen om Al Qaeda. Utan det blev först när vi anlände till Rumah,vår slutstation som låg inne i provinsen Hadramawht, där vi heller inte hade tillstånd att vara. Det enda tillstånd vi hade från Sanaa, var att flyga in och ut ur i AL Ghaydah, men vi visste att i beduinernas land skulle ingen fråga efter tillstånd. Det gjorde heller ingen. Däremot frågade de om allt annat!

"Här får ni inte vara!" sade Rumahs polischef när vi anlände till Rumah och tillade skarpt: "Al Qaeda är en oro och jag vill personligen köra er till Al Ghaydah imorgon."

Eftersom Tanya är väl insatt med terror organisationer i Jemen, visste hon att det är ingen ovanlighet att poliser hjälper Al Qaeda, så vi lyckades övertala honom att vi skulle få tillbringa natten där. Han skulle fundera på det. Vi sade hejdå till vår fantastiske vän, Shejk Salim och den lika underbara kamelen Kensington. Vi hade gett dennne fantastiske kamel som gåva till honom. Han var verkligen värd det. Han var den perfekte beduinen personifierad med sin öken- och kamelkunskap, generositet och lojalitet. Därefter gick vi till en affär för att handla alla de varor vi längtat efter. Coca Cola, chips, kakor och öl utan alkohol. Då fick journalisten i Tanya för sig att fråga:

"Finns Al Qaeda här i Rumah?"

"Jaa!" utropade alla i affären och Tanya frågade direkt: "Men är inte de farliga?"

"Nä, inte alls, de är verkligen hygglga och har ett hus här i Rumah" , svarade de unisont och tillade; "Vi kan ta med er tid så ni kan träffa dem om ni vill. Det är inte långt härifrån."


Jag tänkte skrämt, men skall vi leverera oss själva dit och underlätta en kidnappning? Tanya tänkte, kanske en bra intervju. Helt klart var att vi blev lite oroliga, även om Tanya förklarade att de behövde tid för att planera en attack och att vi skulle hinna med bussen innan de kom dit. Vi gick och satte oss för att äta middag utanför en restaurang, när en jeep kom i full fart, tvärnitade med höga däcksskrik framför oss och jag var helt säker på att beväpnade män skulle rusa ut ur bilen och greppa oss. Det var bara en yngling som fått låna farsans bil och ville imponera. Därefter återvända vi till hotellet och låste dörren ordentligt. Visst fanns det oro att när någon knackadepå dörren, så skulle det enda vara polisen eller Al Qaeda. Bägge betydde trubbel. Men det kom inget knackande förrän tidigt nästa morgon när någon från hotellet förklarade att bussen till Al Ghaydah.Så vi rusade dit och återvände till affären från igår, där de gillade Al Qaeda och köpte biljetter för den långa turen tillbaka till Al Ghayday. Plötsligt fick Tanya en snille blixt och frågade om Ansar Al Sharia fanns i Rumah.

"Näää!" ropade de åter unisont; "De kommer aldrig hit, inte en chans!"

Vi insåg att det var något som inte stämde, så väl ombord på bussen ringde vi en vän i Al Ghaydah, Mohammed.

"Förmodligen menar de att det är en familjen från samhället Al Qaedah, som ligger utanför Taizz, som köpt hus och flyttat dit!" föklarade Mohammed skrattande.

Ungefär så farligt och utbrett är Al Qaeda i verkligheten. Så lita inte på media! Vår enda oro nu var första vägkontrollen vi skulle passera, eftersom vi inte hade några tillstånd att vara just i Hadramawht. Men chauffören kom från Turkiet och ordnade lätt igenom oss på klassiskt vis, med en liten muta. Dessutom bjöd han på en stor lunch!

När vi kom tillbaka till Sanaa hamnade jag direkt på ett möte med en av landets f.d presidenter som satt med halva landets regering och diskuterade framtiden. Jag berättade om färden och om händelsen i Rumah. De tyckte alla att det var verkligen lustigt och skrattade glatt. Ungefär som om det var väntat. Den här gången blev det ingen fest som förra gången jag återvände. Kanske bäst för att samma dag jag åkte, försökte en sjävlmordsbombare på motorcykel skapa kaos.


Bildspel från Expeditionen ser ni här!

Pilot för den kommande dokumentären ser ni här!

Proffessionell foto portfolio här!

Postat 2012-07-31 10:58 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Hettan

"Ni är inte de första som passerat här med kamel" , berättar Salim Al Mahri en morgon och tillägger; "Det är inte länge sedan en engelsman och hans två beduin följeslagare passerade."

"Nähä...." svara jag lätt chockad och undrar; "När då?"

"Ja, det är nog en 30 år sedan" , svarar min gode vän Salim.

Förmodligen var det den legendariske Wilfried Thesiger och hans två Rashid kompanjoner som passerade år 1947 på väg tillbaka till Salalah från Mukalla. Eller så var det Bertram Thomas som passerade samma område året innan. Vi passerar klassiska marker. De två legendarerna Thomas och Thesiger beskrev bägge i sina böcker hur oerhört modiga, välkomnande, starka och generösa beduinerna var. Detsamma gäller idag. Var vi än kommer, så bjuds vi alltid på vatten, kamelmjölk, mat för oss och Kensington kamelen.

"Det här kommer att vara toppnyheter i tio års tid" , förklarar Salim en annan morgon, vi pratar alltid bäst tidig morgon eller sen eftermiddag och fortsätter; "Jag kommer att bli en legend. Och kensington som kommer att leva kvar i hundratals år."

"Vi då?" undrar Tanya och Salim ler; "Jodå, de kommer säkert ihåg er också."

Beduinerna ser sig själva som det utvalda folket och det finns de historiker som menar att de var de allra första människorna att bosätta sig på den arabiska halvön. De vill göra saker och ting på sitt sätt, så som de alltid gjort det. Och skall man njuta av upplevelsen med dessa fantastiska, men extremt envisa människor, så är det bästa att låta naturen att bestämma vardagen. Och beduinerna. Det enda vi bestämmer är hastigheten på vårt vandrande och hur långt. Jag vill att vi gör 5-6 km i timmen för att nå minst 20 kilometer per dag. Det är bara det att eftersom vi valt att passera en av världens hetaste öknar under den allra hetaste delen på året, på sommaren, så går det bara att vistas utanför någon sorts skugga, bara fram till runt halv nio och därefter får man försöka överleva tills runt 4 på eftermiddagen.

När det var som varmast, i början av vår färd, så låg dagstemperaturerna runt 50 grader. Den stora skillnaden påatt färdas under sommarne är att även nattemperaturen ligger runt 30. Det vill säga några decimeter ovan marken. För problemet är att därnere på marken, där man då ligger, så är marktemperaturen fortfarande runt 35, vilket gör sömn svårt. I snitt sov vi 4 timmar per natt. Vi gick upp 4 och kom iväg i sex tiden. Men svårast var det mitt på dagen.


Endera satt vi under ett träd eller i ett beduintält. Bägge var lika extremt varma. Bara att andas är en kamp, strupen är torr, kärv och det gör ont i halsen. Ljuset är så starkt att man måste blunda för att inte skada ögonen och bli blind. Svetten bryter ut även om man sitter stilla och tillför man inte kroppen 1.5 liter vatten i timmen, för att kompensera vätskeförlusten, drabbas man på bara några få timmar av solsting och kroppskramper, som leder till grym död. Värst av allt är att det knappt går att tänka. Det är omöjligt att ta beslut. Inte så konstigt med tanke på att hjärnan slutar fungera när den nått 45 grader.

Jag trodde efter 3 dagar att det här kommer vi aldrig att klara av. I synnerhet inte Tanya, som i mina ögon, inte har någon Expeditionsträning alls. Men hon är ju i sig ett unikum och helt klart en av de absolut bästa kamrater på färd jag haft. Alltid lekfull, glad, klok, positiv och hennes insikt om Jemen och araber är stort. Hennes översättningar perfekta. Jag är lyckligt lottad. Två superkamrater på de två sista Expeditionerna!

Men om det är något jag lärt mig genom alla år av upp och ned liv, så är det just att ha tålamod när det är som värst och helt enkelt bara stå ut.  Och till slut vänder det. Likaså denna gång och det kom att bli en av de viktigaste och en av de bästa Expeditioner jag gjort.

Se bilderna från resan här!

Lite mer läsning, artiklar:

Yemen Times

The Adventure Blog

Yemen Observer

Postat 2012-07-24 06:35 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Expedition Jemen Med Kamel; Mission Accomplished

Tanya Holm och jag har precis nu återvänt till Al Ghaydah efter att ha gjort en helt fantastisk Expedition genom Beduland (Al Mahara). 350 km mycket, mycket krävande ökenterräng helt dominerad av den extreme sommarhettan. Vi har hjaft dagstemperaturer på 50 grader. Det går liksom knappt att beskriva vilken svår situation det är, men efter vissa inledande skräckbesvär fick vi kontroll över vår situation och även om man egentligen aldrig lär sig hantera hettan, precis som kylan, så vänjer man sig sakta. Man står ut mer, men det är ingen större glädje när det är som värst. Som Tanya sade:

"Till slut vet man att man överlever och inte dör!"

Likväl har denna färd var på gränsen till drömlik. Storslagen natur, tystnad, men ingen ensamhet. Beduinerna är överallt. En urgammal kultur som på många sätt och vis knappt förändrats alls sedan de anlände hit som förta människor på den arabiska peninsulan för tusentals år sedan. Krävande, men insiktafullt och jag har hela tiden haft en känsla av att detta är verkligen en helt unik upplevelse. jag baserar det på mina 25 år som proffessionell resenär i över 120 länder. Det har varit en unik upplevelse som lagt dit ytterligare bitar av detta märkliga pussel vi kallar meningen med livet.

Tanya kommer att skriva en serie på tre reportage Tanya-Style om vår färd, med början vilken dag som helst. Jag vill bara säga att vi är tillbaka, blev inte kidnappade eller dödade av Al Qaeda som många trodde, brändes inte till döds, vi fann en underbar kamel som vi döpte till Kensington och sista delen av resan färdades vi tillsammans med vår lokala färdkamrat, vilket man måste ha för att inte få problem mellan stammarna, Shejk Salim. Urtypen av en beduin och en sann människa. Vi gav honom Kensington som gåva. Han kunde inte ha fått ett bättre hem.

Tanya, från en av Stockholms förorter, ett helt okänt kort inom denna bransch, visade sig, vilket jag trodde, var en riktig hit. En av de bästa färdkamrater jag haft. Rolig, klok, intelligent, sprallig, galen och extremet ambitiös. En sann kamrat! Nu följer hennes artiklar.

Nu skall vi bara försöka återvända till huvudstaden Sanaa.

Postat 2012-07-05 10:14 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera