"Jag är uppväxt här och tillbringat mitt liv här" , förklarade Jim McHendry när vi stannade till med fyrhjulingen och bjöds på en storslagen vy norröver, vi såg ändå till Skottland denna enda dag av sol; "Men att vara jordbrukare här i dalgången, det är ett tufft liv. I synnerhet vintrarna. Så jag vet inte hur länge jag orkar."
För mig har det alltid varit människorna som lockat till resor och äventyr. Och för mig var Nordirland en riktig höjdare gällande det. Till viss del var landet som jag minns mina första år och tidiga norrår i Essex i England, där min syrra bodde och som vi besökte då och då. På ett positivt sätt. Folk tog sig tid att prata och visa sig intresserade. Och som alla människor, där livet inte är för lätt, har de så mycket intressant att berätta.
"Nordirland är så mycket mer än Giant´s Causeway" , berättade James och berättade om Glenariff Forest Park där vi nu stod och tillade, "Men det är sällan något annat kommer fram i guideböcker och på turistbyråer. Få se vad du tycker."
Glenariff Forest Park ligger en av dalgångarna, de s.k glens of antrim och gav mig en förkänsla av Nya Zealand utan snöklädda toppar. Men samma miljö. Gällande både natur, djur och människor. Så fort vi lämnade gården, med riktining nordväst, så återvända hällregnandet och vindarna. Första stopp för dagen var Carrick-A-Rede, en 20 meter lång hängrepbro placerat över det stormiga irländska havet och jag måste erkänna att jag hade inga förväntningar, men det blev en höjdare. Själva bropassagen är inte speciellt svår, men utsikten är fantastisk. Det Irländska Havet är verkligen vackert, ilsket och imponerande. och de branta kustväggarna är inte bara perfekt a för häckande fåglar, men även för fotograferande.
Därefter åkte vi vidare till Giant´s Causeway, mycket uppmärksammad i alla turistbroschyrer om Nordirland och i guideböcker, en s.k World Heritage plats, på samma nivå på så vis med Macchu Picchu och pyramiderna, så mina förväntningar var enorma! Men, vilken besvikelse. En turistbroschyr beskrev den så här:
"Området består av c:a 40 000 svarta polygonformade basaltstenar. Området och stenarna är ett resultat av ett underjordiskt vulkanutbrott som skedde för c:a 60 miljoner år sedan. Stenarna, som är sexkantiga, är alla samlade i tusentals och går längst kustklipporna och försvinner ned i havet."
I Jämförelse med de nämnda historiska giganterna, så är platsen en pytte, men värd att besöka? Absolut, och det lika mycket på grund av den övriga storslagna nordirländska kustmiljön med det stormande havet och de tvär imponerande klippväggarna.
Platsen är ett offer för överexponering, helt klart. Klart bättre var därför Bushmills Whiskey Distillery. Jag lärde mig mycket under besöket och uppskattar nu mer whiskey.
På kvällen återvände vi till Dieskirt och fortsatte resonera med Ann och Jim McHendry och lärde oss oerhört mycket om de förutsättningar som råder i detta mycket intressanta land. Jag vill till sist påpeka att landet är perfekt för barnfamljer. Billigt, folk älskar barn och ger dem mycket uppmärksamhet och utbudet är enastående!
Vill ni se mer bilder från Nordirland, kika på denna portfolio!
Fantastiskt och fantasieggande havslandskap. Men mycket turister, alltså? Att fly till ett destilleri låter ju som ett fullt acceptabelt alternativ ;-).