Dagarna innan familjen var redo att bege oss till detta mycket okända turistmål, så bröt oroligheter ut i huvudstaden Belfast och jag tänkte, vad vet jag egentligen om Nordirland?
I stort sett hela min uppväxt, åtminstone sedan i början av 70-talet, har jag egentligen bara hört talas om oroligheterna, de s.k The Troubles, mellan å ena sidan de styrande unionisterna, och å den andra sidan, de förfördelade nationalisterna. Protestanter mot katoliker. Paramilitära grupper som IRA mot UVF. Och att det var här som min ungdomsidol, George Best, var född och uppväxt. Som turistland? Jag visste ingenting egentligen, men jag misstänkte av dess geografi och det tidigare vårbesöket i södra Irland, att förmodligen skulle kusten kunna vara dramatisk. Inte visste jag då att detta var en oslipad diamant som skulle erbjuda en av de mest intressanta färder jag gjort!
Vi flög först till Dublin, därifrån med bil till Belfast och det första intrycket när vi anlände, var att det var en liten stad, lätt sliten, men påminde mycket om hur jag minns och upplevde Essex i England där jag tillbringade många somrar som yngling. Tempot var lugnt, gatorna trånga, husen tätt in på varandra, en indisk affär i hörnet, dubbeldäckare, svarta taxibilar, fish och chips och en lätt lukt av kol över det hela. På ett positivt vis. Min fru har varit den som lagt ned mycket tid på att få oss alla att åka hit. För fyra år sedan fick hon ett stipendium att studera irländsk litteratur på det anrika Queens University i staden och därför hamnade vi först promenerande genom hennes gamla kvarter, främst alla bokkaféer. Men på vägen hem hamnade vi på Sandy Row och med det inleddes en av den senaste tiden mest spännande upplevelser!
Jag är mycket intresserad av varför konflikter uppstår mellan olika människogrupper och jag visste att den ganska stabila fred som nu råder i detta historiskt bråkiga land, skulle kunna fungera som en instruktion till andra länder med liknande konflikter och att då som vi helt plötsligt hamna i vår världs främsta konstgallerier utomhus präglad av protestantiska och katolska väggmålningar, var oerhört faschinerande. Och dit förde oss med en av stadens s.k svarta taxis med tillhörande berättare till bland annat det infamösa Shankill kvarteret i norra Belfast. Hemmaplan för unionisterna och som idag har 60% arbetslöshet. Jag vill tilägga att jag tycker det gör sådan skillnad att ha en guide som direkt kan strukturera och berätta, i stället för att försöka använda en guidebok för att förstå. Och irländarna är storslagna berättare och oerhört gemytliga och hyggliga människor. Som dessutom älskar barn, så att ha med sig sin ett åriga dotter, ja, det är bara en fördel för samtliga involverade.
Två dagar i Belfast kändes alldeles för kort. Det är en mycket gemytlig stad med mycket att se och uppleva. Än bättre blev det när vi åkte nordöst upp längs vad som i guideböckerna kallades en av världens vackraste kustturer, The Causeway Coastal Road. Och med tanke på att jag förmodligen färdats på några av de andra allra vackraste, så visst inledningsvis, var det idylliska byar, fästningar, pittoreska hamnar, men alldeles för tillrättalagt. Tills vi tog in på Dieskirts Farm i Glenariff dalen och ägaren Jim McHendry föreslog Torr Head Scenic Route.
Jag måste säga att en mer spännande biltur har jag aldrig gjort! Och att cykla den måste vara med det bästa som går. Vägen går upp och ned över gröna backar, djupgröna dalar, ned till stormande havet, regnet öste ned, vinden var minst 8-9 sekund meter, över åkrar, genom bondgårdar, massor med får och boskap längs den mycket, mycket smala vägen. Storslagna vyer over den här fantastiska kusten och det här irländska havet, oerhört faschinerande! Helt klart en av vår världs vackraste kustvägsträckor!
Fram tills nu, inte en död sekund av upplevelser!
Vill ni se mer bilder på väggmålningarna, kika här!
