Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Användarnamn: explorermikaelstrandberg

Intressen:

Mer på profilsidan


Expedition - att driva en sajt som ständigt lockar till sig läsare

    En av huvuduppgifterna i mitt professionella liv varje vecka är att hitta bra material till min sajt, www.mikaelstrandberg.com Mitt mål är att göra den till ett sorts nav för upptäckare, mer än äventyr, men bägge naturligtvis, samt främst bygga broar kulturer mellan och erbjuda verkligen bra läsning. Det gjorde ju att jag ganska snabbt när jag påbörjade den för ett par år sedan, nämligen först tänkt som en Expeditionssajt för kamelturen som inte blev av till följd av att jag skulle bli pappa, 22 oktober i Oman 2009, att jag ganska snart insåg att jag måste ta in mycket mer material från andra som har mycket mer intressant att berätta. Annars blir det ju med tiden extremt tråkig läsning när det bara handlar om en enda människa. Så jag började med att be mina vänner skriva artiklar och idag har det faktiskt gått så långt att tunga namn inom branschen, vilket inkluderar allt ifrån historiker till självupptagna äventyrare, vill ha en chans att få sina alster publicerade för att endera skapa opinion eller få uppmärksamhet. Det känns mycket bra! Men det skall vara artiklar som ger någonting utöver det vanliga. Så listan av gästskribenter har växt och innehåller idag många tunga namn inom utrikespolitik, polar historia, författare, poeter, polarvärlden, upptäcksresor och annat.

Kika gärna på gästskribentlistan!

   Och det gör -till följd av det kloka val att ta bort den egna självupptagen heten -att jag har en ganska stor läsekrets världen över, framförallt i USA, UK, Sverige (vilket gläder mig mycket), Canada och Australien. Förmodligen för att den då mest har skribenter från dessa delar av världen, den engelsk talande, även om jag söker från alla länder och har exemplevis haft en gästskribent från Bhutan, Tshering Tashi som skrev om jakens härkomst. Jag vill liksom komma bort från självupptagna sajter, där inget utvecklas, som är ack så förhärskande på nätet idag, likaså de små diskussions petitesserna om utrustning och annat för mig helt ointressant, och mer erbjuda upplevelser, åsikter om känsliga ämnet inom genren (vilket vi är svaga på i vårt land), längre läsning och djupare insikt i olika ämnen och dessutom samla viktigheter. Det har gått ganska bra, det ger mig jobb som berättare, skribent och fotograf, det ger mig mycket spännande kontakter och ger perspektiv i livet, men det är oerhört mycket jobb. Jag har försökt få till det så det skall kännas som ett sorts magasin. Så med hjälp av den som kan allt, Utsidans redaktör Christer Lindh, hittade jag till slut en lösning av på layouten.

Men man måste ha lite tur också. När jag började gräva i ämnet Slavomir Rawicz bok Den långa Flykten från Stalins läger (på engelska The Long Walk) och drog igång den sidan av vår ibland ack så komplicerade värld, så har det gjort idag att de flesta med intresse av den boken och ämnet, främst till följd av filmen av Peter Weir, The Way Back, besöker min hemsida. Och de är många!

Läs mer om ämnet här!  

Men jag ville också att sajten skulle kunna bli ett arkiv för upptäckare som är på gång att bli bortglömda i en värld, som präglas av twittrande och facebookande äventyrare med storslagna försäljningskunskaper om medelmåttiga färder, så med hjälp av mina vänner CuChullaine och Basha O´Reilly, legender inom långfärdsritter, skapade jag Röster från Upptäckarvärlden.

Kika här och lär av deras kunskap!

Märkligt nog har den sidan inte så många läsare i jämförelse med de nämnda ovan. Jag förstår faktiskt inte varför. Dock har jag också märkt, att kontroversiella ämnen har mest läsare och mest åsikter. Mest läst är denna:

The Long Walk, did it ever happen? 

Mest läst artiklel i Sverige är när jag ifrågasatt mig själv som resenär och människa i artikeln:

Am I a fake and cheat? 

Lustigt nog, med tanke på att jag ville komma bort från utrustningshysterin, den mest lästa artikeln av mig är:

23 essential items for adventuring 

Mest lästa gästskribenten, min vän Bolots:

Yakutia - the coldest inhabited place on earth

Ja, ungefär så då, nu börjar klockan närma sig sex på morgonen, jag har navigerat fram genom alla böcker om Mellan Östern och Islam som är placerade överallt i lägenheten, druckit mina två första koppar Skånerost, innan Eva vaknar och skall till dagis. Vilken sekund som helst. Jag hör hon är vaken nu.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Hur jag tränar vid 64 för att klara nästa expedition

Folk frågar hur jag tränar. De vill ofta ha ett program, ett schema, något de kan kopiera. Men min träning har aldrig handlat om att kopiera. Den har handlat om att klara nästa uppgift. Nästa Expedition. Och ibland om att justera det som den förra utmaningen gjorde med mig.
När jag var yngre var det enkelt. Skulle jag cykla så cyklade jag. Det var ingen som pratade om zoner eller periodisering. Man cyklade tills kroppen slutade klaga och så cyklade man lite till.
Inför min första stora cykelresa, Chile till Alaska, gjorde jag något annat. Jag tränade två år med bodybuilding och cykel. Jag tänkte inte så mycket. Jag visste bara att jag behövde styrka. Rygg och axlar som inte vek sig. Ben som kunde jobba igen i morgon. Den sortens styrka syns inte på Instagram, men den räddar dig när det blir långt.
Sen kom expeditionerna och de ändrade alltid spelreglerna.
Jag hamnade i en period där jag sprang mycket. Halvmaror och mycket träning. Det fanns perioder när jag låg runt 16 till 20 timmar i veckan. Jag kände mig stark och snabb. Men kroppen bryr sig inte om stolthet. Den bryr sig om belastning. Jag fick skador. Visst lite knän, men framförallt vaderna. Där satt det. Jag lärde mig att problemet inte är vilja. Problemet är att man samlar på sig för mycket, för länge. Man kan vara tuff och ändå träna dumt. Jag har varit båda.
Sen kom Grönland. Eller rättare sagt, Grönland kom två gånger.
Det första försöket misslyckades. Jag föll och fick en hjärnskakning. Inte en sån som går över på en helg. Den var tung. Ett år senare satt den fortfarande kvar i mig. Som om hjärnan bar på ett minne av smällen som musklerna inte kunde prata bort. Kanske är den där än idag.
Men ändå fanns Grönland kvar. Så jag tränade. Inte i månader. I år. Fyra år egentligen. Och jag tränade mycket. I snitt 20 till 25 timmar i veckan under den perioden. Det var inte en träningsplan. Det var ett liv. Det påverkade allt. Mat, sömn, humör, relationer, allt. Hur man fungerar när man är trött. Hur man tänker när allt gör ont och man ändå måste göra om det dagen efter.
Det var där jag förstod något om ålder på riktigt. Inte peppsnack. Det verkliga.
Efter 60 kan du fortfarande göra stora saker. Men du kan inte betala för dem på samma sätt. När du är 35 kan du slarva och komma undan med vilja. Efter 60 går inte det. Viljan finns, men återhämtningen blir valutan. Misstag blir dyrare. Hälsenor gillar inte överraskningar. Sömn blir ett verktyg, inte en lyx. Skador gör inte bara ont. De stjäl tid.
Så jag förändrade hur jag tränar. Inte genom att träna mindre, utan genom att träna smartare.
Jag tränar fortfarande mycket. Runt 14 timmar i veckan. Men jag överdriver inte längre på det sätt jag kunde förr. Den största skillnaden är hur jag slutar. När tekniken i gymmet slutar vara strikt, då slutar jag. Jag förhandlar inte om två repetitioner till. Jag jagar inte en siffra som ser bra ut. I min ålder är strikt teknik ingen detalj. Det är en försäkring.
Och sömnen. Jag har aldrig varit så fokuserad på sömn som jag är nu. Förr sov man om man hann. Nu vet jag att sömn är träning. Kan jag sova så gör jag det. Kan jag bygga rutiner som gör att jag sover bättre så gör jag det. För jag kan träna hårt som 64-åring, men jag kan inte återhämta mig från dumhet som när jag var 44.
Och så är det livet just nu. Mer hektiskt än någonsin. Expeditioner i expeditionerna. Jobbresor som slår sönder rutiner. Veckor där man sitter i bil åtta timmar om dagen och sen försöker klämma in ett pass på ett hotell gym med ett löpband och några hantlar. Och det som väntar är inte bara berg. Det är också hårt arbete med hästar i veckor. Det är arbete. Hållning. Grepp. Trötthet som inte går att fejka.
Så min träning idag bygger på en fråga. Hur kommer jag fram redo utan att bli skadad. Inte hur ser jag ut. Inte hur snabbt springer jag en mil. Utan redo. Hållbar. Hel.
Kalendern framåt är inte snäll. Defender X i april med för lite sömn och för mycket sittande. En tuff glaciär och bergkurs på Island i maj med långa dagar på glaciär, replag, räddning, läger och toppdag. Sen Kyrgyzstan, sextio dagar med hästar och hårt arbete. Och senare Aconcagua.
Det är därför min träning ser ut som den gör nu. Inte för att jag undviker hårt arbete, utan för att jag väljer rätt sorts hårt arbete. Det som bygger motor, ben, rygg och tåliga vader utan att knäcka mig på vägen.
Det handlar inte om att vara perfekt. Det handlar om att vara redo.

Innan vägen blev mitt liv

Det här är jag i lägenheten i Dala Järna 1986.

Jag är 24 år gammal och väntar på att min bror ska köra mig till Arlanda. Om några timmar ska jag flyga till Chile. Där börjar det som senare skulle bli mitt liv, även om jag inte visste det då. Eller kanske visste jag det ändå. Kanske inte i huvudet, men i kroppen. I kroppen visste jag det. Den hade redan bestämt sig.

Expedition Defender X. London till Istanbul

Fem timmars sömn.

Lite mer än fem, om jag ska vara generös. Samma natten innan. Samma för de flesta i teamet, misstänker jag. Så funkar Defender X. Full fart, även när allt man gör är att sitta i en bil och se världen glida förbi utanför rutan.

Lästips

Alltid
gratis!
Bli medlem!

Var med i Sveriges största outdoor-community och få Månadens Utsidan.