Längtar alltid till fjällen.Läser hellre fjällkartor än ser på teve.Vandrar ibland med sällskap, ibland ensam i både fjäll och skog. Tycker alldeles förmycket om att vandra för att avstå om medvandrare saknas.
Tillhör Hillebergfalangen.
På senare åt har jag rest till Australien och Nya Zeeland några gånger

Användarnamn: BrittMarie

Intressen: Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Långfärdscykling, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Mountainbike, Multisport, Bär & svamp, Orientering, Paddling

Mer på profilsidan


Ett julminne

Snart är det jul igen och årets julklapp är en upplevelse läste jag  i tidningen för ett tag sen. Hur nu någon kan veta det, flera veckor före julafton!

För en del år sedan gav jag mig själv en upplevelse i julklapp. Mina barn skulle fira jul hos sin far och jag ville inte försöka ha en  "vanlig" jul hemma utan dem, så jag hyrde in mej på Grövelsjöns fjällstation. Det var roligt och trivsam stämning ,trevliga människor och många aktiviteter att delta i om man ville. Föredrag, julpyssel, skidturer med färdledare, hundspannstur...

Otåligt skällande och ylande väntade hundarna  på att vi skulle bli klara för avfärd. Varje deltagare hade ett "eget" hundspann. Det var rena kraftexplosionen när de äntligen fick rusa iväg uppför sluttningen under Jakobshöjden på vinterleden mot Hävlingen. Vi var instruerade att bromsa ordentligt i första uppförsbacken!

Det blåste rejält uppe på kalfjället, vinden tog tag i min släde och drev den mot ett ledkryss, jag "tappade" mitt hundspann... Ingen idé för mej att försöka få stopp på hundarna, de lydde bara sin ägare! Jag hoppade på släden som kom bakom mej och fick tillbaks mina hundar efter en stund. 

Färden gick till Hävlingstugorna, vidare norrut på Hävlingens is. Lunchpaus i ett vindskydd vid Nedre Grötsjön, vår färdledare och hundarnas ägare, tände en värmande brasa.

 

Jag och "mina" hundar

 

Vinden ven och snön yrde då färden fortsatte över Grötsjöarna och Vondsjön. Hundarnas ben var inte längre lika pigga,  och jag var glad att jag hade hyrt anorak och vindbyxor på fjällstationen att förstärka mina egna kläder med. Trots kyla och blåst frös jag inte det minsta,det var härligt att stå bak på släden, njuta av farten och fjällen.

Det skymmer tidigt i december, det hårda vädret gjorde att turen tog bra mycket längre tid än beräknat. Hundarna blev stumma i benen men vi måste ju ta oss hem igen...

Upp genom Grötådalen och så över Grövelsjön innan vi var tillbaks vid fjällstationen. Nu hade det varit mörkt  rätt så länge men hundarna hade varit med förr och visste precis vart vi skulle.

Vi anade att man kanske började vara orolig för oss där uppe på fjällstationen,  jag visste att hundarna var trötta, de behövde hjälp av människoben att sparka på släden.

Ändå var det så härligt, så fantastiskt, att få vara där i midvintermörkret, bara höra  hundarnas andhämtning  och medarnas frasande mot snön. 

Att stå där, bakpå släden och spana upp mot himlen. Revor i molntäcket visade glimtar av stjärnhimlen. Jag ville inte att det skulle ta slut...

Det här var höjdpunkten på en fin julvecka.

För mej var detta en verklig upplevelse!

 

 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-12-03 07:12   Öhrnell
Det låter som ett härligt juläventyr. Fick du inte panik när du "tappade" hundspannet? Jag lyckades en gång i fjortonårsåldern trilla av en galopperande islandshäst mitt uppe på kalfjället, och redan innan jag hade nått marken började jag fundera över hur arga ägarna skulle bli för att jag slarvat bort deras häst... Men det gick förstås bra.
 
2008-12-03 07:55   brigas
Hundspann i juletid är nog bland det mysigaste sätten att vara ute och färdas på.
Och god idè att fara till fjällen istället för jul hemma på egen hand.
 
2008-12-03 09:36   Thomas Traneving
Låter som ett jätte härligt sätt att fira jul när man är mol alena!
Att sörja julen utan barn är inget roligt.....bättre att göra som du och hitta på något anorlunda!
 
2008-12-07 21:11   Islusen
Men... vilken superhärlig jul! Känner själv ofta för att rymma från hysterin, och det här var inspirerande läsning.
 
2008-12-09 19:08   Annicas fjällängtan
Oj så skönt att slippa alla måsten och förväntnigar och bara vara under stjärnhimlen!!!!!!!!!
 

Läs mer i bloggen

Trehundra mil - del två

För ett par månader sen skrev jag om min dotter Helga och hennes kompis Sabina som är i Nya Zeeland och vandrar Te Araroa, 300 mil från norr till söder. Jag nämnde också att jag var sugen på att vandra med dem en bit...

Jag vet inte exakt hur långt de har gått nu men senast jag hörde från Helga, för ett par dagar sen, var de klara med en sexton mil lång paddling på Whanganui River. Enligt kartorna är ca 135 mil avklarade vid ankomsten till Whanganui. Snart halvvägs, alltså!

Trehundra mil

Trehundra mil. Så lång är Te Araroa, vandringsleden som går genom hela Nya Zeeland, från Cape Reinga i norr längs stränder och i skogar, genom byar och städer, på stigar, vägar och vatten till Bluff längst ner på sydön!

Kåtornas folk - ett lästips!

"Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln kommer yrande och sveper sig om oss där vi vandrar - några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende, virvlar, biter, tränger sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bar, tar andan ur en, tvingar en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat... Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen..."

Vädret är förfärligt när samerna i Saarivouma flyttar till sitt sommarviset i slutet av april år 1915. Den som berättar är Ester Blenda Nordström, en tjugofyraårig journalist från Stockholms som under några sommarmånader ska vara lärare åt samebyns barn.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.