explorermikaelstrandberg

300 p
Bloggar > Mikael Strandberg

Mikael Strandberg

Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Jemen Med Kamel; Det brinner i huvet på mig

Tanya Holm skriver:

Han är tio år med mörka lockar i håret och en märkligt mörk barnröst.- Jag ska sälja er en kamel så stark att han går genom öknen helt utan att dricka, säger han.

Det låter onekligen lovande. Men är han stor?
- Gå under honom och du får titta upp för att se hans mage, säger han.
Jag är 177 lång. Kamelen måste alltså vara enorm. Lillkillen talar som en man tre gånger hans ålder.
- Det är nödvändigt, säger han som kommentar på det.
Han dyker upp överallt för att berätta om sin kamel. Det gör också många andra. Vissa ska köra kamelerna från grannländer, säger de, andra från huvudstaden. Först vill de ha betalt. Plötsligt slår sig lillkillen ner vid förhandlingsbordet för att påminna oss om hans Superkamel. Den överglänser alla andra, säger han.
Vi är så jädrans envisa, Mikael och jag. Vi säger ”abadan” (aldrig) istället för ”shukran” (tack).
-Trehundra dollar för en entimmesfärd till kamelen...
Vi avbryter som brukligt.
Männen vi förhandlar med är envisa. Om de inte säger 300 är det 500 som gäller för att få åka och titta på kamelen. Och 7000 för två kameler, trots att priset för en ligger på 2000.
- Abadan, abadan, a-ba-dan!!

Mina egna bardomslockar var så röda att de kallade mig Pika Nogavicka i vad som då var Jugoslavien. Alltid dök en tönt upp som istället undrade om jag brann. Särskilt i Sverige. I Jemens östra del, al-Mahra, intill gränsen till Oman talar beduinerna inte om eld, trots att jag känner den i skallen, dagligen. Beduinerna reser sig.
- Vi ska be, säger de.
Sällan kommer de tillbaka.
Genom sig själv känner man andra, jag är nog den största åsnan av oss alla. Just nu jobbar jag hårt med att övertala Mikael att göra resan utan kameler.
- Vi kan bära vatten, mat och utrustning själva, säger jag.


Ja för fan, hellre bär jag tjugofem kilo genom den hetaste öknen än sätter mitt envisa arsle vid ännu en förhandling. Jag går trettiofem kilometer om dagen om jag måste. Förra året såg jag jemenitiskor marschera. Jag talade med en som gått hela vägen från Taiz till Sanaa – i en kamp för ett värdigare liv. Jag tänker på henne och Forrest Gump när jag säger ”kom igen, Mikael!!”.
Mikael tycks ambivalent. Kanske kommer han betala överpriset bara för att komma iväg och igång. Själv överger jag inte mitt ”abadan” trots att pengarna och projektet är Mikaels, liksom beslutet. Jag tänker på Muhammed Said som är vår nye vän. Han får en mindre ersättning på tjugofem dollar om dagen för att hjälpa till. Han ringer samtal och kollar upp saker.
- Vi ger honom pengarna istället, säger jag.
Lyxbilsbeduinerna tycks leva gott ändå, med guldklockor och märkeskläder. Muhammed har fem barn och flera jobb som han åker mellan på sin motorcykel. På bottenvåningen i vännens hus i provinshuvudstaden al-Rhaydah bor han med storfamiljen. De är runt tjugo. Hans fru, Umm Abdallah, studerar på universitetet. Första året är nyss avklarat och hon hoppas få läsa två till, säger hon. Lille Said gråter vid hennes ben.
- Vem är mannen, frågar pappa.

När han är glad svarar Said, ”jag!”, men nu gråter han än högre.
- Vem är bäbisen, frågar jag Said men inte heller det går hem hos honom.
Lyssnar Mikael på mig börjar vi vandra på Fredag morgon. Vi får vara våra egna kameler. Vi får bita ihop, pressa oss och ge folk skäl till att kalla oss starka som Långstrumpor. Och hittar vi en sjysst kamel på vår väg, med en ägare som vet hur man gör affärer med en rödlätt åsna, så är det fint. Om inte fortsätter vi till fots. Och vem vet, lillkillen kanske plötsligt står där med världens bästa kamel. Då lämpar sig givetvis ett "shukran".

Postat 2012-06-14 16:27 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition Jemen med Kamel; Kamelkris

6 June 2012, humid, hot at 34 degrees Celsius at 16.12.28N, 52.1043E

av

Tanya Holm

- En miljon etthundratusen saudiska riyal är inte mycket pengar, säger Aboud, en av Jemens beduiner.

Shejk Muhammed Saat Gam-Said, mer känd som Kamelkungen, har just berättat vad den saudiska motsvarigheten är till 5000 amerikanska dollar. Aboud skakar på huvet.

- Lite!

Jag räknar till tio.

- Det är långt att gå och mina ben kommer att göra ont, sägar Aboud medan han ser på mig.

Själv har jag aldrig fått femtusen dollar att göra något. Mina ben kommer att värka, sannolikt mer än hans.

- Är du en riktig beduin, frågar jag.

Han svarar. Aboud vandrar i området sedan barndommen, säger Muhammed, ingen kan platsen som han. Det tycks dock som att jättebilen parkerad utanför restaurangen har tagit hans självförtroende.
Femtioelva gånger har vi talats vid, förgäves. Aboud vädjar till mig.

- Om du blir sjuk behöver jag lyfta upp dig på kamelen och föra dig till sjukhus.
- Varje dag översätter jag från mahri till arabiska åt dig. Jag blir trött i huvet.
- Min kropp slits och jag kan komma att behöva läkarvård.
Jag ser på Muhammeds guldklocka och hans fint strukna skjorta. Han scarf är knallröd och vit och knuten runt huvudet.

- Om de dör blir det jag som ska ta itu med det, säger Aboud i ett försök att få Muhammed på sin sida.

När vi blir sjuka vilar vi en dag. Våra ben lär göra ont men knappast falla av, säger jag.
- Inshallah, tillägger Aboud och pekar mot taket med fläkten som snurrar.
Sedan upprepar han sig.
- Lite!
För tjugoen dagars arbete räcker det ej med en miljon och etthundratusen saudiska riyal. Att vi redan hade enats om ett pris och alla detaljer är en malplacerad sak att säga. Det är också följande kommentar.

- Majoriteten av berättelserna som når ut från Jemen dessa dagar handlar om terror. Detta är en chans att visa en annan sida av ert land.
Beduinerna vandrade i Jemen långt före det fanns en nation här, eller ens en idé om Jemen, före islam och tusentals och åter tusentals år dessförinnan. Med ett så rikt kulturarv känner kanske Aboud att han inte har något att bevisa. Han vet med sig att han kan resa sig och traska ut utan att något förändras för honom. Livet fortsätter som tidigare. När Aboud lämnar ser jag att det är nästan tomt i rummet. I dagar har folk samlats runt vårt bord och haft åsikter på våra planer och om förhandlingen. De har engagerat sig i varje detalj. De har visat stort intresse och varit charmigt nyfikna. Nu har Mikael och jag lämnats ensamma. Vi slår på kameran och förbannar situationen. Ett fåtal män passerar oss.

Jag är besviken. Vi har fortfarande inga kameler. Jag är rejält trött efter många dagars hårt arbete, bland annat med översättning, och knapp sömn. Det är sent, det är varmt och luften är fuktig. Som att det inte vore nog är vi sjuka.

Skulle Aboud skriva en krönika om det som just skett skulle han nog få läsaren till att skratta åt utlänningarna. De trodde de kunde kliva ur stålfågeln som anländer till flygplatsen varje torsdag eftermiddag och få till en deal på en vecka. Aboud skulle förklara att det ju tar generationer att bygga upp ett fötroende. Först därefter gör man affärer. Typiskt européer att tro de kan köpa allt med dollar. Alltså, det behövdes verkligen en Aboud att sätta dem på plats. Jag tror faktiskt Aboud skulle avsluta sin krönika med att säga att de vanföreställningar utlänningar har om Jemen gör dem dumma. Och dumheten är deras sak att hantera, inte hans.
Jag bryr mig inte om vem som har rätt och inte. Jag kommer sannolikt aldrig att förstå Abouds ”qaliil!” Men jag ska minnas den förste jag hör talas om som säger nej till en vandring för tusentals dollar. Han är en av Jemens beduiner.

Postat 2012-06-09 15:29 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Expedition Jemen med kamel: Min nya reskamrat

Det allra viktigaste gällande en expedition är att man har en bra reskamrat. jag har haft både bra och dåliga. En dålig förstår naturligtvis det mesta och man får ägna all tid åt att överleva. En bra gör varje dag till en lycka. Sämst är de som man prackas på av olika skäl, till exempel lokala guider som man inte haft tid att lära känna. 

Denna gång var det först tänkt att jag skulle ta med mig en ung man, 18 år med ganska stor erfarnhet av uteliv, en sorts Johan Ivarsson kopia, men han vågade inte till slut följa med på grund av trycket från omgivningen. Så plötsligt fanns ingen kvar som vill följa. Jo, kanske, jag kom då att tänka på min mycket gode vän, journalisten Tanya holm, vårt lands överlägset bästa på ämnet Jemen, kanske ville. Så jag frågade henne och hon sade glatt ja!

Det här var för en månad sedan. Bäst att låta Tanya presentera sig själv. Nu när hon står inför sin första tur i vildmarken!


De märkligaste stunder i livet är väl ändå de då man plötsligt inser hur man faktiskt lever. Insikten slår mig alltmer ofta. Hur i helvete hamnade jag just här i Jemen? Frågar någon annan svarar jag att jag hade bott i Egypten och Libanon och ville stanna kvar i språket.
- Jag ville också lära känna Arabiska halvön bättre, säger jag.
Sen lägger jag till något märkvärdigt.
- Jemeniterna var de första araberna, de första muslimerna och för bara två år sedan var Jemen också det första landet någonsin att få hela 252,6 miljoner dollar av USA i millitärt stöd.
Frågar jag istället mig själv varför jag köpte den där enkelbiljetten för tre år sedan svarar jag att nåt fel måste det nog va på mig. Jag visste inte då att man måste förstå Jemen för att förstå världen.
Insikten om hur man lever kommer vid alldagliga tillfällen. Jag har ätit bönmos till frukost och druckit en cappuccino med en vän. Nu vill jag veta varför jag ska ut på en kamelvandring i den hetaste öknen under dess hetaste tid. Jag får inte riktigt ihop det. Går något fel längs färden kommer jag, som brukligt, att skylla ifrån mig.
- Mikael kidnappade mig från mitt hem i Sanaa och tvingade ut mig i öknen, ska jag säga.

Det svaret är blott en nödlögn för att täcka upp för den eventuella dumhet, eller dumdristighet, som denna resa ju kan visa sig vara. Sanningen är en annan och anstränger jag mig ordentligt kan jag långsamt urskilja den.
”Ja” faller sig så mycket mer naturligt i min mun än ”Nej”. ”Ja” är en bro till något annat. ”Ja” har trots gråten fortsatt att forma livet till det jag vill. ”Ja” kommer med vetskapen om de egna förmågorna, man är ta mig fan gjort för att resa sig efter ett fall. Så det var just det ord jag valde när Mikael nyligen sa att han ska göra en ny Jemenexpedition.
- Vill du med?
Jag minns att jag skrattade åt en reklamaffisch i de sena tonåren.

”Man ångrar bara det man aldrig gjorde.”

Störtlöjligt, tyckte jag som redan då hade en lång lista över sådant jag gärna haft ogjort. Jag har inte utvecklats. Listan blir bara längre och längre. Men idag vet jag att läsa den rätt. Den berättar att jag har chansat och provat mig fram. Filosoferna räknar inte försökandet till dygderna, men vad vet de egentligen? Och det löjliga i reklamparollen är att vi ju är skitmånga som inte behöver någon sådan uppmuntran.
Jag tvivlar på det men vet givetvis kan det skita sig på resan. Folk har sagt det till oss. De har sagt att den som trekkar i Jemen riskerar sitt liv. Då och då har jag förgäves fått folk till att försöka få mig på bättre tankar. Några menar att Mikael klarar det, inte jag. Här kommer en biologilektion. Sådana kommentarer väcker en kvinnas feministiska instinkter.
Ja, jag vet att en rationell skulle stoltsera med sitt Nej. Men. Jag vet också att Askungen gick på balen fastän bara möss, kaniner och fåglar fattade hur viktigt det var. Och hon dansade!
I köket vid mitt enkla träbord tömmer jag nu vinglaset och sätter punkt.
- Två par byxor och två skjortor.
Mikael säger åt mig att packa.
Stunderna då man inser vad man är på väg att göra är så kortvariga att mina redan är ett minne. Så, khallasnu letar jag rätt på en skjorta som lämpar sig för 52 grader. När klarsyntheten återkommer lovar jag att skriva igen.

Postat 2012-06-04 00:00 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera